Predikan, Kyndelsmässodagen 2013.

Lukasevangeliet 2:22-40

Vi firar Kyndelsmässa idag. Ljusmässa, för i dagens evangelietext står det att Jesus är ett ljus med uppenbarelse. Jesus är ett ljus som uppenbarar något. På Kyndelsmäss slutar julen, den kallas ibland för lilla julen eftersom det ger oss ytterligare ett tillfälle att förundras över att Gud blir människa i Jesus Kristus och kommer till oss här på jorden för att dela våra liv. Samma glädje över detta mysterium som präglar julnatten och julottan präglar Kyndelsmäss. Och därför är det också en ljusfest, just när ljuset sakta återvänder till oss, det är fortfarande vinter men vi kan ana att det kommer en vår, det är ljusare när vi beger oss till jobb och skola på morgonen och ibland är det ännu inte mörkt när vi kommer hem. Ljuset är i antågande. Äntligen! Jesus är i antågande, äntligen! Det kan man också säga. Jesus har kommit men han kommer ständigt på nytt för att vara nära oss, för att dela våra liv.

Det är en lång berättelse vi får i dagens evangelium. En text som handlar om längtan och om insikt, en insikt också om det som är riktigt svårt. Symeon finns där i templet när den lilla familjen kommer, det är en gammal man som väntat länge och tålmodigt på att Jesus, befriaren, skulle komma. Symeon har väntat och längtat, troget har han gått till templet för att inte missa ankomsten av Gud själv och nu äntligen öppnar sig glipan till befrielsen för honom! Jag tänker att det ibland är så i våra liv också. Vi lever som kristna, vi tror på budskapet och ändå kan det kännas tomt. Vi behöver hålla vår längtan och vårt hopp vid liv. Och hur gör man det när världen ser ut som den gör? Men så händer det, sällan, men ändå: att också vi får se en skymt av livet med stort L, saker och ting faller på plats. Livet uppenbaras för oss i all sin fullhet, ljuset kommer in i våra liv. Det låter stort och märkvärdigt men jag tror inte att det är det egentligen. Det handlar om att vara redo att ta emot nåd från Gud. Och jag tror de flesta av oss någon gång i livet varit med om sådana benådade stunder. Då vi vet att Gud finns, att Gud hör vår bön, att vi finns i ett sammanhang som fungerar, då livet känns gott och lätt. Det är den stunden Symeon längtat så efter och så kommer äntligen den dagen då han får ta Jesus i sin famn och utbrista i lovsång till Gud. Wow!

Det handlar om att hålla längtan vid liv men också om insikt. Symeon talar med Maria och han talar om ett svärd som skall gå igenom hennes själ. Det låter inte som något att fira precis, kan han inte bara vara glad för att befrielsen uppenbarats för honom, kan han inte nöja sig med det? Att beröras av Jesus får konsekvenser i våra liv. I Marias liv, i allas liv. För det Jesus kommer för att visa och berätta handlar om ett svårt uppdrag. Det handlar om att sätta andra framför sig själv, det handlar om att vara en tjänare för andra och för Skapelsen. Den kristna vägen är ingen lätt väg, ofta är den mödosam, men likväl den väg vi är kallade att vandra. För Jesus väcker svåra känslor och Symeon uttrycker det med orden ”mångas innersta tankar skall komma i dagen”. Genom Jesu budskap kommer vi att vara tvungna att se på våra egna prioriteringar, se på hur vi väljer att leva våra liv. Och det kan vara smärtsamt, som ett svärd i själen. När vi inser att vi sällan är goda, att vi sällan kan avhålla oss från att vara egoistiska, när vi medvetet eller omedvetet sårar andra eller Moder Jord. Den insikten gör ont och det är Jesus som föder den insikten i oss. Det inser Symeon och han berättar det för Maria.

Men Kyndelsmäss handlar inte om mörker och ondska utan om ljus som uppenbaras. Jesus är ljuset som uppenbarar för oss att det finns andra sätt att leva, att kärlekens väg är möjlig att vandra, om än besvärlig och svår. Ljuset har kommit in i världen, det vet vi. Vad kan vi göra för att det ska få fortsätta lysa? Hur kan vi vara med och bära ljuset inom oss själva, till andra. Kan vi vara andras tjänare utan att utplåna oss själva? Jag tror att det är möjligt, men visst kräver det mycket av oss. Men vi får göra det i en gemenskap med alla andra kristna i hela världen. Vi är aldrig ensamma, Gud vandrar med oss. Men vi behöver våga ta steget, behöver våga se att en annan värld är möjlig där vi lever för varandra och inte av varandra.

När det ser tufft ut, när jag inte orkar mer, när jag vill ge upp alla mina goda föresatser då är det dags att tända ett ljus! Tänd ett ljus och låt det brinna heter det i en känd låt. Det är sant! Just när det är som mörkast får vi tända ett ljus för att övertyga oss själva om att mörkret inte har sista ordet, ljuset skall segra, hoppet återtändas. Vi är hoppets agenter och ljusbärare in i denna värld och det är Gud som har sänt oss. Det är Gud som bär oss och det är gud, ljuset själv, som förlåter oss när vi inte når ända fram. Tack gode Gud för det! Amen.

Miljöpris till S:t Sigfrids folkhögskola!

Idag har jag varit på Teleborgs slott och för skolans räkning mottagit ”Framstegsstämpeln” för skolans långvariga och långsiktiga miljöarbete. Det var trevligt!

Där fanns bland annat Stefan Edman som ju tillsammans med Börje Svensson var den som startade miljötänket ordentligt på skolan, redan på det glada 70-talet.

Skolan lyfts fram som ett gott exempel för att vi försöker ta ansvar för klimat och miljö. Det känns bra! Men fortfarande återstår mycket arbete. Igår hade vi hållbarhetssamtal med hela skolan och miljögruppen, som jag leder, fick in mer än 50 skarpa förslag från eleverna. Nu ska vi bearbeta dem och försöka omsätta dem i handling.

Mat i soporna når ny rekordnivå!

FAO rapporterar att hälften av all mat vi köper i Europa går i soporna. Jag ryser i hela kroppen. Det är lika mycket som hela Afrikas matproduktion och kunde mätta 870 miljoner människor. Idag hade vi en diskussion på folkhögskolan om vad vi ska göra för att inte riskera i fyragradersvärlden, det som Världsbanken varnar för. Eleverna fick komma med förslag och flera föreslog just att vi behöver arbeta hårdare med att minska matsvinnet. Jag hopps vi kan driva kampanj för detta på skolan. Nu är det dags att också ta krafttag här hemma. Jag hoppas liksom FAO på en kampanj som når alla så att vi kan få slut på detta orättfärdiga slöseri! Är du med på tåget?

Predikan, Septuagesima, Nåd och tjänst.

Text: Luk. 17:7-10
Han låter inte så trevlig, Jesus, i den här texten. Det handlar om någon som slitit hela dan men som när han kommer hem inte får vila utan utföra ännu mer arbete. Och inget tack får han heller. Ganska otrevligt. Och likadant är det alltså med oss enligt Jesus: vi är odugliga tjänare som bara gör vad vi är skyldiga. Jag vet inte om jag känner mig som en oduglig tjänare precis, visst ibland kan man ju känna så, men inte generellt. Jag kan nog känna att jag ganska ofta gör viktiga och bra saker. Jag hoppas många får känna så.
Men vad handlar detta om då? Hur kan vi tolka dessa ganska otrevliga ord från Jesus? Rubriken för den söndag som ligger framför oss är nåd och tjänst. Kanske vill Jesus ord säga oss att detta med nåd inte är något som kan förtjänas genom det vi gör. Nåden får vi av Gud, alldeles gratis när vi upptäcker att Gud finns i våra liv. Kanske vill Jesus rikta udden till de som tar nåden för givet. Kanske tänker vi alla så ibland: att Gud kommer att ge oss sin nåd, det är ju liksom det Gud gör och lovat att göra, gratis. Men att upptäcka nåden, att verkligen uppleva att vi får den är ju inget att ta för givet, det är den största gåvan, att se att Gud vill vara mig nära i mitt liv, när vi verkligen känner det, kommer det nog oftast som en överraskning. När vi börjar räkna med Gud och guds nåd som en självklarhet, ser vi inte heller hur stort det är och hur gött det är att leva i Guds nåd, då känner vi inte heller tacksamhet över nådens gåva. Jag tror att vi behöver öva oss i förundran inför alla gåvor vi tar emot varje dag. Bara detta att vi lever och andas är ju egentligen fantastiskt och värt att tacka för. Kärlek, en uppskattande blick, ett skratt, en stunds vila, allt detta är stora saker, värda att tacka för, delar av Guds nåd. Kanske vill texten hjälpa oss att skärpa våra sinnen så att vi i vår vardag söker efter tecknen på Guds nåd och i vår aftonbön tackar Gud för all den nåd vi får möta, varje dag. Det är inte självklart, det vet vi, för vissa dagar är gråa och ibland svarta, men allt som oftast bryter nåden igenom och då får vi tacka Gud för den.
Nåd är den ena delen av dagens text. Tjänst är den andra. Vad menas med att vi är odugliga tjänare? Ja, kanske detta att vi alla lever med våra brister. Vissa är tydliga för oss själva, andra kan vara väldigt tydliga för de vi möter. Vi är bristfälliga varelser, visst är det så. Och därför beroende av Guds nåd, beroende av andra medmänniskor, beroende av hela Guds skapelse. Vi finns i ett sammanhang just för att vi inte är perfekta, vi behöver sammanhanget för att överleva. Vi behöver kärlek, närhet, goda samtal, arbete och utmaning, mat och vatten. Ja egentligen är vi så odugliga att vi är totalt beroende. Och jag tror att är som det ska vara. Vi ska vara en del av livsväven, vi är satta i den här världen och vi behöver samarbeta för att överleva. Vi behöver samarbeta med Gud, våra medmänniskor och med Skapelsen för att få goda liv. Det är som det ska, vi är odugliga.
Men vi är inte odugliga på det sätt att vi inte duger något till. Inte alls! Gud räknar ju med oss. Det framkommer också i dagens ganska obekväma text, vi ska utföra det vi är skyldiga att utföra. Vi har en uppgift. Vi får ta emot gratis av Gud, nåden, och vi får utföra de handlingar som följer naturligt på dessa gåvor. Vi får ge vidare kärlek till andra, till Skapelsen, det ingår, det räknas med, det förutsätts. Som kristen kan jag inte välja bort tjänsten, den skall göras. Några gånger ger Jesus order. Inte så ofta men ibland, order där det inte finns något val om man vill räknas som kristen. Det gäller till exempel kärleken: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget val, bara att göra. Och nu även tjänsten, utför det du är skyldig att utföra. Inget val, bara att göra.
Vi får ta emot och vi får ge ut, det är livets grundrytm, det är så det ska vara, det är så det är, det är så Gud vill ha det. Amen.

Världens chans! 9-10 februari i Växjö konserthus!

Missa inte ett av årets bästa event! 9-10 februari 2013 blir det uruppförande av Dan Alkenäs musikverk ”Världens chans!” Det sker på lördagen kl. 18 samt på söndagen kl. 14. Men det händer mycket mer än så. På lördagen har vi tre seminariepass, kl. 10.30-12, 13.30-15 och 15.30-17. Föreläsare är biskop Jan-Olof Johansson, Kenneth Kimming, Fredrik Bergman,  Sara Hugosson från Diakonia, Sigrid Bergfeldt från Naturskyddsföreningen, Växjö kommun, Jacob Sundmark från Sensus, Jonas Löhnn från Växjö stift, Magnus Gustafsson från Musik i Syd, Fredrik Bergman från Macken, KArin Sahlström samt Erik Måneld från Miljöresurs Linné samt undertecknad. Det kommer att handla om fred, mat, ekoteologi, musik som kraft, sjöra, internationellt klimatarbete, tro, cirkulär ekonomi och om klimatet. Det blir spännande!

På söndagen kl. 11.00 firas dessutom en ekumenisk mässa i konserthuset med efterförljande soppluch innan föreställningen.

Utställare är på plats och vi hoppas Konserthuset kommer att sjuda av verksamhet hela lördagen och söndagen. Välkommen!

På länken nedan kan du se en folder för hela helgen:

http://www.bilda.nu/Global/Bilda%20-%20huvudsida/Kalendarium%20huvudsida%20-%20bilder,%20dokument%20m%20m/Kalendarium%20Bilda%20Syd/V%c3%a4rldens%20Chans%20folder%20(3).pdf

Finansiell moral?

Frank Partnoy delar med sig av intressanta tankar idag om hur den finansiella marknaden fungerar och bör fungera. Bland annat menar han att finansen blivit för invecklad så att det helt saknas inblick och jag delar denna åsikt. Banker som sysslar med finansiella uppfinningar som sedan inte fungerar måste bära förlusten av sitt experimenterande, det är helt rimligt, alltså måste de gå under när de inte kan betala notan efter leken med pengar. Det behövs en finansiell moral hävdar Patrnoy även om han samtidigt säger att det är en motsägelse. Det är sorgligt att han säger så även om jag tror det stämmer. När blev det så att moral och finansiell verksamhet blev en motsägelse, en motsats? När blev girigheten den överskyggande ideologin i vår finansiella värld? Varför? Ja, kanske för att vi inte kan tjäna två herrar samtidigt, kanske för att pengar är roten till allt ont som Paulus menar? Det verkar finnas något djupt depraverande i samlandet av pengar.

Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv visar sitt fula tryne!

Bäckström representerar Svenskt Näringsliv och menar att man måste kunna tjäna stora pengar på vård, omsorg och skola! Det är förstås trams! Han anser att det är det största angreppet på Svenskt näringsliv sedan 70-talet. Detta är förstås rent nonsens. Han beter sig som en bulldozer i Aktuellt. Han förfasar sig för att det kommer att bli mindre valfrihet för oss människor. Som om det vore ett problem! Har vi inte valfrihet nog? Det handlar ju inte om att gå tillbaka till det gamla systemet. Han menar att det inte går att driva en verksamhet med bara 2-3 % i vinst. Varför går det inte? Vinst är väl vinst? Bäckström däremot är fast i det gamla då han tror på orimlig avkastning på investeringar och på de galna vinster vi sett i den privata sfären de senaste åren. Bäckström bedriver skräckpropaganda. Det brukar han göra och det har Svenskt Näringsliv sysslat med så länge jag minns. Dags att byta taktik Bäckström! LO visar ett visst ansvar i denna fråga och har lagt fram ett förslag på hur vinster ska få tas ut, det är bra att det kommer. Debatten behöver föras.

Kommer Vattenfall att skärpa sig?

Ja, det är frågan det. VD:n säger i alla fall att han vill minska den sk. koldioxidexponeringen. Det var ju inte en dag för tidigt! Detta statliga bolag borde naturligtvis inte syssla med kolkraft över huvudtaget men det gör man och man fortsätter. Nästa år ska ännu ett kolkraftverk stå klart. För det vore värdeförstörande säger VD:n att inte fullfölja bygget. Jahaja, värdeförstörande för vem? Är inte en skenande uppvärmning av jorden värdeförstörande så säg? Nej, ta er i kragen Vattenfall, på riktigt liksom!

Jesu dop, en betraktelse, första söndagen efter Trettondedagen.

Text: Lukasevangeliet 3:15-17, 21-22.

Jesus döps i Jordanfloden av Johannes Döparen. Inget märkligt med det egentligen, fast egentligen lite konstigt. Jesus är ju Guds son, Gud själv, så varför ska han döpa sig egentligen? Han tillhör väl redan Gud, han är ju Gud till och med, så varför detta dop? Ja, kanske handlar det om två saker, dels att Jesus vill tydliggöra för alla att han är människa och tillhör mänskligheten. Men också att Jesus är mer än så: Gud själv. Jesus vill vara tydlig med att han delar våra villkor, det står i texten att allt folket hade låtit döpa sig och Jesus också hade gjort detta. Liksom i förbifarten står det, som en självklarhet. Jesus väljer att göra som alla andra den där dagen. Han är en medlem i gemenskapen, bland folket. Han står där vid Jordanfloden, i sina sandaler, av kött och blod som alla andra och väntar på sin tur att bli döpt av Johannes. Jag tror att det är viktigt detta att Jesus vill peka på tillhörigheten, gemenskapen. Genom dopet tillhör vi alla en gemenskap men bara genom att vara människor tillhör vi redan en gemenskap, den gemenskapen som säger att vi alla hör ihop och att alla därför måste vara med och räknas med. Kristendom har ofta varit exkluderande, gjort skillnad på olika människor, de som är riktigt troende och de som inte riktigt förstått, uppdelningar mellan olika raser, klasser, religioner, sexuell läggning. Ja, kristendom och tro har använts till mycket elände, det är helt klart. Men Jesus verkar vilja något annat, han vill peka på tillhörigheten, han döper sig som alla andra, han hör till, alla som är där hör till, hela mänskligheten hör till, ingen lämnas utanför. PÅ något sätt är det det exemplet Jesus vill statuera. Se på mig, och gör som jag verkar ofta vara det budskap Jesus vill sända till de som ser honom och hör honom tala och till oss som läser om vad han gjorde och sade. Se mäniskan, Ecce Homo, och försök leva som Jesus levde. Oerhört svårt förstås, men det är trons väg, den är inte lätt men syftar hela tiden till att närma oss Jesus sätt att leva.

Men texten slutar inte där för en duva kommer ner från himlen, det är den helige ande som kommer för att berätta att visst, Jesus är en människa som alla andra och tillhör gemenskapen som alla andra, men, det stora menet: han är också som Gud, han är också Gud.

Och jag tänker att det är fundamentalt at duvan kommer och att rösten talar för det berättar för oss om den Gud vi tror på. Inte på en Gud långt borta, inte en despot i himlen som leker med oss som man leker med marionetter. Nej här handlar det om en helt annan sorts Gud, något helt nytt som mänskligheten aldrig tidigare skådat: en Guds om vandrar med oss här på jorden. En Gud som vet, in på bara skinnet vad det innebär att vara människa, en som väljer att tillhöra vår gemenskap, som en av alla andra, fast Gud förstås. Det vänder upp och ned på all tidigare gudserfarenhet. Det är radikalt annorlunda och så har kristendomen fått utstå spott och spe för just denna sak: att Gud också är som oss. Men inte bara förstås, men också som oss.

Rösten säger att Jesus är älskad och utvald och jag tror att Gud säger det till var och en av oss. Han säger det definitivt i dopet men jag tror att det sägs oss redan då vi blir till. Vi är alla älskade och utvalda. Det är gott och skönt att veta förstås, något att falla tillbaka på när livet är svårt, självkänslan låg och ingenting blir som vi vill. Men utvaldheten innebär förstås också en kallelse: kallelsen att leva i den mänskliga gemenskapen, att höra till, att inte söndra sig, vända sig ifrån andra människors behov och vilja. Att höra till är ett svårt arbete, ett kärlekens arbete som vi alla genom utvaldheten är kallade till.

Vi hör ihop, alla, tillsammans med Gud och den helige andre får vi genom sonen se vad mänskligt liv handlar om: att höra till, att dela gemenskapen och alla dess utmaningar och uppgifter det medför. Du och jag är kallade att utföra kärlekens handlingar här på jorden.

Amen.

Spännande tankar på vinterkonferens!

Befinner mig i Sunne på Gemensam Framtids vinterkonferens där jag imorgon och på onsdag ska hålla föredrag om ekoteologi. Det känns väldigt spännande och utmanande! Idag har jag haft förmånen att få lyssna bland annat till Ruth Harvey som arbetar i Church of Scotland bland annat med Church Without Walls. Hon talade om en kyrka som följer Jesus in i gränslandet, att detta att vara kyrka innebär ett tjänande som präglas av tillgänglighet. Jesus kallar oss till kyrkans gränser, inte för att bygga kyrka utan för att bygga Guds rike. Det var verkligen ett gott inlägg! Fler föredrag har det blivit och sedan avslutades kvällen med en gospelgudstjänst där Efrem Smith från ECC i USA predikade som bara amerikaner kan! Men väldigt bra! Det handlade om att vara misionell kyrka i en mångkulturell värld. Världen har kommit till oss, det är bara att gå utanför dörren och berätta om det glada budskapet, Gud har sänt världen till oss, låt oss tacka och ta emot! Han gjorde en spännande koppling till Jesu släkttavla i Matteus första kapitel och menade att allt ju redan finns där, folk från Irak, palestinier, föraktade och utstötta, somalier, etiopier med flera. Jesus är mångkulturell och det mångkulturella blodet rann i hans ådror då han vandrade här på jorden. Predikan satte spår, helt klart!