Predikan på Palmsöndagen 2013.

Text: Mark. 11:1-11

Jesus rider in på en åsna i Jerusalem. Samma sak som han gjorde på första advent. Nog är det märkligt att vi använder samma text vid dessa två dagar. Men kanske ändå inte. Första advent är en glädjens dag: Herren kommer. Äntligen kommer Messias! Räddningen! Det blir inledningen, förberedelsen för oss att på julnatten kunna ta emot det lilla barn som Gud sänder till oss.

På Palmsöndagen är kontexten en annan. Jesus kommer till Jerusalem, men vi vet vad som ska komma att hända. För vi har hört berättelserna om hans död. Det är en glädje som kantas av sorg. Samma lovsång: Hosianna i höjden! Men med en klump i halsen, med en föraning om att allt inte står rätt till. Och ändå: Gud kommer till oss, Gud vill vara en av oss, Gud blir kött och blod.

Jag tror att Jesus var glad den där dagen när han kommer ridande på åsnan, genuint glad över att människor stod längs gatan och sjöng och lade ut palmblad på vägen för honom. Kanske vet han vad som ska hända sedan, det vet vi inte så mycket om även om han tidigare sagt att när han kommer till Jerusalem kommer han att lida. Och det kommer han att göra. Han kommer att lida, liksom alla de i världen som lider av övergrepp, tortyr, våld och död. Han lider liksom många människor lider. Och det är Gud som lider. För mig är det fundamentalt i den gudsbild jag stavar på: att Gud lider. Liksom alla de som lider. Själv är jag förskonad från det lidande som Jesus får uppleva men många andra har lidit det och värre än så. Jesus är kött och blod och han lider som andra av kött och blod.

Jag tänker att det är det som är korset: lidandet. Korset som vi gjort till ett segertecken därför att det är detta som gör att vi vågar leva: detta att vi inte är ensamma då lidandet drabbar oss. Oavsett hur det ser ut, lidandet, vet vi att i det är vi inte ensamma. Jesus kommer alltid underifrån, inifrån oss själva, genom det vi upplever finns han där, symboliserad i korset. För att vi ska kunna älska.

Jesus vandrar vägen till korset, påsken börjar på palmsöndagen. Påskveckan inleds denna dag, stilla veckan, dymmelveckan. Precis som nu var det då politik, maktbegär, inskränkthet som gjorde att människor tvingades lida, att Jesus avrättades. Och Jesus visar oss på en möjlig väg: kärlekens väg. Vägen till korset är också vägen till kärleken, kärlekens väg. Och korset blir det yttersta tecknet på kärlek. Korset som en del bär om sin hals är kärlekens symbol för i kärlekens innersta väsen finns just dessa ord: ”-du är inte ensam.”

Korset kallar oss att bära. Vi tänker att Jesus bär oss med sig. Inte bara då han stapplar fram till Golgata med korset över axeln utan ständigt. Också då han glad och skrattande rider in i Jerusalem på åsnan och folket sjunger och hurrar. På Palmsöndagen behöver vi hålla samman dessa bilder: den leende Jesus på åsnan och den lidande under korsets tyngd. De bilderna behöver vi läsa tillsammans, ihop. Vilka kors bär du på? Vilka kärlekens kors är du kallad att bära? Och av vilken anledning bär vi överhuvudtaget kors? Av vilken anledning bär Jesus ett kors?

Korset leder till uppståndelse och ljus, till liv. När Jesus talar om sitt lidande och sin död för lärjungarna gör han det aldrig utan att också tala om uppståndelsen. Påsken slutar inte på långfredagen, tack och lov för det! Korset är inte bara ett tortyrredskap, det är också glädjens och framtidens symbol. Symbolen för liv och ljus. Men för att förstå det, för att göra den sanningen till vår egen behöver vi följa i Jesu spår och i det följandet ingår också ett bärande, ett bärande av kors. När vi delar den bördan med Jesus kan vi kanske ana vad det är Jesus gör och vad det är Jesus vill att vi ska göra. Men jag tror det behövs en inre förståelse, inte bara en intellektuell förståelse utan en kunskap i vår kropp, i vårt vara, i hela vårt jag.

På palmsöndagen i år, den 24 mars, är det också Oscar Romeros dödsdag. Han mördades den 24 mars 1980 då han höjde kalken i mässan. Romero hade ett sätt att förstå korsets verklighet som gjorde honom till en fiende för de som hade makten i El Salvador. Han förstod att korset också är rättvisans tecken. Korset innebär ju när vi tolkar det en Gud som säger att nu får det vara nog på lidandet! Nu får det vara nog med politiska intriger, maktfullkomlighet och de rikas roffande av de fattigas bröd. Nu får det vara nog! Säger Jesus när han bär korset genom Jerusalems gator. Det trodde Romero och det predikade han om och därför mördades han.

Var saknas rättvisans kors idag? Vi kan nog tänka på flera platser och situationer. Vilka ligger inom din handlingssfär? Vilka rättvisekors är du kallad att bära? Palmsöndag och första advent, samma text, samma intåg, samma palmblad. Men olika situationer och ändå den samma: Jesus kommer, befriaren är här. Gud vill vara med oss. I lidandet är ingen ensam! Tack, Gud för det!

Amen

Moraliskt dilemma, förvisso!

Harald Welzer skriver intressant om klimatförändringen som moraliskt dilemma idag. Det är spännande och bra att den stora dagstidningen drar igång en artikelserie om klimatkrisens moraliska och intelektuella konsekvenser. Det behövs. Welzer tar sin utgångspunkt i extraktivismen, alltså att vi tar ut mer och mer tillgångar från jorden och på det viset utarmar den. Konsekvensen av detta tänkande blir förstås att konsumismen blir ohållbar. den leder till ökad ekonomisk tillväxt men utarmar samtidigt jorden och lämnar ett dåligt arv till kommande generationer. Jag håller med och jag känner mer och mer hur ohållbar konsumtionen är. Jag arbetar hårt med att tillfriskna själv från konsumtionens fröjder. det är inte så lätt, jag gillar prylar. jag skulle vilja ha en padda och en fräck telefon, en fin bil och ett växthus i trädgården. Och allt annat som jag också är sugen på och läser om i fina magasin. Men med hjärnan förstår jag att det inte håller. Och jag vet också att det finns andra saker i livet som är så mycket mer värt än alla dessa prylar. det vet vi väl alla, men ändå… Jag hoppas detta år kunna hålla fast vid mitt löfte om köpstopp på kläder, än så länge funkar det bra. Och jag har hittills också lyckats hålla mig ifrån de glassiga magasinen som jag gärna köpte tre, fyra gånger i månaden förra året. Vi lever i en tid där det inte är lätt att välja att inte konsumera. Jag tror vi behöver tala med varandra om detta, jag tror vi behöver hjälpa varandra att finna nya mönster. Så, läs dagens artikel och fundera över dina egna konsumtionsval. Det är ingen pekpinne hoppas jag utan snarare en inbjudan till nya möjligheter. Låt oss hjälpas åt.

Sverige bör avskaffa all vapenindustri!

Ärkebiskopen skriver om viktiga saker idag. Det handlar om kontroll av försäljningen av vapen och det avtal som nu håller på att förhandlas fram. Helt klart har det ökade omloppet av vapen i världen bidragit till att konflikter startats och att de blivit blodigare. Men framförallt finns det ett rättviseperspektiv i frågan om vapen. Kan vi verkligen investera hur mycket som helst i vapen när människor samtidigt svälter? Naturligtvis inte! Sverige tillhör de länder i världen som exporterar mycket vapen, mest per capita faktiskt trots vår ”restriktiva” lagstiftning. Lagstiftning som det 2009 gjordes ca. 1500 avsteg i från. Det känns inte helt enkelt att vara stolt över Sverige. Nej, satsa dessa pengar på ett grönt bistånd istället så att människor kan ta sig ur fattigdomen på ett vettigt sätt. Och, visst, det innebär att en del arbeten försvinner i Sverige. kanske så många som 20000 och det är förstås ett dilemma. Men är alla arbeten bra arbeten bara för att de genererar skatteinkomster? Det anser inte jag. Det vi behöver i Sverige och i världen är hållbara jobb. Jobb som bidrar till jordens överlevnad. Det gör inte vapenindustrin, det kan vam som helt räkna ut.

Tack ärkebiskopen för en bra artikel!

Marie Bebådelsedag 2013

Text: Luk. 1:39-45

När jag läser om Maria och det som sker med henne tänker jag på sådd. Ljuset har kommit tillbaka och våren hägrar bakom knuten. Det är dags för sådd, försådd kallas det ofta, det som vi sår hemma på fönsterbrädorna. Jag läste någonstans att 90% av alla hushåll i Sverige odlar någonting som är ätbart. Det har nog försåtts både här och där. Jag tänker att det är det som Gud gör hela tiden: Gud sår. Gud sår i oss alla sina frön som vi sedan får upptäcka.  Gud utför ett mäktigt verk med Maria och Elisabeth förstås. I Maria ska Guds eget barn växa och födas i världen, för att vi ska förstå att vi inte är ensamma. Varje barns födelse är väl ett sådant mäktigt verk, tänker jag. Och även om det egentligen inte kan jämföras, men ändå, så är väl varje frö som sätts i jord för att växa på vår fönsterbräda ett sådant mäktigt under. Det lilla livlösa fröet ska med hjälp av vatten och näring växa att bli något helt annorlunda än det vi kan se när vi påtar ner fröet i jorden. Varje odlingssäsong är ett nytt tecken på Guds mäktiga verk! Jag tror att detta att sätta ett frö kan lära oss något om livets mysterium. Det förklarar inte mysteriet med livet men det gör oss mer känsliga till att kunna se det. Maria och Elisabeth får mötas i det under som skett. Gud låter ingen av dem vara ensam i väntan på den födelse som skall ske, de har varandra. Liksom vi har varandra. Vi får mötas och se i varandra de frön som Gud sått i oss. Vi får mötas i den märkliga förvissningen om att vi alla är Guds barn, att vi alla bär det gudomliga inom oss. För så tror jag att det är: vi bär alla det heliga, det gudomliga i oss, men det ser olika ut i var och en av oss. Maria visste inte hur det skulle bli. Hon väljer att följa Guds vilja, inte för att hon måste, utan för att hon vill. Hon anar inte när ängeln kommer till henne med beskedet hur hennes liv ska gestalta sig, vad som kommer att hända med hennes son. Hon har inte alla svaren, men hon vågar ändå. Jag tror att det måste få vara så med vår kristna tro också. Vi vet inte allt, vi kan inte omfatta hela Guds storhet eller Guds alla mäktiga verk som pågår varje dag, varje stund. Men vi får tro ändå. Vi får tro också när det ser omöjligt ut, också när vårt förstång säger att det inte går att tro när världen ser ut som den gör. Också då får vi tro, också då får vi lita på att de frön som Gud planterat i oss en dag kommer att gro och ge skörd. Hur den skörden kommer att se ut vet vi ingenting om men vi får lita på att Gud vill oss det goda. Den goda skörden. Jag tänker att det är kanske just detta som är Guds mäktiga verk? Detta att det trots allt finns något att lita på. Att genom allt, all vår otro och förtvivlan inför hur livet ter sig och alla eländiga nyheter vi nås av varje dag, genom allt finns det ett hopp och en möjlighet att tro. Tro på det goda. Tro på att fröet kommer att växa till sig och

bli till välsignelse, också de frön som finns i mig, fast att jag har svårt att se dem. Gud litar på oss som sina trädgårdsmästare, vi är alla kallade att sköta om frön och plantor. Nu tänker nog de flesta av oss att jag menar andliga frön och plantor och det gör jag men jag menar faktiskt också riktiga frön och plantor. Jag menar och tror att världen skulle vara en bättre plats om fler valde att på riktigt plantera frön, plantor, träd. Jorden behöver det. Att vara både andlig och praktisk trädgårdsmästare ligger väldigt nära varandra. Vi vår vara både ock, vi är kallade att vara både ock.

Alltså: låt oss plantera frön. Vad det blir vet vi inte, det får vi se.

Amen.

Midfastosöndagen, en predikan.

Text: Joh. 6:24-35

Livets bröd, det är Jesus, får vi veta av Johannes idag. Ännu en gång liknar sig Guds son vid det mest vardagliga men samtidigt vid det mest grundläggande. Jesus är vatten och bröd. Det klarar man sig ganska länge på.

Jesus möter lärjungarna och han pekar på ett viktigt faktum för dem: ni söker mig för att ni åt av brödet och blev mätta. Här finns, tänker jag, både ett yttre och ett inre perspektiv. Till det yttre hör att vi människor söker oss till tillfällen där vi kan få mer. Som sommargetingarna söker sig till en sockerbit söker vi ständigt efter tillfällen att få mer. Mer av allt: pengar, ägodelar, uppskattning, att få stå i centrum eller vad det nu kan vara. Men Jesus säger till lärjungarna och till oss att vi inte ska arbeta för det som egentligen inte har grundläggande värde, alla de sakerna jag nämnde kommer ju att försvinna, de bär inte livet. Här behövs något annat som kan svara på vår mest grundläggande fråga om vårt eget värde och om mening i tillvaron. Då räcker inte det till som kommer att försvinna, det som är kortvarigt, det som finns på utsidan. Jesus uppmanar oss at söka det som består, det som ger oss liv på riktigt och han lovar dessutom att det är han som kommer att ge oss det.

Men det finns en inre sida av detta också. Lärjungarna har sökt Jesus för att han mättar. Inte bara rent fysiskt utan också andligt. Det finns något med Jesus som ger mättnad, som fyller på där det finns ett behov hos mig, i mig. Jag tror att vi alla känt den hungern någon gång, den hunger som mat inte kan mätta, hungern efter mening, hungern efter att vara sedd och älskad. Den hungern vill Jesus svara på, vara ett svar på.

Vi behöver mat för att överleva, varje dag stoppar vi i oss mat för att orka leva och det är en självklarhet för oss. Något vi måste göra. Men hur ofta stillar vi den inre hungern? Var söker vi mättnad för de frågor vi djupast bär inom oss?

I nattvarden säger vi att vi delar brödet och fastän vi är många i hela världen som firar nattvard så räcker brödet. Vi får del av Jesus bröd, Jesus själv när vi delar brödet som räcker och det hjälper oss att se att vi alla hör ihop och att vi delar samma frågor djupast sett, delar samma livsvillkor. När vi delar räcker det åt alla. Delandet i sig verkar föda liv. Jesus säger att det är det brödet som kommer från himlen som ger världen liv. Och det brödet är ju Jesus själv, Guds son som kommit från Gud. Ofta säger vi himlen bara för att säga något men var Gud finns vet ju ingen men vi vet att Jesus kommer från Gud.

Brödet som Gud ger oss genom Jesus är livets bröd. Det bröd som ger liv. Inte bara liv i fysisk mening, det livet där vi stillar hungern med mat. Nej, det sanna livet, det liv där vi vet oss vara älskade och ha en mening med det vi möter. Där är livet: i delandet med andra, i gemenskapen runt altaret då vi firar nattvard.

Dela – Leva, det är mantrat, det vi ständigt behöver påminna oss om, det som leder till liv med stort L.

Och det är ju också fastans budskap till oss: när vi delar räcker det åt alla. Jordens resurser är orättvist fördelade, det vet vi. Men vad gör vi åt det? Fastan vill hjälpa oss se sammanhangen: att vi hör ihop med varandra och att när någon lider, ja då lider vi allihop. Så är det ju i en familj: när någon mår dåligt kan inte de andra må toppen, de lider med den som är sjuk eller bekymrad. Så är det med hela mänskligheten också, vi är som en familj, när människor svälter mår inte vi andra bra heller, även om vi kan äta oss mätta. Och så vill jag gärna se hela Skapelsen: när miljöförstöring drabbar så drabbar det även mig även om jag fysiskt inte utsatts men efter som andra delar av Skapelsen lider, kan inte heller jag må toppen, jag smittas av det dåliga som drabbar.

Livets bröd: det bröd som ger liv, det bröd som helar när det delas, som räcker när det räcks till min medmänniska och min medskapelse. Dela – Leva, de orden hör ihop, de är sammanlänkade, ska förstås tillsammans, är beroende av varandra. Utan delande, inget liv.

Jag tror att det är Midfastosöndagens budskap till oss, det är fastans budskap till oss.

Dela – Leva. Leva – Dela.

Amen.