Tänk att tvingas leva på 8 miljoner om året!

I Frankrike blir det ingen rikemansskatt just nu i alla fall. Det blev för många protester. Hollande gick till val och vann valet bland annat för att han ville införa denna skatt. Notera att den bara skulle tas ut på inkomster över en miljon euro per år. 1 miljon! Många skulle alltså kunna klara sig ganska bra ändå, men det är klart att de fantasivinster och inkomster många kunnat göra de senaste åren skulle minska. Det hade väl varit bra! Nog finns väl många som tjänar mycket pengar som gärna bidrar till statens finanser, eller? Det är ju det ekonomiska system i landet, som staten beslutat om, som gjort det möjligt att tjäna alla dessa pengar. Då blir man väl glad om man får ge tillbaka? Inte i Frenkrike just nu i alla fall. Jag ser fram emot Hollandes framtida försök att införa en rimlig skatt på de högsta inkomsterna. Klyftorna ökar just nu i världen i en alarmerande fart, vi behöver bromsa denna utveckling snarast! Till denna sorts skatt som jag anser borde införas i Sverige också bör föras en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. Pengarna som kommer in den vägen borde öronmärkas till gröna investeringar, i Europa men också via insatser i andra länder.

Alla vet, också i näringslivet, men ingen orkar göra något!

Gretchen Daily, professor vid Stanford, menar att vi snarast måste sätta ett pris på naturtillgångar för att folk ska förstå dess rätta värde. Kanske har hon rätt även om jag tycker det är trist. Kanske måste man i vår genomekonomiserade värld räkna allt i kronor och ören? Alla vet att det ser illa ut för Moder jord, men världigt få politiker eller näringsidkare verkar vilja ta sitt ansvar. Vad beror det på egentligen? Det är svårt att sätta fingret på. Naturligtvis är många företagare oroliga för sina vinster. Och för att nå dessa personer måste vi alltså prissätta ren luft och rent vatten? Så att vi ytterligare ekonomiserar vår samtid? Vill vi verkligen det? Eller är vi bara så illa tvungna för att investerare, företagare, politiker och andra bara förstår ett sorts språk? Snacka om att dessa herrar (Jo, det är oftast män fortfarande) berövats viktiga möjligheter att uttrycka sig på andra sätt, stackare! När ska vi sätta prislappar på kärlek, omtanke, gemenskap? Kanske har vi redan börjat med det? Jag inser fördelarna med att prissätta det som Gud skapat och gett oss människor att förvalta, man får väl prata med ekonomer på ekonomers språk. Men jag är samtidigt rädd för att vi går miste om något väsentligt i våra liv när vi gör det. Tänk om vi tappar våra andra språk? Det känslomässiga, det mänskliga språket? Då har vi verkligen slängt ut barnet med badvattnet. Ett dilemma är det. Men trots mina farhågor stödjer jag alla ansträngningar att rädda Moder jord, inklusive arbetet att prissätta naturtillgångar så att ekonomisterna kan förstå att nuvarande tillstånd innebär att såga av grenen vi alla är beroende av och sitter på.

Varför bryr sig inte politikerna om miljömålen?

Det är en spännande debattartikel som skrivs idag av ett antal professorer runt om i Sverige. De undrar varför inte våra politiker verkar vilja sträva efter att vi verkligen ska nå uppsatta miljömål. De pekar på ett antal påverkande faktorer. Jag fastnar för två av dem. Har våra politiker inte tilltro till att vi väljare är villiga att ställa om? Jag tror att det kan vara så. Men då är det väl dags att vi visar dem hur vi vill ha det? Ring, maila de politiker som du har röstat på och berätta att du är beredd att ställa upp på vad som krävs för en kraftfull omställning! Det bästa är förstås om vi blir fler som engagerar oss politiskt i det här landet. Det måste vara enklare att leva miljövänligt och klimatsmart i Sverige än tvärtom. Idag är det inte så. Många anser sig inte ha råd eller rätt kunskap för att leva hållbart. Detta måste ändras. Det måste bli väldigt tydligt att vi lär varandra hur detta ska gå till. Vi behöver en kraftfull läroplan i skolorna med minst två lektioner i veckan som handlar om hållbar livsstil, från f-klass till gymnasiet. Den andra saken jag fastnade för är att professorerna kritiserar tillväxtdriven ekonomi så länge den tär på naturresurserna och det gör den ju! Vi behöver alltså ett nytt sätt att tänka ekonomi. Jag ser fram emot att dessa framgångsrika forskare nu ska sätta tänderna i detta problem. Skriv en bok ihop om hur ett rimligt ekonomiskt system kunde se ut och skicka den till regeringen! Gör det snarast!

Predikan vid Julotta i Högsby kyrka 2012.

God jul! Ja, så hälsar vi varandra under jultiden. Vi skickar julkort med texten: God jul och vi säger det i alla möjliga sammanhang. Nu säger jag det till er: God jul!

Vad menar vi då när vi säger God jul? Kanske kan vi koppla det till all den goda mat och allt det överflöd av mat vi äter tillsammans i jultiden. Fast de flesta av oss menar nog att vi önskar varandra en god tid. En tid som är fylld av det goda: samvaron med nära och kära, tända ljus, glädje i barnens ögon, kärlek och gemenskap. Det är gott att önska varandra en god jul med de sakerna i åtanke.

Men uttrycket God jul rymmer så mycket mer. Vi firar idag på juldagens morgon det alldeles otroliga att Gud själv blivit människa. Gud föds som ett litet barn i ett stall i Betlehem, Maria sveper in honom för att han ska hålla värmen och lägger honom i en krubba, djurens matho. Jesus, faktiskt Gud själv, kommer till oss som en av oss. Det handlar om Immanuel, ett av namnen vi har på Jesus, som betyder just Gud med oss.

Visst firar vi en tradition, vi minns något som hände där i Betlehem för 2000 år sedan. En del av oss plockar fram en krubba där hemma, kanske med porslinsfigurer från Tyskland, målade i vackra pastellfärger och i guld, där Jesusbarnet ligger på en bädd av halm, så söt, så gullig, som alla andra nyfödda barn ju är. Men det är mer än en tradition, den finns där med i vårt julfirande men vi firar idag att Gud blir människa, på nytt, och på nytt, ständigt föds Gud in i denna värld för att visa vem Gud är, för att vara med oss, varje dag. Och det gulliga Jesusbarnet i krubban finns där för att påminna oss om vilken Gud det är vi tror på. Vi tror på en Gud som kommer till oss underifrån, som ett utsatt, nyfött barn, det finns väl nästan inget bräckligare än ett nyfött barn? Det är en provokation, detta med den gulliga ungen i krubban. Den provocerar vårt sätt att se på Gud. Den allsmäktige, skaparen av himmel och jord, allhärskaren, konungen, Domaren, ja det finns alla möjliga gudsnamn som kan sammankopplas med makt och som vi människor använt oss av under historien. Ofta har vi velat sammankoppla Gud med makt för att vi har haft maktanspråk här i denna världen. Gud har blivit ett verktyg för att bekämpa andra, det har vi sett genom hela den kristna historien.

Men Jesusbarnet i krubban talar ett annat språk, vill visa på en Gud som är något helt annat. En Gud som kommer från utsattheten, underifrån, en Gud som helt utelämnar sig åt människors välvilja och kärlek. Men så blir det som det blir, ingen plats i härbärget, trots Marias värkar, förföljelse från makten som tvingar den lilla familjen på flykt till Egypten. Gud möter, in på bara skinnet, det som många människor möter i vår värld, varje dag, varje stund.  Avvisandet, förföljelsen, det ogina, ondskan.

Idag firar vi inte bara en tradition, ett historiskt minne. Vi firar att Gud blir människa. Nu, just idag. Vi firar och gläds åt att vi tror på en Gud som vill ha med oss att göra, i vår vardag, varje dag. En Gud som vill vara med också i det svåra, det till synes meningslösa och eländiga. Gud är där, han bär minnet av upplevelserna av svek och plåga på sin kropp. Till den Guden kan vi våga vända oss med våra liv, hur de nu än ser ut. Det är en nära Gud, en Gud som möter oss, hud mot hud.

Gud kommer till oss i gryningsljuset. Idag på juldagen blir det mycket tydligt, denna natt som gått har undret skett, Gud fötts in i vår värld och när solen nu går upp genom dimmorna och molnen gör den det med budskapet om att vår frälsare är född. Vi får önska varandra God jul med en mycket större innebörd än vad vi kanske oftast gör, vi får önska varandra en God jul med innebörden att det goda har kommit till oss, mörkret segrar inte, det gör ljuset, det goda ljuset.

Det hoppet får vi lägga in i våra önskningar till varandra idag. Det är ett trotsigt hopp, ett ganska löjligt hopp kan tyckas för det är ju så mycket i vår värld som ser så bedrövligt ut. Hur kan vi då hoppas? Hur kan vi hoppas när Israel sätter igång nya stora byggprojekt på ockuperad mark? Hur ska vi kunna hoppas på en fred i det heliga landet mellan israeler och palestinier? Folken, både palestinier och israeler ropar efter fred, vill fred, men deras ledare kan inte tala fredens språk. Hur kan vi då hoppas? När vi ser allt som brister i vår värld är det lätt att vi inte orkar hoppas, att vi ger upp, resignerar.

Det trotsiga hoppet måste vara det sista som överger den kristna människan, utan hoppet om det godas seger över ondskan är vår tro tom och död. Utan hopp förtvinar vi och dör. Gud själv delar det trotsiga hoppet med oss. Gud själv hoppas då han föds som det lilla barnet i stallet i Betlehem. Gud hoppas, Gud vill inte sluta hoppas på att den här världen kan bli och vara en rimlig plats att leva på för alla och för allt som Gud själv har skapat.

I dagens episteltext talar Johannes om hur det är själva livet som blir synligt när Gud föds som människa in i vår värld. Själva livet, livet självt, det sanna livet. Utan Gud, utan barnet i stallet är vi utlämnade till att skapa våra egna liv, själv uppfinna vad det innebär att leva på riktigt. Det klarar vi inte. Livet behöver grund och rymd för att bli helt och Jesus finns hos oss för att ständigt påminna oss om den grunden och den rymden, så att vi inte snävar in livet, så att vi inte förvirrat flyter omkring utan är fästade vid grunden. Det är det livet som kristna i alla tider har vittnat om, liksom Johannes gör i sitt brev till oss. Det är också uppdraget för var och en av oss, för dig och för mig: att vittna om livet, det sanna livet, det som är större och mer förunderligt än vad någon av oss kan tänka.

Syftet för detta liv, såsom vi tänker kring det i vår kristna tro, är gemenskap, gemenskap med Fadern, hans son Jesus Kristus och med den heliga Anden. I den gemenskapen växer livet och då kan vi våga och orka leva det liv som innebär delande, tjänande och hopp.

Juldagens viktigaste budskap till oss är att vi genom Guds födelse på jorden har fått se det stora ljuset, ljuset strålar fram för oss från stallet i Betlehem. Då, för 2000 år sedan skulle denna födelse komma att förändra hela vår värld. Nu, då Jesus kommer till oss igen, ständigt närvarande lever vi fortfarande i denna förvandling. Ljuset finns, ljuset är här, Jesus vandrar med oss i allt det vardagliga och vill hjälpa oss att se att livet växer när det delas.

Vi firar idag inte bara minnet av det som har hänt utan idag firar vi framförallt att Gud är närvarande i våra liv, här och nu och alltid. Idag får vi öppna våra liv för Gud och släppa in barnet i krubban, in dit i vår djupaste mänsklighet.

Gud, tack för hoppet som föds till liv i barnets klara blick. Tack för att du delar våra liv, öppna våra ögon och låt oss förundras inför detta fantastiska mysterium. Amen.

Girigheten förhärskande – klyftorna ökar!

VD:ar på börsbolagen har glada dagar! De höjer sina löner i mycket större utsträckning än vad vanligt folk får möjlighet. Hur kan det komma sig? Vi lever i en ekonomisk kris, eller hur? Borde inte då alla vara med och bidra? Framförallt ligger problemet i att klyftorna i samhället växer mellan dem som har och de som inte har. Ett samhälle som vill hålla samman bör vara mycket försiktig med att öka klyftorna. Risken att samhället faller sönder är stor! Kanske har vårt svenska samhälle redan fallit isär, eller går det att rädda? När näringslivet vill pressa löner för vanligt folk och samtidigt premierar sina chefer bortom rimlighetens gräns, ja då rimmar det illa. Det finns ingen trovärdighet kvar hos Svenskt Näringsliv anser jag. Det krävs moral bland landets VD:ar, det är dags att visa att man vill vara med och ta ansvar, inte att man bara vill berika sig själv. Vad är det som gör att den som tjänar 31 miljoner om året vill ha mer? Det enda rimliga svaret är girighet. Pengar korrumperar, mycket vill ha mer. Ja det finns många uttryck för det som sker. Och att det finns många sådana uttryck visar ju på att vi inte anser det vara ett accepterat beteende. Ändå får det fortgå, år efter år. När får vi se VD:ar som frivilligt sänker sina löner? Det vore väl lämpligt nu till jul, som ju är givandets högtid? Pengarna kunde användas för att stärka företagen så att jobben kan räddas för flera.

Tankar den 4:e Advent i S:t Sigfrids kapell.

Text: Luk. 1:30-35.

Maria är mamma till Jesus. I texten får vi inte höra hur hon svarar till sist: Må det ske med mig som du har sagt. Det är hennes svar: det får ske, jag vill att det ska ske. Maria väljer att bli gravid med Gud för Jesus är ju Gud själv. Det är märkligt och kristna har i alla tider försökt tolka vad detta innebär. Att Gud blir till ett embryo i en kvinnas mage, att Gud själv, som skapat himmel och jord blir ett litet barn som föds som alla andra barn föds på jorden. Maria fattar sitt beslut: må det ske. Hon vet nog inte vad hon kommer att få gå igenom när hon ska följa Jesus genom hans liv, hon vågar steget in i det okända. Ängeln har ju sagt att hon inte ska vara rädd, hon vågar att lita på det trots att det finns all anledning för henne att vara just rädd. Vad ska mamma och pappa säga, hur kommer Josef att reagera, vad ska byn säga? Det finns massor av bekymmer som Maria hade kunnat välja att lyssna på men hon väljer att lita på Guds ängel som säger: Var inte rädd!

Vågar vi tro att vi inte behöver vara rädda? Vågar vi ta steget in i det okända när vi ställs inför det valet? Maria gör Gud en tjänst, hon låter honom födas genom sin kropp. Det är stort. Men jag tänker att vi alla är kallade att göra Guds goda verk på den här jorden. Våra kallelser ser olika ut, men en sak har de gemensamt: det handlar om att utföra kärlekens handlingar, att bygga, tillsammans, Guds rike.

Detta märkliga att Gud vill vara mitt i sin skapelse och bli som en av oss, bli människa fullt ut, vad vill Gud egentligen? Jag tror att det handlar om relation, tro är relation med det som är grunden, fundamentet för vårt liv. När vi ser att vi hör ihop med varandra, med Gud och med allt skapat skapas en relation, vi inser vårt beroende för att kunna leva varje dag. Vi behöver så mycket för att kunna leva, vi behöver relationer. Därför blir Gud människa i Jesus, som en av oss. För att skapa relationer med oss och de relationer som kommer till stånd i alla de möten Jesus har med människor ger outplånliga intryck, så outplånliga att de kan bli verkliga för oss genom bibelberättelserna, 2000 år senare. Och relationen till Jesus slutar inte där, den pågår, i alla de människor som har funnit en tro och försöker leva i den.

Maria behöver inte vara rädd, du och jag behöver inte vara rädda. Vi får våga livet, vi får våga ta de okända stegen ibland, vi får våga vara kärlekens budbärare till dem vi möter. Nog handlar julen om detta: att ta emot det Gud vill ge och att ställa oss till förfogande för kärleken, gemenskapen, relationerna? Precis det som Maria gör. Hon vågar och om Maria, denna väldigt unga tjej vågar, då kanske jag också kan våga?

Jag tänker ofta på den här skolan som en plats där vi ger varandra utrymme att våga, att gå över våra egna uppsatta gränser för vad vi tror oss kunna och inte kunna. Att vi här möter varandra med tålamod, uppmuntran och en plats där vi får våga pröva, där vi får våga växa som människor, jag tror att det är den här skolans själ och ska vara den här skolans själ: att ge varandra utrymme att våga. Vi begränsar så ofta oss själva och varandra med förutfattade meningar, med idéer om vad som är möjligt och passande. Maria låter sig inte begränsas, inte av sig själv och inte av vad alla andra ska tycka, hon väljer att inte vara rädd, trots allt!

Julen står för dörren. Låt det bli en tid för vila och stillhet mitt i allt det ståhej som julen också är och kanske ska vara. Låt julen bli en tid då vi låter oss våga vara dem vi är, då vi vågar gå kärlekens ärenden, då vi vågar bryta ny mark i våra egna liv och i varandras. Amen.

Att välja i butikshyllan – viktigare än många tror!

Vi bör tänka oss för när julchokladen skall inhandlas. Hur har den producerats? Har folk fått vettigt betalt? I en ny film avslöjas förhållandena i flera kakaoproducerande länder. Ja, eller vadå avslöjas? Det var väl inga nyheter direkt att många som producerar de matvaror vi handlar varje dag fått betala med utebliven skolgång, dålaiga förhållanden och usla löner? Det visste vi väl alla, eller? Det verkar inte så när vi se rpå hur vi konsumenter beter oss när vi handlar. Då verkar bara en sak stå i centrum: vår egen plånbok. Det viktigaste blir att köpa till lägsta pris, inte hur folk haft det för att skapa det jag ska stoppa i munnen. Men enligt artikeln handlar det inte bara om moral och etik utan hör och häpna: något ännu viktigare: vår rätt att äta choklad! Ja, ibland blir man konfunderad över DN:S artikelförfattare. Vilken planet kommer de ifrån? Nåväl, det finns ingen mänsklig rättighet att äta choklad. Däremot finns mänskliga rättigheter som säger att ingen ska lida, utsättas för fara, tvingas skuldsätta sig, vara rädda för sitt liv, arbeta ihjäl sig, utsättas för gifter utan skyddsutrustning med mera, med mera. det är viktigt! Alltså är den viktiga frågan just etik och moral. I artikeln sägs vidare att om inget görs nu kommer världen inte att ha tillgång till billig kakao i framtiden. Ja, men hallå!! Det är ju just det som är problemet: priser skall pressas in absurdum. Varför då? Varför är det orimligt att betala vad saker och ting kostar? Ingen av oss väljer rätt hela tiden, jag tror inte det. Men vi kan göra mycket mer än vad vi gör idag. 4,2% av allt kaffe som dricks i Sverige är idag Fair Trade. Inte mycket alltså. Dags för omställning! Om nu kaffet kostar mer och chokladkakan blir dyrare för att den är Fair Trade så får vi väl stoppa i oss mindre av det då om vi inte anser oss ha råd. Det är ingen mänsklig rättighet att dricka kaffe med en chokladbit till. Med det är gott, det ska erkännas. Men det är faktiskt godare att dricka och äta Fair Trade, för det saknar den där bismaken av slavarbete (som en kompis till mej brukar säga). Inga märkningar i världen är perfekta, varken KRAV eller Fair Trade lyckas fullt ut. Men jag väljer att lita på de märkningarna. Många väljer skepcis som skydd för att slippa ställa om sina inköp. ”Det där är bara bluff”, och så köper man som vanligt: till minsta möjliga pris. Att flytta handen några centimeter i kaffe eller chokladhyllan är inte svårt. Ingen av oss kan säga att vi inte vet, vi väljer bara att blunda. Men låt oss sluta blunda och flytta handen och betala vad saker och ting verkligen kostar. Nu är det snart jul, solidaritetens och givandets högtid. Låt oss ge de som producerar det vi äter en riktigt god jul. Det är inte svårt, det är enkelt.

Elisabeth Åsbrink på S:t Sigfrids folkhögskola.

Idag gästades skolan av författaren till ”Och i Wienervald står träden kvar”, Elisabeth Åsbrink. Det blev ett spännande möte. Vi har på skolan läst boken under hösten, alla eleverna har fått ett eget exemplar. Det finns flera anledningar till att vi gjort detta. Dels för att få fler att läsa men framförallt för att det pågår en ökad rasism i Europa och i Sverige. Sverigedemokraternas framgång är ett tecken på detta och det pågår just nu i Tyskland, Frankrike, Unger, Belgien, Nederländerna med flera länder. Vi ville också lyfta det faktum att många flyr ensamma, ensamkommande barn och ungdomar kommer till Europa. På vår skola finns flera med den erfarenheten.

Elisabeth lyfter flera viktiga frågor som antisemitismen som en del av kristenhetens historia som kyrkorna inte gjort upp med. Vi talade idag mycket om att kunna skilja individer från politik, inte minst i Israel/Palestina frågan. Vi pratade om hur judehatet har kristna rötter och på den vägen kommit in i islam. Ja, det fanns många spännande teman som Elisabeth hjälpte oss att upptäcka idag. Nu får vi se hur vi går vidare med dessa frågor. I dagens Sverige känns det oerhört angeläget att tala om utanförskap och innanförskap, om rätten att vara olika, klä sig olika, tro olika osv. Vi behöver ett samtal om hur vi vill att det gemensamma samhället ska se ut, där vi lever som olika människor men sida vid sida.

Tredje advent, en betraktelse.

Text: Matt. 11:12-19

Bana väg för Herren är tredje advents tema och därför talas det om Johannes döparen i evangeliet. Han som beredde vägen för Jesus, berättade att han skulle komma, gjorde människor beredda på vad som skulle ske. Men det blev ändå helt annorlunda än vad de hade förväntat sig. Det blev annorlunda också för Johannes så att han när han satt i fängelse skickade sina lärjungar till Jesus för at fråga: Är du den som ska komma? Inte heller Johannes var helt säker. För denne Jesus gjorde ju saker på ett sådant märkligt vis. Baklänges, upp och ner, annorlunda, märkligt, mystiskt, gudalikt. Men ändå, svår att förstå, också för Johannes.

Det finns alltid förutfattade meningar om det som ska ske, om det som ska komma. Vi hoppas att det blir si eller så, kanske mest för att vi ska kunna förstå det, för att det ska passa in i våra ramar. Kanske av bekvämlighet, om vi kan förutse vad som ska ske och placera det inom våra redan invanda ramar slipper vi ju tänka nytt, slipper vi förändras, slipper det hela bli jobbigt och omstörtande.

Men Jesus är just omstörtande, han äter och dricker, lever livet, tar för sig av det som är gott, väljer bort annat. Han äter med dem som ställts utanför, de som ingen vill umgås med. Han är besvärlig.

Jesus säger själv om det han gör: Vishetens gärningar har gett Visheten rätt. Han vet att det han gör är sanningen. Ingen är ställd utanför i Guds ögon, alla är inne, i gemenskapen. Det är sanningen, inte människors uppdelningar av ett vi och ett dom.

Bana väg för Herren, det gör Johannes, Herren är Jesus, denna märkliga man som inte passar in i våra ramar, inte heller nu, 2000 år senare. Jag tänker att vi behöver öva oss på att bana väg, att gå för Herren, att vandra Guds vägar, för det är inte lätt att tyda kartan alla gånger. Tredje advent skulle kanske vara pilgrimsvandringens helgdag? En dag då vi får gå i bön och söka svaret på hur vi kan bana väg för Herren i våra egna liv, hur vi kan vandra i Herrens fotspår här på jorden.

Hur ska vi mitt i julhetsen och stressen kunna bana väg för Herren? Vad finns det som går att undvara i adventsfastan så att vi kan ta emot Herren när han kommer. Och då menar jag verkligen ta emot honom, in i våra liv och låta våra liv förvandlas av honom. Vägröjaren kallas Johannes för ibland och jag kan ibland känna att det behövs en stor snöskyffel för att bana väg genom alla julmåsten för att nå fram till kärnan i julens budskap. Och vad är det då, kärnan?

Kanske är det att faktiskt göra som Jesus gjorde, att söka upp och umgås med dem som inte finns med i gemenskapen. Hur gör vi det? Hur kan vi denna juletid försöka leva såsom Jesus gjorde? Är det möjligt i ditt liv? Ingen av oss kommer att lyckas tror jag men kanske kan vi ändå försöka närma oss julens kärna, en bit i taget? Jag gillar julklappar och julmat men om det blir ett hinder för mig att räcka min hand till den som inte har vad jag har i överflöd, ja då står alla de där grejorna bara i vägen för det som är riktigt viktigt. Egentligen har jag ju allt jag behöver, så denna jul kanske andra kan få del av gåvorna?

Bana väg för Herren i ditt liv. Det är uppmaningen från den tredje advent. Ibland kan det behövas ganska hårda tag för att lyckas med det. Johannes är en hårdför man och jag tror att det ibland behöver städas rejält i oss för att vi ska kunna ta emot Herren som kommer till oss. Mitt i julstädningen kanske meditationstanken får vara när vi står där med dammsugaren: hur städar jag i mig själv? Hur gör jag mig beredd? Amen.

 

2:a Advent, betraktelse.

Text: Matt. 13:31-34

Guds rike eller Himmelriket är som ett senapskorn eller som en bit surdeg. Det ser litet ut men det har en potential att växa. Hela vår kristna tro har bilder som verkar orimliga, ja surdegen är väl inte orimlig men att senapskorn blir träd stämmer ju inte alls. Eller att det finns liv i korset eller härlighet i krubban (KG Hammar). Orimliga bilder, märkliga berättelser. Vi behöver förhålla oss till dessa orimliga bilder. Gång på gång kommer Gud till oss i det till synes obetydliga och först senare visar det sig rymma betydelse utan gräns. Senapskornet är inte viktigt bara för att det kan växa, det är viktigt just för att Gud sätter sin lit till det lilla, lilla kornet. I det lilla finns hoppet. Också i en liten bit deg, i ett kors, i en krubba, djurens matho finns frälsningen, räddningen, Guds rike. Det är verkligen en udda Gud vi har att göra med och hela adventstiden handlar om denna märkliga Gud.

Guds rike handlar inte bara om yttre omständigheter. Jag tror att Guds rike skall bryta in här i världen, en värld där Guds vilja ska ske. Kom till oss, kom Guds advent, förjaga mörkret tills vi ser en värld där, Gud, din vilja sker. Sjunger vi i psalm 423 som jag tycker är psalmen nummer ett på andra advent. Kom Guds advent så att vi kan se en värld där din vilja sker. Det sker goda saker varje stund runt omkring oss men ofta är vi blinda för det, vi behöver öva oss att se det. Vi bär det goda inom oss men ibland har vi svårt att se det, plocka fram det, vi behöver öva på det. Guds advent är en gåva, en fastetid. Guds rike, himmelriket vill Gud ska växa inom mig. Senapsträdet ska växa och degen genomsyra hela mig. Guds rike blir alltså inte bara det yttre, rättvisan, tillvaron där allt ställs till rätta utan också en process inne i mig själv. Adventsljuset behöver tändas i mig så att det kan lysa för andra. Fastetiden handlar om just det, att finna ljuset inom mig som Gud placerat där och ta fram tändstickan och tända det, kanske brinner det ännu men då behöver jag sätta fram det så att det kan genomlysa hela mig, påverka mitt sätt att vara människa, lysa för andra.

Advent och Guds rike handlar om att frigöra fångar, Kom Jesus, kom Immanuel, ur fångenskapen lös var själ. Att komma till tro betyder att bli frigjord. Vad sitter du fast i? Hur ser dina bojor ut? Vad behöver du frigöras ifrån just nu, just idag? Frigörelse tänker jag kan handla både om att bli fri ifrån något och att bli frigjord till något. Jag tänker att Himmelriket när det landar i mig innebär att jag blir fri att älska så som Gud vill att jag ska älska. Förbehållslöst och genuint.

Adventsfastan är trots alla sina mysiga ljus och härliga stämning också en allvarlig tid, en tid för försoning och frigörelse. Med Guds nåd får jag chansen, ännu en adventstid, att ställa mig i Gudsrikets tjänst.

Gudsriket är ständigt närvarande i världen och inom oss. Också när det ser som mörkast ut, också då får jag vila i vetskapen om att Gud bär, Guds rike finns, ibland bara som ett litet, litet senapskors eller en liten bit deg.

Hoppet i den kristna tron är löjligt, oerhört, vansinnigt för den sätter sitt hopp till att världen kan förändras genom det lilla. Att det finns liv i korset, härlighet i krubban och kraft i ett senapskorn. Det är ju inte klokt egentligen.

Men så är inte kristen tro en intellektuell övning heller utan något som växer inom oss, där hoppet bor, där Guds ljus finns och kan sättas i brand trots att det ser mörkt ut.

Guds rike är nära, du bär det inom dig. Adventstiden är en möjlighet, fastan kan ge tid att reflektera över det, be för det, be för att det ska växa inom oss och i den värld Gud har gett oss.

O, Gud, hjälp oss finna gudsrikesljuset inom oss och hjälp oss att tända det, gör oss brinnande av din kärlek så att vi får sprida ljuset till andra. Låt senapskornet växa i oss och låt surdegen genomsyra hela vårt väsen så att vi kan bli dina redskap här och nu. Amen.