Betraktelse 1:a advent över texten Joh. 18:36-37.

Den första advent varje år läser vi texten om Jesus som kommer ridande på en åsna in i Jerusalem och folket strör ut palmer och sjunger Hosianna i höjden. Det är gott att känna igen sig i den texten som återkommer varje kyrkoårs nyår. På söndag börjar ju det nya kyrkoåret, ett nådens år. Men det finns fler texter som hör till första advent och texten i Johannesevangeliet är en sådan text. Jesus talar om sitt rike, om Guds rike som inte hör till denna världen, inte är som något annat vi kan tänka oss. Om Jesus hade verkat och predikat på denna världens villkor hade det sett annorlunda ut menar han. Då hade hans vänner tagit till vapen för att befria honom. Han är inte kung på det vis som vi tänker oss en kung, utan på ett annat sätt. Jesus har kommit för att tala om sanningen, det som innerst inne är sant. Vad är det för ett rike egentligen? Det verkar inte som om det handlar om att ställa allt tillrätta på en enda gång, tjoff, klart! Det verkar ske på ett annat sätt. Därför väljer Gud att komma ridande på en åsna, ett lastdjurs föl. Därför väljer Gud att födas i ett litet stall i Betlehem. Jesus kommer för att förkunna Guds rike, kärlekens rike, det rike som är av ett annat slag än världens alla riken. Det som innerst inne är sant är att vi människor är skapade till detta kärlekens rike, Guds rike, ett rike där Gud blir allt i alla, där vi befrias till att älska så som Gud vill att vi ska älska. Jesus kommer inte till världen för att lösa alla problem som en quick fix, Jesus kommer för att frigöra oss alla till tjänst för Guds värld, till tjänst för Guds rike, till kärlekens tjänst. Det är svårt att förstå hur detta ska ske och därför kan Jesus säga att hans rike inte hör till denna världen. Men det är till denna världen som riket skall komma. Till oss alla som väntar på Guds ankomst in i vår värld lever hoppet om att det ska ske. Det kommer att ske. Men kärleken kan inte tvingas fram, den måste sakta men säkert mala ner ondskan och mörkret. Kärleken bor i oss alla, var och en, men den måste ges näring för att blomma ut. Guds rike kommer hit till oss och den dagen blir som ingen annan! Då kommer kärleken att segra och ingen ondska finnas mer. Adventstiden handlar om detta: Hur det den där gången för mer än 2000 år sedan föddes ett litet barn som förde in Guds rike i världen. Då ännu i sin linda och när vi ser på hur världen ser ut idag kan vi undra om vi kommit någon vart alls. Det ser lite dystert ut. Men vi kristna vägrar ge upp hoppet om att en annan värld är möjlig. Vi ger oss inte. Vi kommer att fortsätta be för att Guds rike skall komma, vi kommer fortsätta arbeta för sanningen och det som är kärlek, vi kommer at fortsätta bekämpa ondskan på alla sätt även om alla andra ger upp. Men den kampen förs inte med vapen, den måste ske genom kärleksgärningar. Denna vecka har Sverige fått sin första vapenmässa, den äger rum i Älvsjö utanför Stockholm. Mot detta bör vi protestera, vapen kan aldrig utföra kärlekens gärningar. Vapen kan bara döda, lemlästa och förinta. Jesus är en konung av ett helt annat slag än vi är vana vid, än vad de som såg honom den där dagen ridandes på en åsna. Jesus är kärlekens kung, om vi nu måste använda det där förlegade ordet. Kanske är det bättre att säga kärlekens budbärare, eller helt enkelt bara kärleken själv. Jesus är kärleken: Guds son. Guds son = kärlek. Nog kan man göra det så enkelt? Men att det ska vara så svårt att göra kärlek! Varje människas uppdrag i livet är att träna upp kärlekshantverket så att vi blir skickligare och skickligare på att utföra den. Det krävs mycket övning för vi möte så mycket bitterhet, misslyckanden, ondska i världen att det är lätt att tappa sugen, lätt att glömma bort hur man gör när man älskar. Jesus kommer med ett rike som denna världen inte känner igen. Därför är det så viktigt att vi pratar om det, ber för det och handlar för att det ska bli verklighet. Fullt ut hoppas vi på Guds rike här i världen den dagen då Jesus kommer tillbaka. Låt oss i adventstidens fasta reflektera över hur vår roll ser ut i arbetet för Gudsrikets ankomst. Nu går vi in i advent, i julfastan, en tid för bön och reflektion, tända ljus och samtala med de som vi älskar. Låt oss försöka att skapa helig tid och heliga platser där detta kan ske. Tänd ett ljus på köksbordet, ta en kopp kaffe och be, samtala och tänk kärlekens tankar. Jag tror att världen kan bli en bättre plats om vi blir många som julfastar i år.

Amen.

En tanke inför adventstiden.

Text: Matt 21:1-9.

Vi ska gå in i adventstiden och i kristen tradition är det tiden då vi förbereder oss för julen. I texten som vi fick höra berättas om hur Jesus rider in på en åsna, det är sista gången han kommer till Jerusalem för sedan händer allt detta med korsfästelsen. Men första advent handlar väldigt mycket om hur Jesus kommer till Jerusalem. Bilden av en kung som kommer på en åsna säger något om vad för sorts kung vi talar om. Det är inte en härskare som kommer på en vit springare med rustning och draget svärd, nej det är en ödmjuk man som kommer på en liten grå åsna. I kristen tradition handlar Advent om att vänta på något stort. Jag tror att vi alla behöver vänta ibland. Det är ett svårt ord i den tid vi lever i, vi vill ha allting genast, vi vill inte vänta, vänta är tråkigt och långsamt. Men jag tror att det finns något gott i att vänta, i att låta tiden ha sin gång. Ibland måste vi vänta in varandra. När vi är oense, när vi bråkar kan väntan ibland göra underverk, vi kan igen närma oss varandra trots olikheterna. Ibland måste vi vänta in oss själva, vi behöver förbereda oss, vänta tills vi är mogna nog att göra det ena eller det andra. Ibland måste vi vänta in rätt tillfälle att göra saker. Oftast känns det naturligt när tiden är inne. Att vänta kan man behöva öva sig på, väntan innebär en tid av förberedelse inför det som ska ske längre fram. Så är också adventstiden en fasta i kristen tradition, och fasta betyder just att man förbereder sig, väntar in. Men vissa saker behöver man inte vänta med. Det är aldrig för tidigt att visa en annan människa att man uppskattar henne. Det är aldrig för tidigt att säga ett vänligt ord, en komplimang, det som uppmuntrar andra. Det är aldrig för tidigt att göra kärlekens gärningar, att finnas till för någon annan. Ljuset som vi tänt idag är en påminnelse för oss att försöka vara ljus för andra, vi får, genom vårt sätt att vara, tända ljus i andras hjärtan. Julen kan få handla om att komma samman, att ta tid att prata med varandra, uppmuntra varandra och att skratta tillsammans. Livet är gött att leva och i våra möten får vi bekräfta det med varandra. Så jag önskar er alla en adventstid fylld med goda möten, många tända ljus och goda samtal med en mugg glögg och ett tänt ljus på bordet. En advent där du får vänta in allt det goda livet vill ge dig. En välsignad advent önskar jag er alla!