Betraktelse 23:e efter Trefaldighet. Förlåtelse utan gräns.

Text: 1 Mos. 50:15-21

Det finns ingen framtid utan förlåtelse! I berättelsen om Josef blir det tydligt: Utan Josefs förlåtelse skulle aldrig det hända som sedan händer i andra moseboken: hebréerna som blir många och skrämmer Farao och som sedan vandrar den långa vägen till det utlovade landet Kaanan. Utan Josefs förlåtelse skulle det inte ha varit möjligt!

Det finns ingen framtid utan förlåtelse, är titeln på en bok av Desmond Tutu. Tutu som hade det svåra arbetet att leda en försoningskommission efter alla åren med apartheid i Sydafrika. Också där i Sydafrika är det sant: ingen framtid utan förlåtelse. Hur skulle Sydafrika se ut idag om inte förlåtelsen varit möjlig? Hade det blivit en omvänd apartheid?  Det vet vi inte.

Förlåtelse måste till när vi drabbas av andra människors omänsklighet. För det är när vi inte längre är människor som vi gör varandra illa på djupet, på riktigt. Att vara människa är att älska. Att vara människa är att inte alltid sätta sig själv först. Att vara människa är att leva sitt liv som Guds avbild. Och det gör vi inte alltid. Alla vet vi att vi blir omänskliga ibland. Liksom Josefs bröder som ju önskar livet ur Josef, de blir omänskliga, avundsjuka, förminskar sig själva och blir något annat än just människor. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i det. När är du omänsklig?

I berättelsen finns två förutsättningar för att förlåtelse ska kunna komma till stånd: bröderna ångrar sig, på riktigt, från djupet av sina hjärtan inser de att de gjort fel och de vill be om förlåtelse. Josef i sin tur har haft tid att smälta det som hände, han är nu beredd att lägga det som hänt bakom sig. Jag tror inte att han glömmer, en sådan upplevelse som att bli kastad i en brunn för att dö måste rimligen lämna livslånga spår. Men han kan se förbi det som hänt, han kan se framåt, mot framtiden. Han kan till och med i efterhand se något positivt med det som hände: ”Gud har vänt det till något gott”. Jag tänker att det är få förunnat som upplevt något så hemskt som Josef att kunna något positivt med det som skett, men det finns sådana människor också nu.

Jag tror det är lika förutsättningar för oss om vi ska kunna förlåta. Det måste vara läge att lämna det som skett och den som gjort oss orätt behöver ångra sig på ett äkta sätt.

Förlåtelse ger nya möjligheter, ger oss chans att leva igen som riktiga människor. Både den som blivit sårad och den som sårat har möjlighet att leva som Guds avbilder igen när förlåtelsen skett. Den ger kraft och möjlighet till en ny relation.

Förlåtelse utan gräns är temat för den vecka som ligger framför oss. Är det då möjligt för oss människor att förlåta allt? Har vår förlåtelse ingen gräns? Jag tror att det avgörande för oss är att vila i Guds nåd. Utan Guds nåd som är utan gräns kan vi inte förmå oss till förlåtelse utan gräns. Jag tror att där vi inte kan mer, dit vi inte orkar: att gå på förlåtelsens väg, där går Gud. För jag tror verkligen att Guds förlåtelse är utan gräns. Och jag tror att vi människor behöver Guds hjälp för att orka vandra den vägen. Det är Desmond Tutu´s erfarenhet. Det är erfarenheten från Liberia och det stora försoningsarbetet som svenska kyrkan varit med och arbetat med där och det är erfarenheten från många platser runt vår jord.

Förlåtelse är möjlig! I varje nattvardsgudstjänst kommer vi inför Gud och ber om denna förlåtelse, vi ber om att få vara riktiga människor, att ännu en gång få bli dem vi är ämnade att vara. Amen