Tankar den 4:e Advent i S:t Sigfrids kapell.

Text: Luk. 1:30-35.

Maria är mamma till Jesus. I texten får vi inte höra hur hon svarar till sist: Må det ske med mig som du har sagt. Det är hennes svar: det får ske, jag vill att det ska ske. Maria väljer att bli gravid med Gud för Jesus är ju Gud själv. Det är märkligt och kristna har i alla tider försökt tolka vad detta innebär. Att Gud blir till ett embryo i en kvinnas mage, att Gud själv, som skapat himmel och jord blir ett litet barn som föds som alla andra barn föds på jorden. Maria fattar sitt beslut: må det ske. Hon vet nog inte vad hon kommer att få gå igenom när hon ska följa Jesus genom hans liv, hon vågar steget in i det okända. Ängeln har ju sagt att hon inte ska vara rädd, hon vågar att lita på det trots att det finns all anledning för henne att vara just rädd. Vad ska mamma och pappa säga, hur kommer Josef att reagera, vad ska byn säga? Det finns massor av bekymmer som Maria hade kunnat välja att lyssna på men hon väljer att lita på Guds ängel som säger: Var inte rädd!

Vågar vi tro att vi inte behöver vara rädda? Vågar vi ta steget in i det okända när vi ställs inför det valet? Maria gör Gud en tjänst, hon låter honom födas genom sin kropp. Det är stort. Men jag tänker att vi alla är kallade att göra Guds goda verk på den här jorden. Våra kallelser ser olika ut, men en sak har de gemensamt: det handlar om att utföra kärlekens handlingar, att bygga, tillsammans, Guds rike.

Detta märkliga att Gud vill vara mitt i sin skapelse och bli som en av oss, bli människa fullt ut, vad vill Gud egentligen? Jag tror att det handlar om relation, tro är relation med det som är grunden, fundamentet för vårt liv. När vi ser att vi hör ihop med varandra, med Gud och med allt skapat skapas en relation, vi inser vårt beroende för att kunna leva varje dag. Vi behöver så mycket för att kunna leva, vi behöver relationer. Därför blir Gud människa i Jesus, som en av oss. För att skapa relationer med oss och de relationer som kommer till stånd i alla de möten Jesus har med människor ger outplånliga intryck, så outplånliga att de kan bli verkliga för oss genom bibelberättelserna, 2000 år senare. Och relationen till Jesus slutar inte där, den pågår, i alla de människor som har funnit en tro och försöker leva i den.

Maria behöver inte vara rädd, du och jag behöver inte vara rädda. Vi får våga livet, vi får våga ta de okända stegen ibland, vi får våga vara kärlekens budbärare till dem vi möter. Nog handlar julen om detta: att ta emot det Gud vill ge och att ställa oss till förfogande för kärleken, gemenskapen, relationerna? Precis det som Maria gör. Hon vågar och om Maria, denna väldigt unga tjej vågar, då kanske jag också kan våga?

Jag tänker ofta på den här skolan som en plats där vi ger varandra utrymme att våga, att gå över våra egna uppsatta gränser för vad vi tror oss kunna och inte kunna. Att vi här möter varandra med tålamod, uppmuntran och en plats där vi får våga pröva, där vi får våga växa som människor, jag tror att det är den här skolans själ och ska vara den här skolans själ: att ge varandra utrymme att våga. Vi begränsar så ofta oss själva och varandra med förutfattade meningar, med idéer om vad som är möjligt och passande. Maria låter sig inte begränsas, inte av sig själv och inte av vad alla andra ska tycka, hon väljer att inte vara rädd, trots allt!

Julen står för dörren. Låt det bli en tid för vila och stillhet mitt i allt det ståhej som julen också är och kanske ska vara. Låt julen bli en tid då vi låter oss våga vara dem vi är, då vi vågar gå kärlekens ärenden, då vi vågar bryta ny mark i våra egna liv och i varandras. Amen.