Betraktelse 23:e efter Trefaldighet. Förlåtelse utan gräns.

Text: 1 Mos. 50:15-21

Det finns ingen framtid utan förlåtelse! I berättelsen om Josef blir det tydligt: Utan Josefs förlåtelse skulle aldrig det hända som sedan händer i andra moseboken: hebréerna som blir många och skrämmer Farao och som sedan vandrar den långa vägen till det utlovade landet Kaanan. Utan Josefs förlåtelse skulle det inte ha varit möjligt!

Det finns ingen framtid utan förlåtelse, är titeln på en bok av Desmond Tutu. Tutu som hade det svåra arbetet att leda en försoningskommission efter alla åren med apartheid i Sydafrika. Också där i Sydafrika är det sant: ingen framtid utan förlåtelse. Hur skulle Sydafrika se ut idag om inte förlåtelsen varit möjlig? Hade det blivit en omvänd apartheid?  Det vet vi inte.

Förlåtelse måste till när vi drabbas av andra människors omänsklighet. För det är när vi inte längre är människor som vi gör varandra illa på djupet, på riktigt. Att vara människa är att älska. Att vara människa är att inte alltid sätta sig själv först. Att vara människa är att leva sitt liv som Guds avbild. Och det gör vi inte alltid. Alla vet vi att vi blir omänskliga ibland. Liksom Josefs bröder som ju önskar livet ur Josef, de blir omänskliga, avundsjuka, förminskar sig själva och blir något annat än just människor. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i det. När är du omänsklig?

I berättelsen finns två förutsättningar för att förlåtelse ska kunna komma till stånd: bröderna ångrar sig, på riktigt, från djupet av sina hjärtan inser de att de gjort fel och de vill be om förlåtelse. Josef i sin tur har haft tid att smälta det som hände, han är nu beredd att lägga det som hänt bakom sig. Jag tror inte att han glömmer, en sådan upplevelse som att bli kastad i en brunn för att dö måste rimligen lämna livslånga spår. Men han kan se förbi det som hänt, han kan se framåt, mot framtiden. Han kan till och med i efterhand se något positivt med det som hände: ”Gud har vänt det till något gott”. Jag tänker att det är få förunnat som upplevt något så hemskt som Josef att kunna något positivt med det som skett, men det finns sådana människor också nu.

Jag tror det är lika förutsättningar för oss om vi ska kunna förlåta. Det måste vara läge att lämna det som skett och den som gjort oss orätt behöver ångra sig på ett äkta sätt.

Förlåtelse ger nya möjligheter, ger oss chans att leva igen som riktiga människor. Både den som blivit sårad och den som sårat har möjlighet att leva som Guds avbilder igen när förlåtelsen skett. Den ger kraft och möjlighet till en ny relation.

Förlåtelse utan gräns är temat för den vecka som ligger framför oss. Är det då möjligt för oss människor att förlåta allt? Har vår förlåtelse ingen gräns? Jag tror att det avgörande för oss är att vila i Guds nåd. Utan Guds nåd som är utan gräns kan vi inte förmå oss till förlåtelse utan gräns. Jag tror att där vi inte kan mer, dit vi inte orkar: att gå på förlåtelsens väg, där går Gud. För jag tror verkligen att Guds förlåtelse är utan gräns. Och jag tror att vi människor behöver Guds hjälp för att orka vandra den vägen. Det är Desmond Tutu´s erfarenhet. Det är erfarenheten från Liberia och det stora försoningsarbetet som svenska kyrkan varit med och arbetat med där och det är erfarenheten från många platser runt vår jord.

Förlåtelse är möjlig! I varje nattvardsgudstjänst kommer vi inför Gud och ber om denna förlåtelse, vi ber om att få vara riktiga människor, att ännu en gång få bli dem vi är ämnade att vara. Amen

 

Tankar i allhelgonatid.

Tranströmer är en poet som på ett alldeles särskilt sätt kan fånga vad det är att vara människa, vad det är att leva. I en dikt som Tomas Tranströmer har skrivit, den heter Svarta vykort: II, säger han:

”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Och så är det ju, det är inför vetskapen om att vi en gång ska dö som vi lever våra liv. Kanske är det klokt att då och då påminna oss om den vetskapen för att se livets skönhet och storhet. Vi lever, som vi vet, ett liv som är skört, gränsen mellan liv och död är tunn, som en slöja. Livet är fantastiskt och magiskt, när vi når fram till det där sanna livet och människan är en förunderlig varelse.

Varje människa har en fråga över sitt liv som hon är ensam om: Vem är jag och vart är jag på väg? Vad innebär det att leva och vad betyder egentligen döden? I alla religioner diskuteras dessa frågor för det hör till religionen eller filosofin att tala om dessa saker. Livet låter sig inte fångas av naturvetenskapen, dödens innebörd kan inte bara förklaras biologiskt. Vi söker svaren på de existentiella frågorna, de där frågorna som är riktigt viktiga. Jag tror att konsten, musiken, poesin kan ge oss mycket när vi söker svaren men också samtalet med varandra. Att då och då söka oss till varandra för att tala om det som är riktigt viktigt, det behöver vi, det är faktiskt nödvändigt för oss. Allhelgona är en helg om året som vill påminna oss om dessa frågor vi bär på, vi får ta upp dem till ytan. Ibland har vi skuffat undan dem för att de är för svåra och för jobbiga. Under allhelgona får vi ta fram dem och prata med varandra om meningen, livet och döden.

Livet och döden är inte bara fysiska företeelser, det är mer. Och därför går det att känna sig död inuti fast att man rent fysiskt lever. Livet är svårt och besvärligt ibland, vi blir sårade, vi misslyckas, vi ger upp, vi dör. Mitt i höstens tid med gulnade blad, när det ser ut som om allt ska dö. Allt det vackra vi fick se och dofta på i somras, faller till marken och förmultnar och dör. Mitt i detta kan vi se att också i våra liv dör vi ibland, men det är inte slutet, liksom för löven som faller ner och förmultnar för att ge nytt liv. Kommer vi tillbaka, blir vi levande igen. Jag tror att det just i den mörka hösten behövs många som ger oss hopp, vi behöver möta varandra ansikte mot ansikte och ge varandra hopp och liv. Just när vi är som tröttast och mest ledsna får vi stötta varandra. Det är människans uppgift, tror jag, att finnas till för varandra. Att mitt i döden få komma med nytt liv, ett leende, ett samtal över en kopp kaffe.

Allhelgona är en bra tid för dessa samtal om det som är svårt i livet, om sorgen efter någon vi älskat, om sorgen över saker som hänt i våra egna liv och andras.

Guds rika välsignelse önskar jag er alla i allhelgonatid. Amen.

Gud, vi har satt vår tillit till rikedomen. En bön.

Gud, vi vill be om förlåtelse för vår benägenhet att sätta vår tro och vårt hopp till rikedomen, till guldet, lyxen och överflödet. Vi har trott att rikedom ger frihet och glädje. Hjälp oss vända om till dig och sätta vår tro och vårt hopp bara till dig. Hjälp oss att se att det är kärleksfulla relationer till oss själva, till dig, till våra medmänniskor och till Skapelsen som ger livet mening och glädje. Hjälp oss att se lyxen i att vara till för andra, i att ha tid för förtroliga samtal, i att möta andras kärleksfulla blickar med vår egen kärlek som kommer ifrån dig.

Gud, vi behöver rensa upp i vårt träsk av rikedom och se att Skapelsens gåvor tillhör alla och att alla har rätt till det goda livet som du ger oss. Vi vet att dina rikedomar räcker för alla om vi fördelar dem rättvist. Gör oss radikala nog att våga förändringen som krävs. Amen.