Elisabeth Åsbrink på S:t Sigfrids folkhögskola.

Idag gästades skolan av författaren till ”Och i Wienervald står träden kvar”, Elisabeth Åsbrink. Det blev ett spännande möte. Vi har på skolan läst boken under hösten, alla eleverna har fått ett eget exemplar. Det finns flera anledningar till att vi gjort detta. Dels för att få fler att läsa men framförallt för att det pågår en ökad rasism i Europa och i Sverige. Sverigedemokraternas framgång är ett tecken på detta och det pågår just nu i Tyskland, Frankrike, Unger, Belgien, Nederländerna med flera länder. Vi ville också lyfta det faktum att många flyr ensamma, ensamkommande barn och ungdomar kommer till Europa. På vår skola finns flera med den erfarenheten.

Elisabeth lyfter flera viktiga frågor som antisemitismen som en del av kristenhetens historia som kyrkorna inte gjort upp med. Vi talade idag mycket om att kunna skilja individer från politik, inte minst i Israel/Palestina frågan. Vi pratade om hur judehatet har kristna rötter och på den vägen kommit in i islam. Ja, det fanns många spännande teman som Elisabeth hjälpte oss att upptäcka idag. Nu får vi se hur vi går vidare med dessa frågor. I dagens Sverige känns det oerhört angeläget att tala om utanförskap och innanförskap, om rätten att vara olika, klä sig olika, tro olika osv. Vi behöver ett samtal om hur vi vill att det gemensamma samhället ska se ut, där vi lever som olika människor men sida vid sida.

Tredje advent, en betraktelse.

Text: Matt. 11:12-19

Bana väg för Herren är tredje advents tema och därför talas det om Johannes döparen i evangeliet. Han som beredde vägen för Jesus, berättade att han skulle komma, gjorde människor beredda på vad som skulle ske. Men det blev ändå helt annorlunda än vad de hade förväntat sig. Det blev annorlunda också för Johannes så att han när han satt i fängelse skickade sina lärjungar till Jesus för at fråga: Är du den som ska komma? Inte heller Johannes var helt säker. För denne Jesus gjorde ju saker på ett sådant märkligt vis. Baklänges, upp och ner, annorlunda, märkligt, mystiskt, gudalikt. Men ändå, svår att förstå, också för Johannes.

Det finns alltid förutfattade meningar om det som ska ske, om det som ska komma. Vi hoppas att det blir si eller så, kanske mest för att vi ska kunna förstå det, för att det ska passa in i våra ramar. Kanske av bekvämlighet, om vi kan förutse vad som ska ske och placera det inom våra redan invanda ramar slipper vi ju tänka nytt, slipper vi förändras, slipper det hela bli jobbigt och omstörtande.

Men Jesus är just omstörtande, han äter och dricker, lever livet, tar för sig av det som är gott, väljer bort annat. Han äter med dem som ställts utanför, de som ingen vill umgås med. Han är besvärlig.

Jesus säger själv om det han gör: Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Han vet att det han gör är sanningen. Ingen är ställd utanför i Guds ögon, alla är inne, i gemenskapen. Det är sanningen, inte människors uppdelningar av ett vi och ett dom.

Bana väg för Herren, det gör Johannes, Herren är Jesus, denna märkliga man som inte passar in i våra ramar, inte heller nu, 2000 år senare. Jag tänker att vi behöver öva oss på att bana väg, att gå för Herren, att vandra Guds vägar, för det är inte lätt att tyda kartan alla gånger. Tredje advent skulle kanske vara pilgrimsvandringens helgdag? En dag då vi får gå i bön och söka svaret på hur vi kan bana väg för Herren i våra egna liv, hur vi kan vandra i Herrens fotspår här på jorden.

Hur ska vi mitt i julhetsen och stressen kunna bana väg för Herren? Vad finns det som går att undvara i adventsfastan så att vi kan ta emot Herren när han kommer. Och då menar jag verkligen ta emot honom, in i våra liv och låta våra liv förvandlas av honom. Vägröjaren kallas Johannes för ibland och jag kan ibland känna att det behövs en stor snöskyffel för att bana väg genom alla julmåsten för att nå fram till kärnan i julens budskap. Och vad är det då, kärnan?

Kanske är det att faktiskt göra som Jesus gjorde, att söka upp och umgås med dem som inte finns med i gemenskapen. Hur gör vi det? Hur kan vi denna juletid försöka leva såsom Jesus gjorde? Är det möjligt i ditt liv? Ingen av oss kommer att lyckas tror jag men kanske kan vi ändå försöka närma oss julens kärna, en bit i taget? Jag gillar julklappar och julmat men om det blir ett hinder för mig att räcka min hand till den som inte har vad jag har i överflöd, ja då står alla de där grejorna bara i vägen för det som är riktigt viktigt. Egentligen har jag ju allt jag behöver, så denna jul kanske andra kan få del av gåvorna?

Bana väg för Herren i ditt liv. Det är uppmaningen från den tredje advent. Ibland kan det behövas ganska hårda tag för att lyckas med det. Johannes är en hårdför man och jag tror att det ibland behöver städas rejält i oss för att vi ska kunna ta emot Herren som kommer till oss. Mitt i julstädningen kanske meditationstanken får vara när vi står där med dammsugaren: hur städar jag i mig själv? Hur gör jag mig beredd? Amen.

 

2:a Advent, betraktelse.

Text: Matt. 13:31-34

Guds rike eller Himmelriket är som ett senapskorn eller som en bit surdeg. Det ser litet ut men det har en potential att växa. Hela vår kristna tro har bilder som verkar orimliga, ja surdegen är väl inte orimlig men att senapskorn blir träd stämmer ju inte alls. Eller att det finns liv i korset eller härlighet i krubban (KG Hammar). Orimliga bilder, märkliga berättelser. Vi behöver förhålla oss till dessa orimliga bilder. Gång på gång kommer Gud till oss i det till synes obetydliga och först senare visar det sig rymma betydelse utan gräns. Senapskornet är inte viktigt bara för att det kan växa, det är viktigt just för att Gud sätter sin lit till det lilla, lilla kornet. I det lilla finns hoppet. Också i en liten bit deg, i ett kors, i en krubba, djurens matho finns frälsningen, räddningen, Guds rike. Det är verkligen en udda Gud vi har att göra med och hela adventstiden handlar om denna märkliga Gud.

Guds rike handlar inte bara om yttre omständigheter. Jag tror att Guds rike skall bryta in här i världen, en värld där Guds vilja ska ske. Kom till oss, kom Guds advent, förjaga mörkret tills vi ser en värld där, Gud, din vilja sker. Sjunger vi i psalm 423 som jag tycker är psalmen nummer ett på andra advent. Kom Guds advent så att vi kan se en värld där din vilja sker. Det sker goda saker varje stund runt omkring oss men ofta är vi blinda för det, vi behöver öva oss att se det. Vi bär det goda inom oss men ibland har vi svårt att se det, plocka fram det, vi behöver öva på det. Guds advent är en gåva, en fastetid. Guds rike, himmelriket vill Gud ska växa inom mig. Senapsträdet ska växa och degen genomsyra hela mig. Guds rike blir alltså inte bara det yttre, rättvisan, tillvaron där allt ställs till rätta utan också en process inne i mig själv. Adventsljuset behöver tändas i mig så att det kan lysa för andra. Fastetiden handlar om just det, att finna ljuset inom mig som Gud placerat där och ta fram tändstickan och tända det, kanske brinner det ännu men då behöver jag sätta fram det så att det kan genomlysa hela mig, påverka mitt sätt att vara människa, lysa för andra.

Advent och Guds rike handlar om att frigöra fångar, Kom Jesus, kom Immanuel, ur fångenskapen lös var själ. Att komma till tro betyder att bli frigjord. Vad sitter du fast i? Hur ser dina bojor ut? Vad behöver du frigöras ifrån just nu, just idag? Frigörelse tänker jag kan handla både om att bli fri ifrån något och att bli frigjord till något. Jag tänker att Himmelriket när det landar i mig innebär att jag blir fri att älska så som Gud vill att jag ska älska. Förbehållslöst och genuint.

Adventsfastan är trots alla sina mysiga ljus och härliga stämning också en allvarlig tid, en tid för försoning och frigörelse. Med Guds nåd får jag chansen, ännu en adventstid, att ställa mig i Gudsrikets tjänst.

Gudsriket är ständigt närvarande i världen och inom oss. Också när det ser som mörkast ut, också då får jag vila i vetskapen om att Gud bär, Guds rike finns, ibland bara som ett litet, litet senapskors eller en liten bit deg.

Hoppet i den kristna tron är löjligt, oerhört, vansinnigt för den sätter sitt hopp till att världen kan förändras genom det lilla. Att det finns liv i korset, härlighet i krubban och kraft i ett senapskorn. Det är ju inte klokt egentligen.

Men så är inte kristen tro en intellektuell övning heller utan något som växer inom oss, där hoppet bor, där Guds ljus finns och kan sättas i brand trots att det ser mörkt ut.

Guds rike är nära, du bär det inom dig. Adventstiden är en möjlighet, fastan kan ge tid att reflektera över det, be för det, be för att det ska växa inom oss och i den värld Gud har gett oss.

O, Gud, hjälp oss finna gudsrikesljuset inom oss och hjälp oss att tända det, gör oss brinnande av din kärlek så att vi får sprida ljuset till andra. Låt senapskornet växa i oss och låt surdegen genomsyra hela vårt väsen så att vi kan bli dina redskap här och nu. Amen.

Wijkman och Rockström går bara halva vägen!

Anders Wijkman och Johan Rockström kommer med en ny bok idag, Bankrupting Nature heter den och därför skriver de idag debatt i SvD. Det goda med artikeln är att de anser att klimatkrisen och den ekonomiska krisen måste lösas gemensamt. Bra är också att de förordar en grön skatteväxkling så att det blir dyrt att smutsa ner. Men de vågar inte i grunden ifrågasätta tillväxtekonomin. De ser, liksom de flesta, inget alternativ till tillväxt. Visserligen vill de att tillväxten ska ske på ett annat mer miljövänligt sätt med mer hållbara produkter och en större tjänstesektor. Jag är mycket tveksam till detta. Har inte tillväxten nått vägs ände. Vad är det som ska växa i Wijkmans och Rockströms ekonomi, pengarna? Jag är övertygad om att det man vinner på att skatteväxla kommer att ätas upp av ökad konsumtion från alla dessa som ska arbeta i tjänstesektorn. Vi behöver en mycket mer djärv idé om hur vårt framtida ekonomiska system ska se ut. Alltså, bra att boken kommer, jag ska definitivt läsa den! Men synd att de inte vågar vara ännu mer nytänkande.

Minskad köttkonsumtion behövs!

Grön ungdom skriver debattartikel idag om att det behövs skarpa politiska beslut om att minska köttkonsumtionen i Sverige. Jag delar den åsikten. Själv älskar jag en god köttbit. Jag tänker inte bli vegetarian. Däremot är jag övertygad om att köttkonsumtionen måste minska drastiskt. Jag behöver ställa om i mitt hushåll och det behöver vara enkelt för mig att göra det. Jag liksom många med mej behöver lära sig att laga goda vegetariska alternativ. Vi behöver lära oss hur vi använder kött som ett garnityr eller en krydda i matlagningen. Självklart ska vi ha köttfria dagar i skolor och på sjukhus. De finns ju redan. Jag tror alla skolor serverar grönsakssoppa någon gång. Detta borde man kunna öka till låt säga två dagar i veckan utan problem. Som alltid när det handlar om att ändra beteende och vanor är det svårt och kommer att väcka debatt. Det talas ibland om att man måste få välja själv. Ja, kanske det men nu handlar det faktiskt om jordens och civilisationens överlevnad. Vill vi minska risken för drastiska klimatförändringar får vi vackert dra vårt strå till stacken, var och en av oss. Jag vill se en grön skatteväxkling vad gäller mat. Kött ska bli dyrare och grönsaker billigare, så klart. Här behövs modiga politiker som vågar ta fajten!

Slopa BNP!

Cervenka skriver spännande krönikor i SvD. Läs dem! Idag handlar det om att tillväxten inte kan öka i evighet. Det vet ju alla förstås, minsta unge har koll på att ingenting växer för evigt. Men finansmarknaden verkar inte bry sig om detta, inte heller de flesta staters regeringar. Vi ångar på som om ingenting kommer att ta slut, som om vi inte har ett klimatproblem, som om pengar kan skapas ur intet. Men det är ju bara Gud som kan skapa ex nihilo, ur intet. Vi människor har gjort oss till gudar när vi tror att vi kan göra det som bara Gud kan. Det är tid för besinning. Just nu pågår ett möte i Doha, ingen har väl egentligen några förhoppningar på det trots världsbankens rapport om att vi snart kommer in i 4 graders världen. Om vi inte nu fattar globala beslut där vi hjälps åt för jordens och civilisationens överlevnad. Det är dags att skrota det heliga BNP för det räknar egentligen inte med vad mänsklig verksamhet verkligen kostar. BNP räknar bara pengar men ekonomi innehåller så mycket mer. Inte minst måste vi räkna med jordens resurser och vad det kostar att använda dem. Det är dags att skrita den tillväxtdrivna neoliberala marknaden. Hur ska vi ha det i stället? det måste vi nu tänka tillsammans om, och det måste gå fort. Vi behöver ett nytt ekonomiskt paradigm i världen. Hur vill du att det ska se ut?