Bra där Australien!

Australien inför i morgon cigarettpaket som alla ser likadana ut. Ingen plats längre för snygga paket och varumärken. Jag gillar idén och jag gillar att man försöker göra allt man kan för att minska rökningen bland människor. Rökning är livsfarligt och skapar otroligt mycket lidande. Min pappa har kol och jag kan se hur hans liv förminskas. Från att ha kunnat göra vad han ville kan han idag inte göra mycket alls och har en slang i näsan dygnet runt. Jag vill inte att någon ska behöva ha det så. Dessutom kostar ju alla sjukdomar som rökning ger upphov till samhället mycket pengar som kunde användas till annat. Visst kan man hävda att folk väl får välja själva och ta konsekvenserna av sina val. Jo, men problemet är ju att många väljer att börja röka när de är väldigt unga, grupptryck och konstiga idéer om vad som är tufft spelar in, sedan sitter man kanske fast i ett beroende som blir mycket svårt att ta sig ur. Dessutom pågår en aggressiv marknadsföring av cigaretter och inte alla kan stå emot det som ser lockande ut på ytan. Jag gillar Australiens initiativ och skulle vilja se att Sverige går samma väg. Vi har inte råd med att unga människor fastnar i ett beroende som kan göra dem livsfarligt sjuka.

Betraktelse 1:a advent över texten Joh. 18:36-37.

Den första advent varje år läser vi texten om Jesus som kommer ridande på en åsna in i Jerusalem och folket strör ut palmer och sjunger Hosianna i höjden. Det är gott att känna igen sig i den texten som återkommer varje kyrkoårs nyår. På söndag börjar ju det nya kyrkoåret, ett nådens år. Men det finns fler texter som hör till första advent och texten i Johannesevangeliet är en sådan text. Jesus talar om sitt rike, om Guds rike som inte hör till denna världen, inte är som något annat vi kan tänka oss. Om Jesus hade verkat och predikat på denna världens villkor hade det sett annorlunda ut menar han. Då hade hans vänner tagit till vapen för att befria honom. Han är inte kung på det vis som vi tänker oss en kung, utan på ett annat sätt. Jesus har kommit för att tala om sanningen, det som innerst inne är sant. Vad är det för ett rike egentligen? Det verkar inte som om det handlar om att ställa allt tillrätta på en enda gång, tjoff, klart! Det verkar ske på ett annat sätt. Därför väljer Gud att komma ridande på en åsna, ett lastdjurs föl. Därför väljer Gud att födas i ett litet stall i Betlehem. Jesus kommer för att förkunna Guds rike, kärlekens rike, det rike som är av ett annat slag än världens alla riken. Det som innerst inne är sant är att vi människor är skapade till detta kärlekens rike, Guds rike, ett rike där Gud blir allt i alla, där vi befrias till att älska så som Gud vill att vi ska älska. Jesus kommer inte till världen för att lösa alla problem som en quick fix, Jesus kommer för att frigöra oss alla till tjänst för Guds värld, till tjänst för Guds rike, till kärlekens tjänst. Det är svårt att förstå hur detta ska ske och därför kan Jesus säga att hans rike inte hör till denna världen. Men det är till denna världen som riket skall komma. Till oss alla som väntar på Guds ankomst in i vår värld lever hoppet om att det ska ske. Det kommer att ske. Men kärleken kan inte tvingas fram, den måste sakta men säkert mala ner ondskan och mörkret. Kärleken bor i oss alla, var och en, men den måste ges näring för att blomma ut. Guds rike kommer hit till oss och den dagen blir som ingen annan! Då kommer kärleken att segra och ingen ondska finnas mer. Adventstiden handlar om detta: Hur det den där gången för mer än 2000 år sedan föddes ett litet barn som förde in Guds rike i världen. Då ännu i sin linda och när vi ser på hur världen ser ut idag kan vi undra om vi kommit någon vart alls. Det ser lite dystert ut. Men vi kristna vägrar ge upp hoppet om att en annan värld är möjlig. Vi ger oss inte. Vi kommer att fortsätta be för att Guds rike skall komma, vi kommer fortsätta arbeta för sanningen och det som är kärlek, vi kommer at fortsätta bekämpa ondskan på alla sätt även om alla andra ger upp. Men den kampen förs inte med vapen, den måste ske genom kärleksgärningar. Denna vecka har Sverige fått sin första vapenmässa, den äger rum i Älvsjö utanför Stockholm. Mot detta bör vi protestera, vapen kan aldrig utföra kärlekens gärningar. Vapen kan bara döda, lemlästa och förinta. Jesus är en konung av ett helt annat slag än vi är vana vid, än vad de som såg honom den där dagen ridandes på en åsna. Jesus är kärlekens kung, om vi nu måste använda det där förlegade ordet. Kanske är det bättre att säga kärlekens budbärare, eller helt enkelt bara kärleken själv. Jesus är kärleken: Guds son. Guds son = kärlek. Nog kan man göra det så enkelt? Men att det ska vara så svårt att göra kärlek! Varje människas uppdrag i livet är att träna upp kärlekshantverket så att vi blir skickligare och skickligare på att utföra den. Det krävs mycket övning för vi möte så mycket bitterhet, misslyckanden, ondska i världen att det är lätt att tappa sugen, lätt att glömma bort hur man gör när man älskar. Jesus kommer med ett rike som denna världen inte känner igen. Därför är det så viktigt att vi pratar om det, ber för det och handlar för att det ska bli verklighet. Fullt ut hoppas vi på Guds rike här i världen den dagen då Jesus kommer tillbaka. Låt oss i adventstidens fasta reflektera över hur vår roll ser ut i arbetet för Gudsrikets ankomst. Nu går vi in i advent, i julfastan, en tid för bön och reflektion, tända ljus och samtala med de som vi älskar. Låt oss försöka att skapa helig tid och heliga platser där detta kan ske. Tänd ett ljus på köksbordet, ta en kopp kaffe och be, samtala och tänk kärlekens tankar. Jag tror att världen kan bli en bättre plats om vi blir många som julfastar i år.

Amen.

En tanke inför adventstiden.

Text: Matt 21:1-9.

Vi ska gå in i adventstiden och i kristen tradition är det tiden då vi förbereder oss för julen. I texten som vi fick höra berättas om hur Jesus rider in på en åsna, det är sista gången han kommer till Jerusalem för sedan händer allt detta med korsfästelsen. Men första advent handlar väldigt mycket om hur Jesus kommer till Jerusalem. Bilden av en kung som kommer på en åsna säger något om vad för sorts kung vi talar om. Det är inte en härskare som kommer på en vit springare med rustning och draget svärd, nej det är en ödmjuk man som kommer på en liten grå åsna. I kristen tradition handlar Advent om att vänta på något stort. Jag tror att vi alla behöver vänta ibland. Det är ett svårt ord i den tid vi lever i, vi vill ha allting genast, vi vill inte vänta, vänta är tråkigt och långsamt. Men jag tror att det finns något gott i att vänta, i att låta tiden ha sin gång. Ibland måste vi vänta in varandra. När vi är oense, när vi bråkar kan väntan ibland göra underverk, vi kan igen närma oss varandra trots olikheterna. Ibland måste vi vänta in oss själva, vi behöver förbereda oss, vänta tills vi är mogna nog att göra det ena eller det andra. Ibland måste vi vänta in rätt tillfälle att göra saker. Oftast känns det naturligt när tiden är inne. Att vänta kan man behöva öva sig på, väntan innebär en tid av förberedelse inför det som ska ske längre fram. Så är också adventstiden en fasta i kristen tradition, och fasta betyder just att man förbereder sig, väntar in. Men vissa saker behöver man inte vänta med. Det är aldrig för tidigt att visa en annan människa att man uppskattar henne. Det är aldrig för tidigt att säga ett vänligt ord, en komplimang, det som uppmuntrar andra. Det är aldrig för tidigt att göra kärlekens gärningar, att finnas till för någon annan. Ljuset som vi tänt idag är en påminnelse för oss att försöka vara ljus för andra, vi får, genom vårt sätt att vara, tända ljus i andras hjärtan. Julen kan få handla om att komma samman, att ta tid att prata med varandra, uppmuntra varandra och att skratta tillsammans. Livet är gött att leva och i våra möten får vi bekräfta det med varandra. Så jag önskar er alla en adventstid fylld med goda möten, många tända ljus och goda samtal med en mugg glögg och ett tänt ljus på bordet. En advent där du får vänta in allt det goda livet vill ge dig. En välsignad advent önskar jag er alla!

Stoppa dödsmässan!

Så har Sverige fått sin första vapenmässa. Den pågår just nu i Älvsjö. Man tar sig för pannan! När vi ser hur mycket pengar som läggs på vapen i världen inser vi varför det finns människor som svälter. Dags att smida om svärden till plogbillar, helt klart. Nätverket Ofog protesterar utanför mässan. Bra! Kommer några församlingar från Svenska kyrkan eller andra samfund från närområdet att protestera utanför mässan? Jag hoppas det men jag tror det knappast. Ickevåld är en kristen princip förstås och motståndet mot vapenindustrin borde vara högt på agendan för alla församlingar.

Predikan 1:a Advent 2012.

Äntligen Advent! Visst har vi längtat? Men frågan är vad det är vi har väntar på? Myset, tända ljus, att kura ihop oss inomhus, baka lussekatter, dofta glögg är några saker. Fanatisk shopping, stress och ångest över att räcka till, hinna med, ha råd. Det sistnämnda tror jag ingen av oss har väntat på utan snarare inväntat med vånda och nervositet. Varje år är vi många som säger: att nu får det vara nog! I år ska jag ta det lugnt, hinna mysa, inte sabba privatekonomin i jakten på de perfekta klapparna till nära och kära. Fast få av oss lyckas med det, tro jag. Tyvärr. För advent är ju en gåva till oss i vårt kyrkoår. Och det är faktiskt nyår idag, så gott nytt kyrkoår till er allihop förrestan! Adventstiden, väntan på ankomsten och inte vilken ankomst som helst minsann: Guds egen ankomst till oss, in i våra jordsliga liv kommer Gud, skaparen av allt som är och som har varit, det är stort!

Visst är det ganska sorligt att vi ofta behöver påminna oss om varför vi firar Advent och jul? När försvann den självklara kunskapen i oss och blev något annat? Men Advent finns där och väntar på att vi ska upptäcka den. En fasta, en förberedelsetid inför den stora ankomsten.

Vad är det som ska komma? Jo, Jesusbarnet förstås! Jamen vi kan väl inte fira en av kristenhetens största fester bara för att det kommer en liten unge, visserligen Guds egen son, Gud själv, men ändå? Nej, jag tror det handlar om mycket mer. Jesus blir tecknet på att Guds rike kommer in i världen. Ett nådens år förkunnas idag, liksom alla andra första advetssöndagar under mer än 2000 år. Ett nådens år, vad menas med det? Jag tror det handlar om en nåd där kärleken får blomma utan begränsningar, utan begränsningar av ras, religion, politik, sexuell läggning, inkomstklass eller vad det nu kan vara som skiljer oss människor åt. Det handlar om rättvisa, om Guds rike. Och det är på gång, men det är mycket svårt att se. Ett nådens år skulle i så fall innebära att israeler och palestinier kunde se varandra i ögonen och älska varandra och respektera varandra. Är det i år det ska ske? Är det under detta nådens år som ligger framför oss som detta kommer att hända? Mycket lite pekar på det. Men låt oss hoppas!

Gudsriket kommer inte med buller och bång, inte som en blixt ifrån en klar himmel. Det kommer sakta och ödmjukt. Jesus rider in på en åsna i Jerusalem, denna sargade stad. På en åsna, ett lastdjurs föl. Det är tydligt att Guds rike handlar om en mognad i oss människor, en mognad i att bli riktiga människor, sådana som Gud skapat oss till, till hans avbild. Adventssöndagarna, de fyra, handlar om en förberedelse inför ankomsten av det lilla obetydliga barnet, det som läggs i djurens matho, i krubban i ett litet smutsigt stall i Betlehem. Barnet som blir flykting utan rättigheter i Egypten, barnet som växer upp i Nazareth och snickrar med sin farsa. Ödmjukhet och stillsamhet, långsamt växande kännetecknar Guds rike. Varför vill Gud ha det så? Kanske för att vi ska få öva, få pröva själva, få finna den sanna människan som bor inom var och en av oss.

Men visst kunde väl Guds rike komma lite snabbare? Vi vet att det också denna jul kommer att finnas barn som inte får några julklappar, människor som super ner sig för att de inte kan annat, kvinnor som misshandlas av sina män, misär och elände. Vi vet att det också denna jul finns människor som sover i trappuppgångar i Sverige, i Växjö. Kan inte Guds rike komma nu så vi slipper allt detta?

Också denna jul kommer barn att svälta ihjäl, människor att mördas i krig och konflikter, skapelsen skadas av människornas framfart, naturkatastrofer inträffa. Kom nu Guds rike! Att be om Guds rike är klokt och en viktig uppgift för oss kristna. Att handla i praktiken för att lindra nöden för att på sikt utrota orättvisan är minst lika viktigt. Så vad gör vi då denna adventstid? Vad gör du och jag för att Guds rike skall kunna bryta in för flera denna advent?

Låt oss minnas att advent är fasta. Fasta är avhållsamhet och eftertanke. Vad kan vi detta år avhålla oss ifrån så att det kommer andra till del? Hur prioriterar vi denna juletid? Var lägger vi vårt engagemang, våra pengar och vår tid detta år? Fasta innebär att ta oss tid att reflektera om dessa saker. Tala med varandra om det vid middagsbordet eller på jobbet. Advent är då inte bara myset även om det är viktigt för oss och gott. Advent är också ett uppvaknande, att se världen och min närmiljö så som den ser ut och att fundera över handling. Kristen tro handlar i grunden om hur vi omsätter värderingar och tro i praktisk handling. Så gör Jesus, så bör hans lärjungar göra.

Advent är mörker och kyla, ja det är sant, mycket är mörkt och kallt i vår värld. Men advent är också ljus och värme och kärlek. Hur sprider vi ljuset, värmen och kärleken? När vi låter oss drabbas av världens tillstånd får vi se ljuset. Ljuset som kommer till oss ridande på en åsna, välsignad är han som kommer i Herrens namn, Hosianna i höjden!

Genom Guds ankomst, Guds advent är tillvaron inte hopplös utan full av hopp! Vågar vi tro det? Kan vi bli hoppets människor som bär hoppet vidare i denna tid, på denna plats? Låt oss denna advent tillsammans tala om hoppet om att en annan värld är möjlig. Låt oss tala om och i praktisk handling visa att Gud finns mitt ibland oss här och nu. Idag vill Gud möta oss, ansikte mot ansikte och säga: Jag kallar dig att bygga Guds rike!

Amen.

Finns inget bättre än marknadsekonomi menar fd. ÄB-adjunkt!

I dagens Kyrkans tidning finns en intressant artikel om kyrkornas världsråds 112 punkter om mission. Tyvärr anses den inte så viktig att KT lagt ut den på sin webb. Där diskuteras hur radikala dessa 112 punkter är. Det handlar bland annat om hur den globala fria marknaden och världens rådande ekonomiska ordning hindrar Guds ande och förvekligandet av Guds rike. Jag gillar det jag läser. Det är kul att KV vågar vara radikala. Tyvärr får det väl som det mesta KV producerar väldigt lite nedslag i Svenska kyrkans församlingar. Oftast landar dessa radikala uttalanden bättre i de kämpande kyrkorna, i kyrkorna vars medlemmar lever i fattigdom och förtryck.

Därför är det inte så jättekonstigt att ÄB:s förra adjunkt Ann-Cathrin Jarl mest fnyser åt radikaliteten. Hon menar att det inte är fruktbart att ifrågasätta marknadsideologin. Hon tycker det är viktigt med kritiken av råkapitalismen men konstaterar att det inte finns något alternativ till marknadsekonomin. det är minst sagt ett djärvt uttalande. Finns det verkligen inga alternativ? Har hon undersökt alla möjligheter? Visserligen har hon disputerat i etik i ekonomisk teori, men ändå? Hon tror att marknadsekonomin och den enskildes strävan att få det bättre är nödvändiga för jordens överlevnad. Kan man inte tänka sig att människor strävar efter värdiga liv utan ett neoliberalt marknadssystem? Jag tror det. Hon menar vidare att om vi ska försörja 10 miljarder människor måste vi ha tillväxt. Jaha, och exakt vilken typ av tillväxt är det Jarl vill se? Innebär inte tillväxt i de flesta fall en utarmning av jordens resurser? Innebär inte tillväxt så som vi nu ser den en stor risk för klimatkatastrof? Självklart känner Jarl till detta men ändå väljer hon att blunda. Hon kan, liksom de flesta ekonomer i världen, inte se något annat ekonomiskt system än den tillväxtdrivna kapitalismen. Märkligt anser jag.

Var går gränsen för tillväxt? Har inte marknadsliberalismen bevisat sin oförmåga att minska klyftorna i världen? Är vi människor de facto bara egoister som bara tänker på att få det bättre för egen del? Jag tror att Jarl har fel. Jag tror att vi måste våga tänka utanför den marknadsekonomiska ramen. Jag tror att vi måste göra det nu och jag menar att det i vår heliga skrift finns en hel del att hämta i utarbetandet av ett alternativt ekonomiskt system. Vi ser redan hur det í dag experimenteras med olika system, lokala valutor, byteshandel, downshifting med mera. När har vi fått nog. När är tillväxt inte längre möjlig? Bekymmersamt är det att en sådan viktig teolog i Svenska kyrkan som Jarl inte kan vara mer radikal än så. Jesus kommer till världen för att i grunden transformera den, för att visa på ett annat sätt att leva. Jesus kommer tillbaka för att fullborda det han påbörjat. Under tiden får vi som lärjungar göra vårt bästa för att arbeta för en värld där orättvisorna minskar, klyftorna minskar och utanförskapet byts till gemenskap. Jag tror inte det är möjligt med rådande ekonomiska system, jag tror vi behöver ett annat. Jag har inte svaret på frågan hur detta alternativa system ska se ut men jag vill vara med i diskussionen om det. Jag vill inte, som Jarl, stänga dörren till en fri och spännande teologisk diskussion som förutsättningslöst tar chansen att forma en annan värld.

Domsöndagen. En betraktelse.

Text: Jesaja 65:17-19.

Domsöndagen som ligger framför oss handlar om Kristus återkomst. Jesus ska komma tillbaka och allt ska bli annorlunda. Det kristna hoppet får nytt liv varje Domsöndag. Det vi ser av ondska, människors elakhet, krig och naturkatastrofer, det är inte det som kommer att få sista ordet. Hoppet om att en annan värld är möjlig lever i den kristna tron och varje år vid denna tid får vi på nytt upptäcka det: hoppet!

Vad är då målet? Varför ska Jesus komma tillbaka, varför lämnade Jesus jorden den där gången? Jag tror att Jesus kom till jorden för att visa oss människor att en annan värld är möjlig. Att det går att vara människa och älska fullt ut med hela oss själva, utan baktankar. Det går att vara människa utan att vara egoist, ja Gud har till och med skapat oss utan egoism. Vi är skapade till varandra, det är vår innersta mening, det är vårt uppdrag. Ibland tas det som en självklarhet att människan innerst inne är egoist. Jag tror att det är en lögn. Gud har skapat oss till något annat, till gemenskap, till omtanke, till empati, till kärlek. Sådana är vi skapade, sådana är vi innerst inne när vi skrapar bort alla lager av att vara lyckade, populära, tjäna mer pengar, köpa fler prylar, det som är egoism och egenkärlek. För det är egenskaper som vi människor tillskansat oss genom historien, de fanns inte där från början.

Att leva i veckan med Domsöndagen är att rannsaka oss själva. Hur kan vi vara det som vi egentligen är skapade till? Hur kan vi sträva efter att bli mer lika Jesus? Jesus kom till jorden för at säga att det är möjligt att leva som riktiga människor. Sedan lämnar Jesus jorden med orden att han alltid ska vara nära men han går inte omkring här längre. Eller gör han det? Kanske handlar det om att vi får försöka själva, att vi får kämpa i våra liv och i världens liv att bygga det Guds rike som Jesus koma för att förkunna? Och visst, vi har misslyckats, kapitalt skulle en del säga och det är nog sant. Man vi har också kunnat vara kärleksfulla, ömsinta och empatiska, mitt i all egoism och allt elände.

Jesus ska komma tillbaka, det ska bli en ny himmel och en ny jord. Jag tror verkligen på att denna jord som Gud har skapat skall skapas om, ska bli annorlunda. Jag tror på att Guds rike ska bryta in. Men jag tror inte Gud ska skapa igen en alldeles ny jord. För det säger inte bibeln. Det står att Gud ska skapa om Jerusalem. Och att Gud ska skapa om människorna. Göra om, förändra, frälsa. Det är det det handlar om: en förnyelse av jorden och människorna. Vi ska få bli riktiga människor, skapade till Guds avbild och hela Skapelsen ska få bli sådan Gud avsåg vid skapelsens morgon. En annan värld är möjlig, det verkar vara Guds slagord. Och det är ett bra slagord, för det antyder att allt inte ska vara som det är. Det finns ett slut på krigen, dödandet, svälten, utanförskapet, förnedringen, utfrysningen, sjukdomen och allt annat elände vi kan tänka oss. Det finns något annat och det ska bryta in i denna värld som Gud skapat den dag då Jesus kommer tillbaka. Gött mos! Hopp! Möjlighet! Men och det är viktigt, det innebär inte att vi måste vänta på den dagen innan vi börjar leva såsom vi ska kunna leva fullt ut den dagen. Vi kan faktiskt börja redan nu! Det går faktiskt att i denna eländiga värld som den många gånger kan tyckas att leva kärleksfullt. Kanske inte fullt ut, kanske inte riktigt så som det kommer att bli, men ändå. Vi får försöka så gott vi kan, det är vår uppgift. Det är vårt kall, hur svårt det än kan verka. Och vi får kämpa på, i visshet om att Gud vill det, Gud vill det goda, att jag ska vara det godas agent, Gud vandrar med. Och inte minst Gud vill förlåta oss när vi inte klarar det, för det är svårt i denna brustna värld, inget snack om saken.

Jesus kommer tillbaka ännu en gång. Vi får vänta dessvärre. Men framförallt får vi hoppas. Hoppas på att Guds rike kan bli verklighet, hoppas på att en annan värld är möjlig. En värld där ingen lider mer, där kärleken råder och gemenskapen består. Gemenskapen med varandra, med allt det goda Gud skapat och gemenskapen med Gud. Den dagen kommer, var så säker!

I väntan på den dagen får vi efter Domsöndagen gå in i det nya kyrkoåret och ta emot Jesus själv, som kommer till oss, ridande på en åsna.

Amen.