Betraktelse – att leva tillsammans – 20:e ef. Tref.

Text: Markusevangeliet 3:31-35

Det här är en svår text, Jesus verkar inte vilja veta av sin egen familj. Hur kan det komma sig? Han sitter någonstans i någons hus och många är samlade runt honom, som vanligt och han undervisar, som vanligt. Hans mor och hans bröder kommer förbi, de vill kalla ut honom men han väljer att stanna kvar. Konstigt. Ja eller så handlar det om att Jesus väljer sitt sammanhang. Han väljer att vara där han kan prata om viktiga saker, där det finns utrymme för de tankar han bär på och vill förmedla. Han undrar vem som verkligen är hans familj. Som om man kan välja det egentligen. Men på något sätt måste Jesus ha hamnat rätt där han nu sitter. Det känns bra, han finns i ett sammanhang där han känner sig hemma, där tankarna får luft under vingarna, det känns lätt och riktigt. Ja, nu fabulerar jag förstås, jag vet inte vad som faktiskt hände, men så är det ju med så många texter i Bibeln, vi får tänka kring dem. Vad var det som hände egentligen? Hur kommer det sig att Jesus säger de här sakerna? Hade hans biologiska familj känts trång och instängd? Sökte han något annat? Kunde han nu känna sig fri, mer sig själv, i detta nya sammanhang där han fanns? Den som gör Guds vilja är min familj säger Jesus. Är det bland annat detta att skapa en plats där man tar emot andra, en plats där andra kan känna sig hemma, få vara dem de är utan förställning. Jag tror att det är en del i att försöka göra Guds vilja: att skapa utrymme för andra, att ge andra rum att utvecklas. Det verkar förstås hårt att Jesus sätter andra framför sin biologiska familj, men han är varken den förste eller den siste som gjort det. Inte alla familjer, inte alla hem fungerar. Inte alla familjer är sådana platser där man får vara den man är, där man får rum att utvecklas. Jag har de senaste två veckorna blivit oerhört berörd av Jonas Gardells nya TV-serie, Torka aldrig tårar utan handskar. Det blir så tydligt där att alla relationer med sin biologiska familj, alla hem, inte är sunda platser, inte ger det som behövs i olika människors liv. Att leva tillsammans är temat för denna vecka som kommer. Hur svårt är inte det? Jag tror att detta att göra Guds vilja, att sträva efter det innebär att leva tillsammans med andra så att de kan växa. Vi vet alla att det finns familjer, hem som snarare förtrycker dess medlemmar, där människor kan leva i skräck utan att kunna ta sig loss. Något av det svåraste som finns är att bryta med sin familj, trots att den inte är sund, de biologiska banden är starka. Men ibland blir uppbrottet oundvikligt och ofta är det en stor sorg.

Jag tror inte att Jesus vill att vi ska bryta med fungerande familjer, ibland har faktiskt denna text tolkats så och använts för splittring snarare än för försoning, det är horribelt, minst sagt. Men jag tror att Jesus vill säga oss att vi har ett uppdrag, ja egentligen två. Vi har i uppdrag att söka oss till miljöer och sammanhang där vi kan växa, växa som människor och växa som kristna. Att hitta sammanhang som fungerar, som ger liv är avgörande. Men det andra uppdraget är minst lika viktigt: att ge plats, att skapa miljöer, att söka bygga ett hem med den familj man har där alla får vara människor. Men det måste förstås inte innebära just ett hem eller en familj, många lever rika liv utan detta. Det handlar om en inställning, en sinnesstämning, där jag inte hotas av andras växande. Där jag gläds med andra som utvecklas och fördjupas i sin tro. Som kyrkomedarbetare har man all möjlighet till detta förstås, i körer, barngrupper, konfirmander, gudstjänster och allt man kan tänka sig. Men för oss alla gäller att vi kan skapa arenor för andras växande, bara genom det sätt vi behandlar varandra på, genom att leva tillsammans.

Uppdraget är tvådelat: sök miljöer där du kan utvecklas, skapa miljöer där andra får växa. Att leva tillsammans är svårt, det är uppdraget.