Tänk att tvingas leva på 8 miljoner om året!

I Frankrike blir det ingen rikemansskatt just nu i alla fall. Det blev för många protester. Hollande gick till val och vann valet bland annat för att han ville införa denna skatt. Notera att den bara skulle tas ut på inkomster över en miljon euro per år. 1 miljon! Många skulle alltså kunna klara sig ganska bra ändå, men det är klart att de fantasivinster och inkomster många kunnat göra de senaste åren skulle minska. Det hade väl varit bra! Nog finns väl många som tjänar mycket pengar som gärna bidrar till statens finanser, eller? Det är ju det ekonomiska system i landet, som staten beslutat om, som gjort det möjligt att tjäna alla dessa pengar. Då blir man väl glad om man får ge tillbaka? Inte i Frenkrike just nu i alla fall. Jag ser fram emot Hollandes framtida försök att införa en rimlig skatt på de högsta inkomsterna. Klyftorna ökar just nu i världen i en alarmerande fart, vi behöver bromsa denna utveckling snarast! Till denna sorts skatt som jag anser borde införas i Sverige också bör föras en skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt. Pengarna som kommer in den vägen borde öronmärkas till gröna investeringar, i Europa men också via insatser i andra länder.

Alla vet, också i näringslivet, men ingen orkar göra något!

Gretchen Daily, professor vid Stanford, menar att vi snarast måste sätta ett pris på naturtillgångar för att folk ska förstå dess rätta värde. Kanske har hon rätt även om jag tycker det är trist. Kanske måste man i vår genomekonomiserade värld räkna allt i kronor och ören? Alla vet att det ser illa ut för Moder jord, men världigt få politiker eller näringsidkare verkar vilja ta sitt ansvar. Vad beror det på egentligen? Det är svårt att sätta fingret på. Naturligtvis är många företagare oroliga för sina vinster. Och för att nå dessa personer måste vi alltså prissätta ren luft och rent vatten? Så att vi ytterligare ekonomiserar vår samtid? Vill vi verkligen det? Eller är vi bara så illa tvungna för att investerare, företagare, politiker och andra bara förstår ett sorts språk? Snacka om att dessa herrar (Jo, det är oftast män fortfarande) berövats viktiga möjligheter att uttrycka sig på andra sätt, stackare! När ska vi sätta prislappar på kärlek, omtanke, gemenskap? Kanske har vi redan börjat med det? Jag inser fördelarna med att prissätta det som Gud skapat och gett oss människor att förvalta, man får väl prata med ekonomer på ekonomers språk. Men jag är samtidigt rädd för att vi går miste om något väsentligt i våra liv när vi gör det. Tänk om vi tappar våra andra språk? Det känslomässiga, det mänskliga språket? Då har vi verkligen slängt ut barnet med badvattnet. Ett dilemma är det. Men trots mina farhågor stödjer jag alla ansträngningar att rädda Moder jord, inklusive arbetet att prissätta naturtillgångar så att ekonomisterna kan förstå att nuvarande tillstånd innebär att såga av grenen vi alla är beroende av och sitter på.

Varför bryr sig inte politikerna om miljömålen?

Det är en spännande debattartikel som skrivs idag av ett antal professorer runt om i Sverige. De undrar varför inte våra politiker verkar vilja sträva efter att vi verkligen ska nå uppsatta miljömål. De pekar på ett antal påverkande faktorer. Jag fastnar för två av dem. Har våra politiker inte tilltro till att vi väljare är villiga att ställa om? Jag tror att det kan vara så. Men då är det väl dags att vi visar dem hur vi vill ha det? Ring, maila de politiker som du har röstat på och berätta att du är beredd att ställa upp på vad som krävs för en kraftfull omställning! Det bästa är förstås om vi blir fler som engagerar oss politiskt i det här landet. Det måste vara enklare att leva miljövänligt och klimatsmart i Sverige än tvärtom. Idag är det inte så. Många anser sig inte ha råd eller rätt kunskap för att leva hållbart. Detta måste ändras. Det måste bli väldigt tydligt att vi lär varandra hur detta ska gå till. Vi behöver en kraftfull läroplan i skolorna med minst två lektioner i veckan som handlar om hållbar livsstil, från f-klass till gymnasiet. Den andra saken jag fastnade för är att professorerna kritiserar tillväxtdriven ekonomi så länge den tär på naturresurserna och det gör den ju! Vi behöver alltså ett nytt sätt att tänka ekonomi. Jag ser fram emot att dessa framgångsrika forskare nu ska sätta tänderna i detta problem. Skriv en bok ihop om hur ett rimligt ekonomiskt system kunde se ut och skicka den till regeringen! Gör det snarast!

Predikan vid Julotta i Högsby kyrka 2012.

God jul! Ja, så hälsar vi varandra under jultiden. Vi skickar julkort med texten: God jul och vi säger det i alla möjliga sammanhang. Nu säger jag det till er: God jul!

Vad menar vi då när vi säger God jul? Kanske kan vi koppla det till all den goda mat och allt det överflöd av mat vi äter tillsammans i jultiden. Fast de flesta av oss menar nog att vi önskar varandra en god tid. En tid som är fylld av det goda: samvaron med nära och kära, tända ljus, glädje i barnens ögon, kärlek och gemenskap. Det är gott att önska varandra en god jul med de sakerna i åtanke.

Men uttrycket God jul rymmer så mycket mer. Vi firar idag på juldagens morgon det alldeles otroliga att Gud själv blivit människa. Gud föds som ett litet barn i ett stall i Betlehem, Maria sveper in honom för att han ska hålla värmen och lägger honom i en krubba, djurens matho. Jesus, faktiskt Gud själv, kommer till oss som en av oss. Det handlar om Immanuel, ett av namnen vi har på Jesus, som betyder just Gud med oss.

Visst firar vi en tradition, vi minns något som hände där i Betlehem för 2000 år sedan. En del av oss plockar fram en krubba där hemma, kanske med porslinsfigurer från Tyskland, målade i vackra pastellfärger och i guld, där Jesusbarnet ligger på en bädd av halm, så söt, så gullig, som alla andra nyfödda barn ju är. Men det är mer än en tradition, den finns där med i vårt julfirande men vi firar idag att Gud blir människa, på nytt, och på nytt, ständigt föds Gud in i denna värld för att visa vem Gud är, för att vara med oss, varje dag. Och det gulliga Jesusbarnet i krubban finns där för att påminna oss om vilken Gud det är vi tror på. Vi tror på en Gud som kommer till oss underifrån, som ett utsatt, nyfött barn, det finns väl nästan inget bräckligare än ett nyfött barn? Det är en provokation, detta med den gulliga ungen i krubban. Den provocerar vårt sätt att se på Gud. Den allsmäktige, skaparen av himmel och jord, allhärskaren, konungen, Domaren, ja det finns alla möjliga gudsnamn som kan sammankopplas med makt och som vi människor använt oss av under historien. Ofta har vi velat sammankoppla Gud med makt för att vi har haft maktanspråk här i denna världen. Gud har blivit ett verktyg för att bekämpa andra, det har vi sett genom hela den kristna historien.

Men Jesusbarnet i krubban talar ett annat språk, vill visa på en Gud som är något helt annat. En Gud som kommer från utsattheten, underifrån, en Gud som helt utelämnar sig åt människors välvilja och kärlek. Men så blir det som det blir, ingen plats i härbärget, trots Marias värkar, förföljelse från makten som tvingar den lilla familjen på flykt till Egypten. Gud möter, in på bara skinnet, det som många människor möter i vår värld, varje dag, varje stund.  Avvisandet, förföljelsen, det ogina, ondskan.

Idag firar vi inte bara en tradition, ett historiskt minne. Vi firar att Gud blir människa. Nu, just idag. Vi firar och gläds åt att vi tror på en Gud som vill ha med oss att göra, i vår vardag, varje dag. En Gud som vill vara med också i det svåra, det till synes meningslösa och eländiga. Gud är där, han bär minnet av upplevelserna av svek och plåga på sin kropp. Till den Guden kan vi våga vända oss med våra liv, hur de nu än ser ut. Det är en nära Gud, en Gud som möter oss, hud mot hud.

Gud kommer till oss i gryningsljuset. Idag på juldagen blir det mycket tydligt, denna natt som gått har undret skett, Gud fötts in i vår värld och när solen nu går upp genom dimmorna och molnen gör den det med budskapet om att vår frälsare är född. Vi får önska varandra God jul med en mycket större innebörd än vad vi kanske oftast gör, vi får önska varandra en God jul med innebörden att det goda har kommit till oss, mörkret segrar inte, det gör ljuset, det goda ljuset.

Det hoppet får vi lägga in i våra önskningar till varandra idag. Det är ett trotsigt hopp, ett ganska löjligt hopp kan tyckas för det är ju så mycket i vår värld som ser så bedrövligt ut. Hur kan vi då hoppas? Hur kan vi hoppas när Israel sätter igång nya stora byggprojekt på ockuperad mark? Hur ska vi kunna hoppas på en fred i det heliga landet mellan israeler och palestinier? Folken, både palestinier och israeler ropar efter fred, vill fred, men deras ledare kan inte tala fredens språk. Hur kan vi då hoppas? När vi ser allt som brister i vår värld är det lätt att vi inte orkar hoppas, att vi ger upp, resignerar.

Det trotsiga hoppet måste vara det sista som överger den kristna människan, utan hoppet om det godas seger över ondskan är vår tro tom och död. Utan hopp förtvinar vi och dör. Gud själv delar det trotsiga hoppet med oss. Gud själv hoppas då han föds som det lilla barnet i stallet i Betlehem. Gud hoppas, Gud vill inte sluta hoppas på att den här världen kan bli och vara en rimlig plats att leva på för alla och för allt som Gud själv har skapat.

I dagens episteltext talar Johannes om hur det är själva livet som blir synligt när Gud föds som människa in i vår värld. Själva livet, livet självt, det sanna livet. Utan Gud, utan barnet i stallet är vi utlämnade till att skapa våra egna liv, själv uppfinna vad det innebär att leva på riktigt. Det klarar vi inte. Livet behöver grund och rymd för att bli helt och Jesus finns hos oss för att ständigt påminna oss om den grunden och den rymden, så att vi inte snävar in livet, så att vi inte förvirrat flyter omkring utan är fästade vid grunden. Det är det livet som kristna i alla tider har vittnat om, liksom Johannes gör i sitt brev till oss. Det är också uppdraget för var och en av oss, för dig och för mig: att vittna om livet, det sanna livet, det som är större och mer förunderligt än vad någon av oss kan tänka.

Syftet för detta liv, såsom vi tänker kring det i vår kristna tro, är gemenskap, gemenskap med Fadern, hans son Jesus Kristus och med den heliga Anden. I den gemenskapen växer livet och då kan vi våga och orka leva det liv som innebär delande, tjänande och hopp.

Juldagens viktigaste budskap till oss är att vi genom Guds födelse på jorden har fått se det stora ljuset, ljuset strålar fram för oss från stallet i Betlehem. Då, för 2000 år sedan skulle denna födelse komma att förändra hela vår värld. Nu, då Jesus kommer till oss igen, ständigt närvarande lever vi fortfarande i denna förvandling. Ljuset finns, ljuset är här, Jesus vandrar med oss i allt det vardagliga och vill hjälpa oss att se att livet växer när det delas.

Vi firar idag inte bara minnet av det som har hänt utan idag firar vi framförallt att Gud är närvarande i våra liv, här och nu och alltid. Idag får vi öppna våra liv för Gud och släppa in barnet i krubban, in dit i vår djupaste mänsklighet.

Gud, tack för hoppet som föds till liv i barnets klara blick. Tack för att du delar våra liv, öppna våra ögon och låt oss förundras inför detta fantastiska mysterium. Amen.

Girigheten förhärskande – klyftorna ökar!

VD:ar på börsbolagen har glada dagar! De höjer sina löner i mycket större utsträckning än vad vanligt folk får möjlighet. Hur kan det komma sig? Vi lever i en ekonomisk kris, eller hur? Borde inte då alla vara med och bidra? Framförallt ligger problemet i att klyftorna i samhället växer mellan dem som har och de som inte har. Ett samhälle som vill hålla samman bör vara mycket försiktig med att öka klyftorna. Risken att samhället faller sönder är stor! Kanske har vårt svenska samhälle redan fallit isär, eller går det att rädda? När näringslivet vill pressa löner för vanligt folk och samtidigt premierar sina chefer bortom rimlighetens gräns, ja då rimmar det illa. Det finns ingen trovärdighet kvar hos Svenskt Näringsliv anser jag. Det krävs moral bland landets VD:ar, det är dags att visa att man vill vara med och ta ansvar, inte att man bara vill berika sig själv. Vad är det som gör att den som tjänar 31 miljoner om året vill ha mer? Det enda rimliga svaret är girighet. Pengar korrumperar, mycket vill ha mer. Ja det finns många uttryck för det som sker. Och att det finns många sådana uttryck visar ju på att vi inte anser det vara ett accepterat beteende. Ändå får det fortgå, år efter år. När får vi se VD:ar som frivilligt sänker sina löner? Det vore väl lämpligt nu till jul, som ju är givandets högtid? Pengarna kunde användas för att stärka företagen så att jobben kan räddas för flera.

Tankar den 4:e Advent i S:t Sigfrids kapell.

Text: Luk. 1:30-35.

Maria är mamma till Jesus. I texten får vi inte höra hur hon svarar till sist: Må det ske med mig som du har sagt. Det är hennes svar: det får ske, jag vill att det ska ske. Maria väljer att bli gravid med Gud för Jesus är ju Gud själv. Det är märkligt och kristna har i alla tider försökt tolka vad detta innebär. Att Gud blir till ett embryo i en kvinnas mage, att Gud själv, som skapat himmel och jord blir ett litet barn som föds som alla andra barn föds på jorden. Maria fattar sitt beslut: må det ske. Hon vet nog inte vad hon kommer att få gå igenom när hon ska följa Jesus genom hans liv, hon vågar steget in i det okända. Ängeln har ju sagt att hon inte ska vara rädd, hon vågar att lita på det trots att det finns all anledning för henne att vara just rädd. Vad ska mamma och pappa säga, hur kommer Josef att reagera, vad ska byn säga? Det finns massor av bekymmer som Maria hade kunnat välja att lyssna på men hon väljer att lita på Guds ängel som säger: Var inte rädd!

Vågar vi tro att vi inte behöver vara rädda? Vågar vi ta steget in i det okända när vi ställs inför det valet? Maria gör Gud en tjänst, hon låter honom födas genom sin kropp. Det är stort. Men jag tänker att vi alla är kallade att göra Guds goda verk på den här jorden. Våra kallelser ser olika ut, men en sak har de gemensamt: det handlar om att utföra kärlekens handlingar, att bygga, tillsammans, Guds rike.

Detta märkliga att Gud vill vara mitt i sin skapelse och bli som en av oss, bli människa fullt ut, vad vill Gud egentligen? Jag tror att det handlar om relation, tro är relation med det som är grunden, fundamentet för vårt liv. När vi ser att vi hör ihop med varandra, med Gud och med allt skapat skapas en relation, vi inser vårt beroende för att kunna leva varje dag. Vi behöver så mycket för att kunna leva, vi behöver relationer. Därför blir Gud människa i Jesus, som en av oss. För att skapa relationer med oss och de relationer som kommer till stånd i alla de möten Jesus har med människor ger outplånliga intryck, så outplånliga att de kan bli verkliga för oss genom bibelberättelserna, 2000 år senare. Och relationen till Jesus slutar inte där, den pågår, i alla de människor som har funnit en tro och försöker leva i den.

Maria behöver inte vara rädd, du och jag behöver inte vara rädda. Vi får våga livet, vi får våga ta de okända stegen ibland, vi får våga vara kärlekens budbärare till dem vi möter. Nog handlar julen om detta: att ta emot det Gud vill ge och att ställa oss till förfogande för kärleken, gemenskapen, relationerna? Precis det som Maria gör. Hon vågar och om Maria, denna väldigt unga tjej vågar, då kanske jag också kan våga?

Jag tänker ofta på den här skolan som en plats där vi ger varandra utrymme att våga, att gå över våra egna uppsatta gränser för vad vi tror oss kunna och inte kunna. Att vi här möter varandra med tålamod, uppmuntran och en plats där vi får våga pröva, där vi får våga växa som människor, jag tror att det är den här skolans själ och ska vara den här skolans själ: att ge varandra utrymme att våga. Vi begränsar så ofta oss själva och varandra med förutfattade meningar, med idéer om vad som är möjligt och passande. Maria låter sig inte begränsas, inte av sig själv och inte av vad alla andra ska tycka, hon väljer att inte vara rädd, trots allt!

Julen står för dörren. Låt det bli en tid för vila och stillhet mitt i allt det ståhej som julen också är och kanske ska vara. Låt julen bli en tid då vi låter oss våga vara dem vi är, då vi vågar gå kärlekens ärenden, då vi vågar bryta ny mark i våra egna liv och i varandras. Amen.

Att välja i butikshyllan – viktigare än många tror!

Vi bör tänka oss för när julchokladen skall inhandlas. Hur har den producerats? Har folk fått vettigt betalt? I en ny film avslöjas förhållandena i flera kakaoproducerande länder. Ja, eller vadå avslöjas? Det var väl inga nyheter direkt att många som producerar de matvaror vi handlar varje dag fått betala med utebliven skolgång, dålaiga förhållanden och usla löner? Det visste vi väl alla, eller? Det verkar inte så när vi se rpå hur vi konsumenter beter oss när vi handlar. Då verkar bara en sak stå i centrum: vår egen plånbok. Det viktigaste blir att köpa till lägsta pris, inte hur folk haft det för att skapa det jag ska stoppa i munnen. Men enligt artikeln handlar det inte bara om moral och etik utan hör och häpna: något ännu viktigare: vår rätt att äta choklad! Ja, ibland blir man konfunderad över DN:S artikelförfattare. Vilken planet kommer de ifrån? Nåväl, det finns ingen mänsklig rättighet att äta choklad. Däremot finns mänskliga rättigheter som säger att ingen ska lida, utsättas för fara, tvingas skuldsätta sig, vara rädda för sitt liv, arbeta ihjäl sig, utsättas för gifter utan skyddsutrustning med mera, med mera. det är viktigt! Alltså är den viktiga frågan just etik och moral. I artikeln sägs vidare att om inget görs nu kommer världen inte att ha tillgång till billig kakao i framtiden. Ja, men hallå!! Det är ju just det som är problemet: priser skall pressas in absurdum. Varför då? Varför är det orimligt att betala vad saker och ting kostar? Ingen av oss väljer rätt hela tiden, jag tror inte det. Men vi kan göra mycket mer än vad vi gör idag. 4,2% av allt kaffe som dricks i Sverige är idag Fair Trade. Inte mycket alltså. Dags för omställning! Om nu kaffet kostar mer och chokladkakan blir dyrare för att den är Fair Trade så får vi väl stoppa i oss mindre av det då om vi inte anser oss ha råd. Det är ingen mänsklig rättighet att dricka kaffe med en chokladbit till. Med det är gott, det ska erkännas. Men det är faktiskt godare att dricka och äta Fair Trade, för det saknar den där bismaken av slavarbete (som en kompis till mej brukar säga). Inga märkningar i världen är perfekta, varken KRAV eller Fair Trade lyckas fullt ut. Men jag väljer att lita på de märkningarna. Många väljer skepcis som skydd för att slippa ställa om sina inköp. ”Det där är bara bluff”, och så köper man som vanligt: till minsta möjliga pris. Att flytta handen några centimeter i kaffe eller chokladhyllan är inte svårt. Ingen av oss kan säga att vi inte vet, vi väljer bara att blunda. Men låt oss sluta blunda och flytta handen och betala vad saker och ting verkligen kostar. Nu är det snart jul, solidaritetens och givandets högtid. Låt oss ge de som producerar det vi äter en riktigt god jul. Det är inte svårt, det är enkelt.