Predikan på Palmsöndagen 2013.

Text: Mark. 11:1-11

Jesus rider in på en åsna i Jerusalem. Samma sak som han gjorde på första advent. Nog är det märkligt att vi använder samma text vid dessa två dagar. Men kanske ändå inte. Första advent är en glädjens dag: Herren kommer. Äntligen kommer Messias! Räddningen! Det blir inledningen, förberedelsen för oss att på julnatten kunna ta emot det lilla barn som Gud sänder till oss.

På Palmsöndagen är kontexten en annan. Jesus kommer till Jerusalem, men vi vet vad som ska komma att hända. För vi har hört berättelserna om hans död. Det är en glädje som kantas av sorg. Samma lovsång: Hosianna i höjden! Men med en klump i halsen, med en föraning om att allt inte står rätt till. Och ändå: Gud kommer till oss, Gud vill vara en av oss, Gud blir kött och blod.

Jag tror att Jesus var glad den där dagen när han kommer ridande på åsnan, genuint glad över att människor stod längs gatan och sjöng och lade ut palmblad på vägen för honom. Kanske vet han vad som ska hända sedan, det vet vi inte så mycket om även om han tidigare sagt att när han kommer till Jerusalem kommer han att lida. Och det kommer han att göra. Han kommer att lida, liksom alla de i världen som lider av övergrepp, tortyr, våld och död. Han lider liksom många människor lider. Och det är Gud som lider. För mig är det fundamentalt i den gudsbild jag stavar på: att Gud lider. Liksom alla de som lider. Själv är jag förskonad från det lidande som Jesus får uppleva men många andra har lidit det och värre än så. Jesus är kött och blod och han lider som andra av kött och blod.

Jag tänker att det är det som är korset: lidandet. Korset som vi gjort till ett segertecken därför att det är detta som gör att vi vågar leva: detta att vi inte är ensamma då lidandet drabbar oss. Oavsett hur det ser ut, lidandet, vet vi att i det är vi inte ensamma. Jesus kommer alltid underifrån, inifrån oss själva, genom det vi upplever finns han där, symboliserad i korset. För att vi ska kunna älska.

Jesus vandrar vägen till korset, påsken börjar på palmsöndagen. Påskveckan inleds denna dag, stilla veckan, dymmelveckan. Precis som nu var det då politik, maktbegär, inskränkthet som gjorde att människor tvingades lida, att Jesus avrättades. Och Jesus visar oss på en möjlig väg: kärlekens väg. Vägen till korset är också vägen till kärleken, kärlekens väg. Och korset blir det yttersta tecknet på kärlek. Korset som en del bär om sin hals är kärlekens symbol för i kärlekens innersta väsen finns just dessa ord: ”-du är inte ensam.”

Korset kallar oss att bära. Vi tänker att Jesus bär oss med sig. Inte bara då han stapplar fram till Golgata med korset över axeln utan ständigt. Också då han glad och skrattande rider in i Jerusalem på åsnan och folket sjunger och hurrar. På Palmsöndagen behöver vi hålla samman dessa bilder: den leende Jesus på åsnan och den lidande under korsets tyngd. De bilderna behöver vi läsa tillsammans, ihop. Vilka kors bär du på? Vilka kärlekens kors är du kallad att bära? Och av vilken anledning bär vi överhuvudtaget kors? Av vilken anledning bär Jesus ett kors?

Korset leder till uppståndelse och ljus, till liv. När Jesus talar om sitt lidande och sin död för lärjungarna gör han det aldrig utan att också tala om uppståndelsen. Påsken slutar inte på långfredagen, tack och lov för det! Korset är inte bara ett tortyrredskap, det är också glädjens och framtidens symbol. Symbolen för liv och ljus. Men för att förstå det, för att göra den sanningen till vår egen behöver vi följa i Jesu spår och i det följandet ingår också ett bärande, ett bärande av kors. När vi delar den bördan med Jesus kan vi kanske ana vad det är Jesus gör och vad det är Jesus vill att vi ska göra. Men jag tror det behövs en inre förståelse, inte bara en intellektuell förståelse utan en kunskap i vår kropp, i vårt vara, i hela vårt jag.

På palmsöndagen i år, den 24 mars, är det också Oscar Romeros dödsdag. Han mördades den 24 mars 1980 då han höjde kalken i mässan. Romero hade ett sätt att förstå korsets verklighet som gjorde honom till en fiende för de som hade makten i El Salvador. Han förstod att korset också är rättvisans tecken. Korset innebär ju när vi tolkar det en Gud som säger att nu får det vara nog på lidandet! Nu får det vara nog med politiska intriger, maktfullkomlighet och de rikas roffande av de fattigas bröd. Nu får det vara nog! Säger Jesus när han bär korset genom Jerusalems gator. Det trodde Romero och det predikade han om och därför mördades han.

Var saknas rättvisans kors idag? Vi kan nog tänka på flera platser och situationer. Vilka ligger inom din handlingssfär? Vilka rättvisekors är du kallad att bära? Palmsöndag och första advent, samma text, samma intåg, samma palmblad. Men olika situationer och ändå den samma: Jesus kommer, befriaren är här. Gud vill vara med oss. I lidandet är ingen ensam! Tack, Gud för det!

Amen