Betraktelse – Tacksägelsedagen

Text: Lukasevangeliet 17:11-19

Att leva med tacksamhet är svårt ibland. För detta att visa tacksamhet innebär ju att man står i relation till någon annan. Man är inte sig själv nog. Den som tycker att man klarar sig bäst själv har inget behov av att visa tacksamhet alls, det behövs inte. Man har ju skapat allt själv, den man är har man fixat till på egen hand. Tacksamhet blir inte viktigt för den som ser på relationer som något man ska tjäna på. Om jag är kompis med den eller den personen på Facebook så kommer jag att få cred från andra. Om jag visar upp coola bilder på Instagram kommer fler att vilja vara vänner med mej och gilla mina inlägg och då växer jag som människa. Vi talar ibland om livet som en tävling, det gäller att vara med i racet, helst att komma först men framförallt aldrig komma sist, då är men en loser, en nolla. Men tacksamhet är en gåva vi fått av Gud tror jag. För tacksamheten föder kärlek hos oss. När vi ger av oss själva på riktigt till en annan människa, när vi skapar en nära relation till en annan människa föds kärleken och nog är väl ändå det det viktigaste i livet, inte antalet gilla på fejan? När vi ger i kärlek gör vi det utan att förvänta oss tacksamhet, vi bara gör det, vi bara älskar, det är en del av den mänskliga naturen att älska, vi har fått den gåvan av Gud. Men tacksamheten blir en följd av det jag får ta emot i kärlek, det följer liksom naturligt när jag kan se vad det är jag får av andra. Från mina föräldrar, kompisar, från Gud. Då kan jag tacka, då vet jag att det finns en relation, en kärleksrelation mellan oss. Relationer kan vara läskiga förstås och vi är ibland rädda för att vara beroende. Vi ska stå på egna ben, ta ansvar för våra liv, vi ska lyckas och vi ska göra det på egen hand, så att vi slipper stå i tacksamhetsskuld till någon. Men tacksamhetsskuld finns inte egentligen, för då är det ingen riktig relation. För det som ges i kärlek förväntas ingen tacksamhet, det är en naturlig följd, inte ett tvång. Därför är tacksamhetsskuld något annat, det är det ekonomiska beräknandet av att allt jag ger ska jag tjäna på. Det är inte kärlek, det är inte riktig relation. De här nära relationerna har vi kanske inte med så många. Men jag tror att det är det som den där killen i texten upptäckt när han vänder tillbaka, det är bara en av tio som fattar galoppen: att Jesus vill ha en riktig relation med honom. Det är inte bara så att gör något fräckt under för att visa sin makt och att han minsann är Gud, nej har gör något med de tio personerna, han för dem tillbaka till livet, till möjligheten att ha riktiga relationer igen, för det är ju det de är utestängda ifrån eftersom de har spetälska och ingen vill vara med dem eller ta i dem. Och jesus vill ha en relation med dem alla. Men bara en av dem fattar det, de andra nio har nog bara sett det som ett gudomligt maktingripande, något fantastiskt javisst, något som förändrar hela deras liv, självklart, men en engångshändelse. Den man som vänder tillbaka vill något mer, förstår att en relation har inletts och som en naturlig följd av det han fått vill han visa tacksamhet till Jesus, ge kärlek tillbaka, för det är ju så det funkar i en kärleksrelation, vi ger och vi får ta emot.

Det är gött att känna tacksamhet. Gud vill ha en relation med oss, gud vill ge oss det goda men Gud vill också ta emot det goda från oss, det är en dialog, en tvåvägskommunikation, en relation, kärleksrelation. Och vi får sjunga lovsång, vi får tacka i bönen, genom att umgås med Gud. Det handlar tacksägelsedagen om, att få visa tacksamhet över allt vi får ta emot, från Gud, från varandra, från hela Skapelsen som omger oss och ger oss möjlighet att leva.