Tankar om Efesierbrevet, tredje söndagen i fastan.

Text: Efesierbrevet 6:10-18

Paulus skriver om kampen mot det onda. Jag tror vi alla mött ondska någon gång, ibland via andra människor, ibland liksom i ett system, ett mönster som inte främjar livet. Men vad är då det onda egentligen? Jag tror att vi i vår tid på många sätt lämnat föreställningen om en personlig ondska, onda herrar som Paulus skriver. Istället tänker vi kanske oss ondskan som en kraft som finns i världen, som avsaknaden av gudsnärvaron. Liksom mörker är avsaknad av ljus kanske ondskan är avsaknaden av det goda? Jag tror att det ibland är bra om vi talar om ondskan i världen med varandra. Hur möter vi den, hur ser den ut?

Det är vår första fråga i vårt bibelsamtal idag.

Den andra handlar om hur Paulus säger att vi ska hämta kraft hos Herren, att vi ska ta på oss Guds rustning. Vi är kallade till kamp, för att göra motstånd, till att gå ut med budskapet om fred. Och vi ska göra detta under åkallan och bön, vi ska be i vår ande i varje stund.

Det är inget lätt uppdrag vi får, att ständigt kämpa för det goda. Varje dag, varje stund är vi kallade i det godas tjänst. Hur gör vi när vi hämtar kraft hos Gud? Hur fyller vi på så att vi orkar kämpa. Hur ser vår kamp för det goda ut. Vad gör du, varje dag? I det stora och i det lilla?

Det verkar tydligt för Paulus att vi inte är kallade till ett lätt liv. Paulus är mycket medveten om att det onda finns i världen och att denna ondska måste bekämpas, motarbetas. Jag tror det också och jag tycker mig se ondskan varje dag, både i det lilla och i det stora sammanhanget. Vårt mål som kristna är ju att Guds rike, fredsriket ska breda ut sig i världen. Det var ju det Jesus påbörjade genom sin död och uppståndelse. Och det är just detta fredsrike vi fått i uppdrag att hjälpa till att breda ut i världen. Ge plats för freden och kärleken, vara fredens agenter, ingå i kampen.

Jag tänker att det ibland är lätt att slappna av, att inte orka bry sig om allt elände, att stänga av, att inte ingripa när vi borde. Men Paulus manar oss till något annat: vi ska hålla oss vakna och vi ska aldrig tröttna. Det klarar vi naturligtvis inte varje vaken stund, men inte desto mindre är det det vi är kallade till. Tack och lov finns nåd och förlåtelse när vi misslyckas. Men vi kan inte gömma oss bakom nåden och förlåtelsen och därmed inte fullgöra det vi kan fullgöra, det vi är kallade att fullgöra. Det är en svår balansgång men den blir lättare om inställningen, varje dag, varje stund är: att jag ska göra vad jag kan. Jag ska tala fredens och kärlekens ord i varje situation där jag finns med. Försoningens arbete måste pågå, får aldrig stanna av, för då går världen under, då tar ondskan över. Då förloras kampen.

Alltså: gå med i ett parti!

Sverigedemokraterna ökar i medlemstal. Det gör Vänsterpartiet också men i mycket mindre skala. Alla andra partier minskar i antal medlemmar. För mig är det två bekymmer i detta. det stora problemet är förstås att SD ökar. Det behövs motkrafter mot detta rasistiska parti. Den andra farhågan är förstås om detta tyder på ett minskat intresse av och ett minskat förtroende för politiken. Det är illa i så fall. Vi behöver ett demokratiskt politiskt system i det här lansdet för att styra vårt samhälle. Politiker behöver veta vad människor vill. Det kan de få veta på många olika sätt. Ett sätt är att visa vad du tycker genom att gå med som medlem i ett demokratiskt parti. Det tycker jag du ska göra, nu! Inte minst för att visa att det finns de som inte tycker som SD. Ofta säger människor att de inte kan ställa upp på ett partis hela partiprogram. Det må så vara. Men man får faktiskt vara lite pragmatisk ibland och välja det minst dåliga. Så, vilket parti ska du gå med i? Gör det redan i helgen!

Fastlagssöndagen, tankar.

Text: Joh. 12:20-33

Det är en spännande evangelietext vi får läsa på fastlagssöndagen. Ett evangelium som rymmer många bottnar, det finns många trådar att dra i. Söndagens tema är kärlekens väg och ofta tror jag vi tänker på den kärlek som Jesus ger när han ger sitt liv för oss på påsken. Därför tänker vi kanske ibland att fastan, vägen till Jerusalem börjar den söndag som ligger framför oss. Men så är det ju inte. Fastan inleds ju först på askonsdagen nästa vecka. Finns det andra sätt vi kan tolka denna kärlekens väg på då? Vad är det för en väg som menas. Jag tror det finns flera perspektiv och den här texten är verkligen en sådan som egentligen kräver en lång stund av bibelstudium tillsammans med vänner för att låsa upp sig för oss.

Vetekornets lag, vetekornet måste falla i jorden och dö för att ge upphov till skörd. Det har blivit en älskad bild för förändring på djupet, för omvändelse eller för dopet. Och förstås för att förstå det Jesus gör på korset och det som sedan sker i uppståndelsen. Kanske är det så att vetekornets lag för Jesus är ett svar till de greker det berättas om i texten som färdats långt för att kunna få se honom. Kanske vill han med dessa ord säga att det inte är genom att färdas långt geografiskt som man finner Gud. Det är genom att dö och genom att uppstå som erfarenheten av Gud kan komma till oss. Att dö, att stilla sig från aktivitet och strävanden. Att vänta in gudserfarenheten tror jag ofta är klokt. Vi finner inte Gud genom en massa aktiviteter. Vi kan finna Gud där också men den djupa, personliga erfarenheten av Guds närvaro kommer till mig när jag lagt ner mina försvar, när mina armar vilar, i stillheten i bön eller tystnad. Jag tror det och jag tror att vetekornets lag vill berätta för oss om detta.

Kärlekens väg tänker jag handlar om att ge sitt liv för att andra ska leva. Så som Jesus gjorde. Vi är inte Jesus, så klart. Men ibland gömmer vi oss bakom detta för att säga att vi kan inte ens försöka att bli som Jesus. Det blir ett försvar för oss.

Vetekornets lag är kärlekens väg, säger KG Hammar. Jag tror att han kommit något på spåren där. Han säger att vi kan se vetekornsmönstret överallt där livet bryter fram ur dödens marker. Konflikter kan lösas när hatet får dö, när vapnen läggs ner och vi får återhämta oss, vila. När någon vågar ta första steget och släppa på sin rätt, sin prestige, då kan försoning ske.

Kärlekens väg är efterföljelsens väg, Jesus säger att där han är där ska hans tjänare vara. Där Jesus är där ska vi vara. Här finns en tråd till att nysta i. Att se till att vara där Jesus är, det är vår kallelse. Det är att vara där, söka de platser där kärleken finns, mellan människor, mellan människa och skapelse. Att söka platser där kampen för rättvisa förs, där människovärde upprättas, det är att vandra kärlekens väg, det är att vara där Jesus är. Jesus söker sig ständigt till platser där människor behöver upprättelse. Det ska alltså vi också göra. Han säger det liksom sådär i förbifarten, som en självklarhet, att där jag är där ska mina tjänare vara. Det känns skönt att han säger det på det viset, Jesus. Han räknar kallt med oss, det finns ett stort förtroende för oss hos honom. Det känns gott. Och svårt. För det känns ju så ofta som om vi inte räcker till, att vi inte hinner, orkar, eller kan prioritera rätt.

Jesus räknar med oss trots det. Vi får öva oss i vetekornets lag, i kärlekens väg. Tänk om vi oftare sökte Gud genom att bara öppna oss, bara slappna av, släppa all aktivitet och lyssna inåt. Gud är där. När vi söker, släpper, möter Gud vår längtan. Amen.