Predikan, Kyndelsmässodagen 2013.

Lukasevangeliet 2:22-40

Vi firar Kyndelsmässa idag. Ljusmässa, för i dagens evangelietext står det att Jesus är ett ljus med uppenbarelse. Jesus är ett ljus som uppenbarar något. På Kyndelsmäss slutar julen, den kallas ibland för lilla julen eftersom det ger oss ytterligare ett tillfälle att förundras över att Gud blir människa i Jesus Kristus och kommer till oss här på jorden för att dela våra liv. Samma glädje över detta mysterium som präglar julnatten och julottan präglar Kyndelsmäss. Och därför är det också en ljusfest, just när ljuset sakta återvänder till oss, det är fortfarande vinter men vi kan ana att det kommer en vår, det är ljusare när vi beger oss till jobb och skola på morgonen och ibland är det ännu inte mörkt när vi kommer hem. Ljuset är i antågande. Äntligen! Jesus är i antågande, äntligen! Det kan man också säga. Jesus har kommit men han kommer ständigt på nytt för att vara nära oss, för att dela våra liv.

Det är en lång berättelse vi får i dagens evangelium. En text som handlar om längtan och om insikt, en insikt också om det som är riktigt svårt. Symeon finns där i templet när den lilla familjen kommer, det är en gammal man som väntat länge och tålmodigt på att Jesus, befriaren, skulle komma. Symeon har väntat och längtat, troget har han gått till templet för att inte missa ankomsten av Gud själv och nu äntligen öppnar sig glipan till befrielsen för honom! Jag tänker att det ibland är så i våra liv också. Vi lever som kristna, vi tror på budskapet och ändå kan det kännas tomt. Vi behöver hålla vår längtan och vårt hopp vid liv. Och hur gör man det när världen ser ut som den gör? Men så händer det, sällan, men ändå: att också vi får se en skymt av livet med stort L, saker och ting faller på plats. Livet uppenbaras för oss i all sin fullhet, ljuset kommer in i våra liv. Det låter stort och märkvärdigt men jag tror inte att det är det egentligen. Det handlar om att vara redo att ta emot nåd från Gud. Och jag tror de flesta av oss någon gång i livet varit med om sådana benådade stunder. Då vi vet att Gud finns, att Gud hör vår bön, att vi finns i ett sammanhang som fungerar, då livet känns gott och lätt. Det är den stunden Symeon längtat så efter och så kommer äntligen den dagen då han får ta Jesus i sin famn och utbrista i lovsång till Gud. Wow!

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Det låter inte som något att fira precis, kan han inte bara vara glad för att befrielsen uppenbarats för honom, kan han inte nöja sig med det? Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv. I Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv, det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Den kristna vägen är ingen lätt väg, ofta är den mödosam, men likväl den väg vi är kallade att vandra. För Jesus väcker svåra känslor och Symeon uttrycker det med orden ”mångas innersta tankar skall komma i dagen”. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss. Det inser Symeon och han berättar det för Maria.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra, om än besvärlig och svår. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra. Kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt, men visst kräver det mycket av oss. Men vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

När det ser tufft ut, när jag inte orkar mer, när jag vill ge upp alla mina goda föresatser då är det dags att tända ett ljus! Tänd ett ljus och låt det brinna heter det i en känd låt. Det är sant! Just när det är som mörkast får vi tända ett ljus för att övertyga oss själva om att mörkret inte har sista ordet, ljuset skall segra, hoppet återtändas. Vi är hoppets agenter och ljusbärare in i denna värld och det är Gud som har sänt oss. Det är Gud som bär oss och det är gud, ljuset själv, som förlåter oss när vi inte når ända fram. Tack gode Gud för det! Amen.