Tankar i allhelgonatid.

Tranströmer är en poet som på ett alldeles särskilt sätt kan fånga vad det är att vara människa, vad det är att leva. I en dikt som Tomas Tranströmer har skrivit, den heter Svarta vykort: II, säger han:

”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Och så är det ju, det är inför vetskapen om att vi en gång ska dö som vi lever våra liv. Kanske är det klokt att då och då påminna oss om den vetskapen för att se livets skönhet och storhet. Vi lever, som vi vet, ett liv som är skört, gränsen mellan liv och död är tunn, som en slöja. Livet är fantastiskt och magiskt, när vi når fram till det där sanna livet och människan är en förunderlig varelse.

Varje människa har en fråga över sitt liv som hon är ensam om: Vem är jag och vart är jag på väg? Vad innebär det att leva och vad betyder egentligen döden? I alla religioner diskuteras dessa frågor för det hör till religionen eller filosofin att tala om dessa saker. Livet låter sig inte fångas av naturvetenskapen, dödens innebörd kan inte bara förklaras biologiskt. Vi söker svaren på de existentiella frågorna, de där frågorna som är riktigt viktiga. Jag tror att konsten, musiken, poesin kan ge oss mycket när vi söker svaren men också samtalet med varandra. Att då och då söka oss till varandra för att tala om det som är riktigt viktigt, det behöver vi, det är faktiskt nödvändigt för oss. Allhelgona är en helg om året som vill påminna oss om dessa frågor vi bär på, vi får ta upp dem till ytan. Ibland har vi skuffat undan dem för att de är för svåra och för jobbiga. Under allhelgona får vi ta fram dem och prata med varandra om meningen, livet och döden.

Livet och döden är inte bara fysiska företeelser, det är mer. Och därför går det att känna sig död inuti fast att man rent fysiskt lever. Livet är svårt och besvärligt ibland, vi blir sårade, vi misslyckas, vi ger upp, vi dör. Mitt i höstens tid med gulnade blad, när det ser ut som om allt ska dö. Allt det vackra vi fick se och dofta på i somras, faller till marken och förmultnar och dör. Mitt i detta kan vi se att också i våra liv dör vi ibland, men det är inte slutet, liksom för löven som faller ner och förmultnar för att ge nytt liv. Kommer vi tillbaka, blir vi levande igen. Jag tror att det just i den mörka hösten behövs många som ger oss hopp, vi behöver möta varandra ansikte mot ansikte och ge varandra hopp och liv. Just när vi är som tröttast och mest ledsna får vi stötta varandra. Det är människans uppgift, tror jag, att finnas till för varandra. Att mitt i döden få komma med nytt liv, ett leende, ett samtal över en kopp kaffe.

Allhelgona är en bra tid för dessa samtal om det som är svårt i livet, om sorgen efter någon vi älskat, om sorgen över saker som hänt i våra egna liv och andras.

Guds rika välsignelse önskar jag er alla i allhelgonatid. Amen.