Jesu dop, en betraktelse, första söndagen efter Trettondedagen.

Text: Lukasevangeliet 3:15-17, 21-22.

Jesus döps i Jordanfloden av Johannes Döparen. Inget märkligt med det egentligen, fast egentligen lite konstigt. Jesus är ju Guds son, Gud själv, så varför ska han döpa sig egentligen? Han tillhör väl redan Gud, han är ju Gud till och med, så varför detta dop? Ja, kanske handlar det om två saker, dels att Jesus vill tydliggöra för alla att han är människa och tillhör mänskligheten. Men också att Jesus är mer än så: Gud själv. Jesus vill vara tydlig med att han delar våra villkor, det står i texten att allt folket hade låtit döpa sig och Jesus också hade gjort detta. Liksom i förbifarten står det, som en självklarhet. Jesus väljer att göra som alla andra den där dagen. Han är en medlem i gemenskapen, bland folket. Han står där vid Jordanfloden, i sina sandaler, av kött och blod som alla andra och väntar på sin tur att bli döpt av Johannes. Jag tror att det är viktigt detta att Jesus vill peka på tillhörigheten, gemenskapen. Genom dopet tillhör vi alla en gemenskap men bara genom att vara människor tillhör vi redan en gemenskap, den gemenskapen som säger att vi alla hör ihop och att alla därför måste vara med och räknas med. Kristendom har ofta varit exkluderande, gjort skillnad på olika människor, de som är riktigt troende och de som inte riktigt förstått, uppdelningar mellan olika raser, klasser, religioner, sexuell läggning. Ja, kristendom och tro har använts till mycket elände, det är helt klart. Men Jesus verkar vilja något annat, han vill peka på tillhörigheten, han döper sig som alla andra, han hör till, alla som är där hör till, hela mänskligheten hör till, ingen lämnas utanför. PÅ något sätt är det det exemplet Jesus vill statuera. Se på mig, och gör som jag verkar ofta vara det budskap Jesus vill sända till de som ser honom och hör honom tala och till oss som läser om vad han gjorde och sade. Se mäniskan, Ecce Homo, och försök leva som Jesus levde. Oerhört svårt förstås, men det är trons väg, den är inte lätt men syftar hela tiden till att närma oss Jesus sätt att leva.

Men texten slutar inte där för en duva kommer ner från himlen, det är den helige ande som kommer för att berätta att visst, Jesus är en människa som alla andra och tillhör gemenskapen som alla andra, men, det stora menet: han är också som Gud, han är också Gud.

Och jag tänker att det är fundamentalt at duvan kommer och att rösten talar för det berättar för oss om den Gud vi tror på. Inte på en Gud långt borta, inte en despot i himlen som leker med oss som man leker med marionetter. Nej här handlar det om en helt annan sorts Gud, något helt nytt som mänskligheten aldrig tidigare skådat: en Guds om vandrar med oss här på jorden. En Gud som vet, in på bara skinnet vad det innebär att vara människa, en som väljer att tillhöra vår gemenskap, som en av alla andra, fast Gud förstås. Det vänder upp och ned på all tidigare gudserfarenhet. Det är radikalt annorlunda och så har kristendomen fått utstå spott och spe för just denna sak: att Gud också är som oss. Men inte bara förstås, men också som oss.

Rösten säger att Jesus är älskad och utvald och jag tror att Gud säger det till var och en av oss. Han säger det definitivt i dopet men jag tror att det sägs oss redan då vi blir till. Vi är alla älskade och utvalda. Det är gott och skönt att veta förstås, något att falla tillbaka på när livet är svårt, självkänslan låg och ingenting blir som vi vill. Men utvaldheten innebär förstås också en kallelse: kallelsen att leva i den mänskliga gemenskapen, att höra till, att inte söndra sig, vända sig ifrån andra människors behov och vilja. Att höra till är ett svårt arbete, ett kärlekens arbete som vi alla genom utvaldheten är kallade till.

Vi hör ihop, alla, tillsammans med Gud och den helige andre får vi genom sonen se vad mänskligt liv handlar om: att höra till, att dela gemenskapen och alla dess utmaningar och uppgifter det medför. Du och jag är kallade att utföra kärlekens handlingar här på jorden.

Amen.