Predikan vid Julotta i Högsby kyrka 2012.

God jul! Ja, så hälsar vi varandra under jultiden. Vi skickar julkort med texten: God jul och vi säger det i alla möjliga sammanhang. Nu säger jag det till er: God jul!

Vad menar vi då när vi säger God jul? Kanske kan vi koppla det till all den goda mat och allt det överflöd av mat vi äter tillsammans i jultiden. Fast de flesta av oss menar nog att vi önskar varandra en god tid. En tid som är fylld av det goda: samvaron med nära och kära, tända ljus, glädje i barnens ögon, kärlek och gemenskap. Det är gott att önska varandra en god jul med de sakerna i åtanke.

Men uttrycket God jul rymmer så mycket mer. Vi firar idag på juldagens morgon det alldeles otroliga att Gud själv blivit människa. Gud föds som ett litet barn i ett stall i Betlehem, Maria sveper in honom för att han ska hålla värmen och lägger honom i en krubba, djurens matho. Jesus, faktiskt Gud själv, kommer till oss som en av oss. Det handlar om Immanuel, ett av namnen vi har på Jesus, som betyder just Gud med oss.

Visst firar vi en tradition, vi minns något som hände där i Betlehem för 2000 år sedan. En del av oss plockar fram en krubba där hemma, kanske med porslinsfigurer från Tyskland, målade i vackra pastellfärger och i guld, där Jesusbarnet ligger på en bädd av halm, så söt, så gullig, som alla andra nyfödda barn ju är. Men det är mer än en tradition, den finns där med i vårt julfirande men vi firar idag att Gud blir människa, på nytt, och på nytt, ständigt föds Gud in i denna värld för att visa vem Gud är, för att vara med oss, varje dag. Och det gulliga Jesusbarnet i krubban finns där för att påminna oss om vilken Gud det är vi tror på. Vi tror på en Gud som kommer till oss underifrån, som ett utsatt, nyfött barn, det finns väl nästan inget bräckligare än ett nyfött barn? Det är en provokation, detta med den gulliga ungen i krubban. Den provocerar vårt sätt att se på Gud. Den allsmäktige, skaparen av himmel och jord, allhärskaren, konungen, Domaren, ja det finns alla möjliga gudsnamn som kan sammankopplas med makt och som vi människor använt oss av under historien. Ofta har vi velat sammankoppla Gud med makt för att vi har haft maktanspråk här i denna världen. Gud har blivit ett verktyg för att bekämpa andra, det har vi sett genom hela den kristna historien.

Men Jesusbarnet i krubban talar ett annat språk, vill visa på en Gud som är något helt annat. En Gud som kommer från utsattheten, underifrån, en Gud som helt utelämnar sig åt människors välvilja och kärlek. Men så blir det som det blir, ingen plats i härbärget, trots Marias värkar, förföljelse från makten som tvingar den lilla familjen på flykt till Egypten. Gud möter, in på bara skinnet, det som många människor möter i vår värld, varje dag, varje stund.  Avvisandet, förföljelsen, det ogina, ondskan.

Idag firar vi inte bara en tradition, ett historiskt minne. Vi firar att Gud blir människa. Nu, just idag. Vi firar och gläds åt att vi tror på en Gud som vill ha med oss att göra, i vår vardag, varje dag. En Gud som vill vara med också i det svåra, det till synes meningslösa och eländiga. Gud är där, han bär minnet av upplevelserna av svek och plåga på sin kropp. Till den Guden kan vi våga vända oss med våra liv, hur de nu än ser ut. Det är en nära Gud, en Gud som möter oss, hud mot hud.

Gud kommer till oss i gryningsljuset. Idag på juldagen blir det mycket tydligt, denna natt som gått har undret skett, Gud fötts in i vår värld och när solen nu går upp genom dimmorna och molnen gör den det med budskapet om att vår frälsare är född. Vi får önska varandra God jul med en mycket större innebörd än vad vi kanske oftast gör, vi får önska varandra en God jul med innebörden att det goda har kommit till oss, mörkret segrar inte, det gör ljuset, det goda ljuset.

Det hoppet får vi lägga in i våra önskningar till varandra idag. Det är ett trotsigt hopp, ett ganska löjligt hopp kan tyckas för det är ju så mycket i vår värld som ser så bedrövligt ut. Hur kan vi då hoppas? Hur kan vi hoppas när Israel sätter igång nya stora byggprojekt på ockuperad mark? Hur ska vi kunna hoppas på en fred i det heliga landet mellan israeler och palestinier? Folken, både palestinier och israeler ropar efter fred, vill fred, men deras ledare kan inte tala fredens språk. Hur kan vi då hoppas? När vi ser allt som brister i vår värld är det lätt att vi inte orkar hoppas, att vi ger upp, resignerar.

Det trotsiga hoppet måste vara det sista som överger den kristna människan, utan hoppet om det godas seger över ondskan är vår tro tom och död. Utan hopp förtvinar vi och dör. Gud själv delar det trotsiga hoppet med oss. Gud själv hoppas då han föds som det lilla barnet i stallet i Betlehem. Gud hoppas, Gud vill inte sluta hoppas på att den här världen kan bli och vara en rimlig plats att leva på för alla och för allt som Gud själv har skapat.

I dagens episteltext talar Johannes om hur det är själva livet som blir synligt när Gud föds som människa in i vår värld. Själva livet, livet självt, det sanna livet. Utan Gud, utan barnet i stallet är vi utlämnade till att skapa våra egna liv, själv uppfinna vad det innebär att leva på riktigt. Det klarar vi inte. Livet behöver grund och rymd för att bli helt och Jesus finns hos oss för att ständigt påminna oss om den grunden och den rymden, så att vi inte snävar in livet, så att vi inte förvirrat flyter omkring utan är fästade vid grunden. Det är det livet som kristna i alla tider har vittnat om, liksom Johannes gör i sitt brev till oss. Det är också uppdraget för var och en av oss, för dig och för mig: att vittna om livet, det sanna livet, det som är större och mer förunderligt än vad någon av oss kan tänka.

Syftet för detta liv, såsom vi tänker kring det i vår kristna tro, är gemenskap, gemenskap med Fadern, hans son Jesus Kristus och med den heliga Anden. I den gemenskapen växer livet och då kan vi våga och orka leva det liv som innebär delande, tjänande och hopp.

Juldagens viktigaste budskap till oss är att vi genom Guds födelse på jorden har fått se det stora ljuset, ljuset strålar fram för oss från stallet i Betlehem. Då, för 2000 år sedan skulle denna födelse komma att förändra hela vår värld. Nu, då Jesus kommer till oss igen, ständigt närvarande lever vi fortfarande i denna förvandling. Ljuset finns, ljuset är här, Jesus vandrar med oss i allt det vardagliga och vill hjälpa oss att se att livet växer när det delas.

Vi firar idag inte bara minnet av det som har hänt utan idag firar vi framförallt att Gud är närvarande i våra liv, här och nu och alltid. Idag får vi öppna våra liv för Gud och släppa in barnet i krubban, in dit i vår djupaste mänsklighet.

Gud, tack för hoppet som föds till liv i barnets klara blick. Tack för att du delar våra liv, öppna våra ögon och låt oss förundras inför detta fantastiska mysterium. Amen.