Tredje advent, en betraktelse.

Text: Matt. 11:12-19

Bana väg för Herren är tredje advents tema och därför talas det om Johannes döparen i evangeliet. Han som beredde vägen för Jesus, berättade att han skulle komma, gjorde människor beredda på vad som skulle ske. Men det blev ändå helt annorlunda än vad de hade förväntat sig. Det blev annorlunda också för Johannes så att han när han satt i fängelse skickade sina lärjungar till Jesus för at fråga: Är du den som ska komma? Inte heller Johannes var helt säker. För denne Jesus gjorde ju saker på ett sådant märkligt vis. Baklänges, upp och ner, annorlunda, märkligt, mystiskt, gudalikt. Men ändå, svår att förstå, också för Johannes.

Det finns alltid förutfattade meningar om det som ska ske, om det som ska komma. Vi hoppas att det blir si eller så, kanske mest för att vi ska kunna förstå det, för att det ska passa in i våra ramar. Kanske av bekvämlighet, om vi kan förutse vad som ska ske och placera det inom våra redan invanda ramar slipper vi ju tänka nytt, slipper vi förändras, slipper det hela bli jobbigt och omstörtande.

Men Jesus är just omstörtande, han äter och dricker, lever livet, tar för sig av det som är gott, väljer bort annat. Han äter med dem som ställts utanför, de som ingen vill umgås med. Han är besvärlig.

Jesus säger själv om det han gör: Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Han vet att det han gör är sanningen. Ingen är ställd utanför i Guds ögon, alla är inne, i gemenskapen. Det är sanningen, inte människors uppdelningar av ett vi och ett dom.

Bana väg för Herren, det gör Johannes, Herren är Jesus, denna märkliga man som inte passar in i våra ramar, inte heller nu, 2000 år senare. Jag tänker att vi behöver öva oss på att bana väg, att gå för Herren, att vandra Guds vägar, för det är inte lätt att tyda kartan alla gånger. Tredje advent skulle kanske vara pilgrimsvandringens helgdag? En dag då vi får gå i bön och söka svaret på hur vi kan bana väg för Herren i våra egna liv, hur vi kan vandra i Herrens fotspår här på jorden.

Hur ska vi mitt i julhetsen och stressen kunna bana väg för Herren? Vad finns det som går att undvara i adventsfastan så att vi kan ta emot Herren när han kommer. Och då menar jag verkligen ta emot honom, in i våra liv och låta våra liv förvandlas av honom. Vägröjaren kallas Johannes för ibland och jag kan ibland känna att det behövs en stor snöskyffel för att bana väg genom alla julmåsten för att nå fram till kärnan i julens budskap. Och vad är det då, kärnan?

Kanske är det att faktiskt göra som Jesus gjorde, att söka upp och umgås med dem som inte finns med i gemenskapen. Hur gör vi det? Hur kan vi denna juletid försöka leva såsom Jesus gjorde? Är det möjligt i ditt liv? Ingen av oss kommer att lyckas tror jag men kanske kan vi ändå försöka närma oss julens kärna, en bit i taget? Jag gillar julklappar och julmat men om det blir ett hinder för mig att räcka min hand till den som inte har vad jag har i överflöd, ja då står alla de där grejorna bara i vägen för det som är riktigt viktigt. Egentligen har jag ju allt jag behöver, så denna jul kanske andra kan få del av gåvorna?

Bana väg för Herren i ditt liv. Det är uppmaningen från den tredje advent. Ibland kan det behövas ganska hårda tag för att lyckas med det. Johannes är en hårdför man och jag tror att det ibland behöver städas rejält i oss för att vi ska kunna ta emot Herren som kommer till oss. Mitt i julstädningen kanske meditationstanken får vara när vi står där med dammsugaren: hur städar jag i mig själv? Hur gör jag mig beredd? Amen.