2:a Advent, betraktelse.

Text: Matt. 13:31-34

Guds rike eller Himmelriket är som ett senapskorn eller som en bit surdeg. Det ser litet ut men det har en potential att växa. Hela vår kristna tro har bilder som verkar orimliga, ja surdegen är väl inte orimlig men att senapskorn blir träd stämmer ju inte alls. Eller att det finns liv i korset eller härlighet i krubban (KG Hammar). Orimliga bilder, märkliga berättelser. Vi behöver förhålla oss till dessa orimliga bilder. Gång på gång kommer Gud till oss i det till synes obetydliga och först senare visar det sig rymma betydelse utan gräns. Senapskornet är inte viktigt bara för att det kan växa, det är viktigt just för att Gud sätter sin lit till det lilla, lilla kornet. I det lilla finns hoppet. Också i en liten bit deg, i ett kors, i en krubba, djurens matho finns frälsningen, räddningen, Guds rike. Det är verkligen en udda Gud vi har att göra med och hela adventstiden handlar om denna märkliga Gud.

Guds rike handlar inte bara om yttre omständigheter. Jag tror att Guds rike skall bryta in här i världen, en värld där Guds vilja ska ske. Kom till oss, kom Guds advent, förjaga mörkret tills vi ser en värld där, Gud, din vilja sker. Sjunger vi i psalm 423 som jag tycker är psalmen nummer ett på andra advent. Kom Guds advent så att vi kan se en värld där din vilja sker. Det sker goda saker varje stund runt omkring oss men ofta är vi blinda för det, vi behöver öva oss att se det. Vi bär det goda inom oss men ibland har vi svårt att se det, plocka fram det, vi behöver öva på det. Guds advent är en gåva, en fastetid. Guds rike, himmelriket vill Gud ska växa inom mig. Senapsträdet ska växa och degen genomsyra hela mig. Guds rike blir alltså inte bara det yttre, rättvisan, tillvaron där allt ställs till rätta utan också en process inne i mig själv. Adventsljuset behöver tändas i mig så att det kan lysa för andra. Fastetiden handlar om just det, att finna ljuset inom mig som Gud placerat där och ta fram tändstickan och tända det, kanske brinner det ännu men då behöver jag sätta fram det så att det kan genomlysa hela mig, påverka mitt sätt att vara människa, lysa för andra.

Advent och Guds rike handlar om att frigöra fångar, Kom Jesus, kom Immanuel, ur fångenskapen lös var själ. Att komma till tro betyder att bli frigjord. Vad sitter du fast i? Hur ser dina bojor ut? Vad behöver du frigöras ifrån just nu, just idag? Frigörelse tänker jag kan handla både om att bli fri ifrån något och att bli frigjord till något. Jag tänker att Himmelriket när det landar i mig innebär att jag blir fri att älska så som Gud vill att jag ska älska. Förbehållslöst och genuint.

Adventsfastan är trots alla sina mysiga ljus och härliga stämning också en allvarlig tid, en tid för försoning och frigörelse. Med Guds nåd får jag chansen, ännu en adventstid, att ställa mig i Gudsrikets tjänst.

Gudsriket är ständigt närvarande i världen och inom oss. Också när det ser som mörkast ut, också då får jag vila i vetskapen om att Gud bär, Guds rike finns, ibland bara som ett litet, litet senapskors eller en liten bit deg.

Hoppet i den kristna tron är löjligt, oerhört, vansinnigt för den sätter sitt hopp till att världen kan förändras genom det lilla. Att det finns liv i korset, härlighet i krubban och kraft i ett senapskorn. Det är ju inte klokt egentligen.

Men så är inte kristen tro en intellektuell övning heller utan något som växer inom oss, där hoppet bor, där Guds ljus finns och kan sättas i brand trots att det ser mörkt ut.

Guds rike är nära, du bär det inom dig. Adventstiden är en möjlighet, fastan kan ge tid att reflektera över det, be för det, be för att det ska växa inom oss och i den värld Gud har gett oss.

O, Gud, hjälp oss finna gudsrikesljuset inom oss och hjälp oss att tända det, gör oss brinnande av din kärlek så att vi får sprida ljuset till andra. Låt senapskornet växa i oss och låt surdegen genomsyra hela vårt väsen så att vi kan bli dina redskap här och nu. Amen.