Marie Bebådelsedag 2013

Text: Luk. 1:39-45

När jag läser om Maria och det som sker med henne tänker jag på sådd. Ljuset har kommit tillbaka och våren hägrar bakom knuten. Det är dags för sådd, försådd kallas det ofta, det som vi sår hemma på fönsterbrädorna. Jag läste någonstans att 90% av alla hushåll i Sverige odlar någonting som är ätbart. Det har nog försåtts både här och där. Jag tänker att det är det som Gud gör hela tiden: Gud sår. Gud sår i oss alla sina frön som vi sedan får upptäcka.  Gud utför ett mäktigt verk med Maria och Elisabeth förstås. I Maria ska Guds eget barn växa och födas i världen, för att vi ska förstå att vi inte är ensamma. Varje barns födelse är väl ett sådant mäktigt verk, tänker jag. Och även om det egentligen inte kan jämföras, men ändå, så är väl varje frö som sätts i jord för att växa på vår fönsterbräda ett sådant mäktigt under. Det lilla livlösa fröet ska med hjälp av vatten och näring växa att bli något helt annorlunda än det vi kan se när vi påtar ner fröet i jorden. Varje odlingssäsong är ett nytt tecken på Guds mäktiga verk! Jag tror att detta att sätta ett frö kan lära oss något om livets mysterium. Det förklarar inte mysteriet med livet men det gör oss mer känsliga till att kunna se det. Maria och Elisabeth får mötas i det under som skett. Gud låter ingen av dem vara ensam i väntan på den födelse som skall ske, de har varandra. Liksom vi har varandra. Vi får mötas och se i varandra de frön som Gud sått i oss. Vi får mötas i den märkliga förvissningen om att vi alla är Guds barn, att vi alla bär det gudomliga inom oss. För så tror jag att det är: vi bär alla det heliga, det gudomliga i oss, men det ser olika ut i var och en av oss. Maria visste inte hur det skulle bli. Hon väljer att följa Guds vilja, inte för att hon måste, utan för att hon vill. Hon anar inte när ängeln kommer till henne med beskedet hur hennes liv ska gestalta sig, vad som kommer att hända med hennes son. Hon har inte alla svaren, men hon vågar ändå. Jag tror att det måste få vara så med vår kristna tro också. Vi vet inte allt, vi kan inte omfatta hela Guds storhet eller Guds alla mäktiga verk som pågår varje dag, varje stund. Men vi får tro ändå. Vi får tro också när det ser omöjligt ut, också när vårt förstång säger att det inte går att tro när världen ser ut som den gör. Också då får vi tro, också då får vi lita på att de frön som Gud planterat i oss en dag kommer att gro och ge skörd. Hur den skörden kommer att se ut vet vi ingenting om men vi får lita på att Gud vill oss det goda. Den goda skörden. Jag tänker att det är kanske just detta som är Guds mäktiga verk? Detta att det trots allt finns något att lita på. Att genom allt, all vår otro och förtvivlan inför hur livet ter sig och alla eländiga nyheter vi nås av varje dag, genom allt finns det ett hopp och en möjlighet att tro. Tro på det goda. Tro på att fröet kommer att växa till sig och

bli till välsignelse, också de frön som finns i mig, fast att jag har svårt att se dem. Gud litar på oss som sina trädgårdsmästare, vi är alla kallade att sköta om frön och plantor. Nu tänker nog de flesta av oss att jag menar andliga frön och plantor och det gör jag men jag menar faktiskt också riktiga frön och plantor. Jag menar och tror att världen skulle vara en bättre plats om fler valde att på riktigt plantera frön, plantor, träd. Jorden behöver det. Att vara både andlig och praktisk trädgårdsmästare ligger väldigt nära varandra. Vi vår vara både ock, vi är kallade att vara både ock.

Alltså: låt oss plantera frön. Vad det blir vet vi inte, det får vi se.

Amen.