Stoppa dödsmässan!

Så har Sverige fått sin första vapenmässa. Den pågår just nu i Älvsjö. Man tar sig för pannan! När vi ser hur mycket pengar som läggs på vapen i världen inser vi varför det finns människor som svälter. Dags att smida om svärden till plogbillar, helt klart. Nätverket Ofog protesterar utanför mässan. Bra! Kommer några församlingar från Svenska kyrkan eller andra samfund från närområdet att protestera utanför mässan? Jag hoppas det men jag tror det knappast. Ickevåld är en kristen princip förstås och motståndet mot vapenindustrin borde vara högt på agendan för alla församlingar.

Predikan 1:a Advent 2012.

Äntligen Advent! Visst har vi längtat? Men frågan är vad det är vi har väntar på? Myset, tända ljus, att kura ihop oss inomhus, baka lussekatter, dofta glögg är några saker. Fanatisk shopping, stress och ångest över att räcka till, hinna med, ha råd. Det sistnämnda tror jag ingen av oss har väntat på utan snarare inväntat med vånda och nervositet. Varje år är vi många som säger: att nu får det vara nog! I år ska jag ta det lugnt, hinna mysa, inte sabba privatekonomin i jakten på de perfekta klapparna till nära och kära. Fast få av oss lyckas med det, tro jag. Tyvärr. För advent är ju en gåva till oss i vårt kyrkoår. Och det är faktiskt nyår idag, så gott nytt kyrkoår till er allihop förrestan! Adventstiden, väntan på ankomsten och inte vilken ankomst som helst minsann: Guds egen ankomst till oss, in i våra jordsliga liv kommer Gud, skaparen av allt som är och som har varit, det är stort!

Visst är det ganska sorligt att vi ofta behöver påminna oss om varför vi firar Advent och jul? När försvann den självklara kunskapen i oss och blev något annat? Men Advent finns där och väntar på att vi ska upptäcka den. En fasta, en förberedelsetid inför den stora ankomsten.

Vad är det som ska komma? Jo, Jesusbarnet förstås! Jamen vi kan väl inte fira en av kristenhetens största fester bara för att det kommer en liten unge, visserligen Guds egen son, Gud själv, men ändå? Nej, jag tror det handlar om mycket mer. Jesus blir tecknet på att Guds rike kommer in i världen. Ett nådens år förkunnas idag, liksom alla andra första advetssöndagar under mer än 2000 år. Ett nådens år, vad menas med det? Jag tror det handlar om en nåd där kärleken får blomma utan begränsningar, utan begränsningar av ras, religion, politik, sexuell läggning, inkomstklass eller vad det nu kan vara som skiljer oss människor åt. Det handlar om rättvisa, om Guds rike. Och det är på gång, men det är mycket svårt att se. Ett nådens år skulle i så fall innebära att israeler och palestinier kunde se varandra i ögonen och älska varandra och respektera varandra. Är det i år det ska ske? Är det under detta nådens år som ligger framför oss som detta kommer att hända? Mycket lite pekar på det. Men låt oss hoppas!

Gudsriket kommer inte med buller och bång, inte som en blixt ifrån en klar himmel. Det kommer sakta och ödmjukt. Jesus rider in på en åsna i Jerusalem, denna sargade stad. På en åsna, ett lastdjurs föl. Det är tydligt att Guds rike handlar om en mognad i oss människor, en mognad i att bli riktiga människor, sådana som Gud skapat oss till, till hans avbild. Adventssöndagarna, de fyra, handlar om en förberedelse inför ankomsten av det lilla obetydliga barnet, det som läggs i djurens matho, i krubban i ett litet smutsigt stall i Betlehem. Barnet som blir flykting utan rättigheter i Egypten, barnet som växer upp i Nazareth och snickrar med sin farsa. Ödmjukhet och stillsamhet, långsamt växande kännetecknar Guds rike. Varför vill Gud ha det så? Kanske för att vi ska få öva, få pröva själva, få finna den sanna människan som bor inom var och en av oss.

Men visst kunde väl Guds rike komma lite snabbare? Vi vet att det också denna jul kommer att finnas barn som inte får några julklappar, människor som super ner sig för att de inte kan annat, kvinnor som misshandlas av sina män, misär och elände. Vi vet att det också denna jul finns människor som sover i trappuppgångar i Sverige, i Växjö. Kan inte Guds rike komma nu så vi slipper allt detta?

Också denna jul kommer barn att svälta ihjäl, människor att mördas i krig och konflikter, skapelsen skadas av människornas framfart, naturkatastrofer inträffa. Kom nu Guds rike! Att be om Guds rike är klokt och en viktig uppgift för oss kristna. Att handla i praktiken för att lindra nöden för att på sikt utrota orättvisan är minst lika viktigt. Så vad gör vi då denna adventstid? Vad gör du och jag för att Guds rike skall kunna bryta in för flera denna advent?

Låt oss minnas att advent är fasta. Fasta är avhållsamhet och eftertanke. Vad kan vi detta år avhålla oss ifrån så att det kommer andra till del? Hur prioriterar vi denna juletid? Var lägger vi vårt engagemang, våra pengar och vår tid detta år? Fasta innebär att ta oss tid att reflektera om dessa saker. Tala med varandra om det vid middagsbordet eller på jobbet. Advent är då inte bara myset även om det är viktigt för oss och gott. Advent är också ett uppvaknande, att se världen och min närmiljö så som den ser ut och att fundera över handling. Kristen tro handlar i grunden om hur vi omsätter värderingar och tro i praktisk handling. Så gör Jesus, så bör hans lärjungar göra.

Advent är mörker och kyla, ja det är sant, mycket är mörkt och kallt i vår värld. Men advent är också ljus och värme och kärlek. Hur sprider vi ljuset, värmen och kärleken? När vi låter oss drabbas av världens tillstånd får vi se ljuset. Ljuset som kommer till oss ridande på en åsna, välsignad är han som kommer i Herrens namn, Hosianna i höjden!

Genom Guds ankomst, Guds advent är tillvaron inte hopplös utan full av hopp! Vågar vi tro det? Kan vi bli hoppets människor som bär hoppet vidare i denna tid, på denna plats? Låt oss denna advent tillsammans tala om hoppet om att en annan värld är möjlig. Låt oss tala om och i praktisk handling visa att Gud finns mitt ibland oss här och nu. Idag vill Gud möta oss, ansikte mot ansikte och säga: Jag kallar dig att bygga Guds rike!

Amen.