150 år känns lite länge…

MP skriver debatt idag om hur Sverige kommer att kunna nå EU:s klimatmål om 150 år om inget radikalt görs. Det mest intressanta med detta är att läsa de bloggar som reagerat exempelvis The Climate Scam som för det första inte erkänner klimatkrisen och för det andra sitter fast i tillväxtträsket och menar att vi ska satsa på billig och smutsig energi snarare än att satsa på ren. Det viktigaste för Stockholmsinitiativet verkar vara att bibehålla en hög tillväxt så att vi slipper kompromissa med vårt sätt att leva. Det rapporteras också på annat håll nu om att klimatkrisen pausat sedan 16 år tillbaka. Detta rapporteras i Mail online som ju knappast kan kallas balanserad i sin rapportering med ord som extremister och alarmister om de som anser att vi har ett problem med klimatet. Det verkar dessutom som om detta är den enda media som rapporterat om saken, jag undrar varför? Jag hoppas Svenska regeringen inser misstaget att inte tydligt adressera klimatfrågan i budgeten och gör om och gör rätt. Men jag har egentligen inga förhoppningar om att så ska bli fallet. När den ekonomiska krisen tar strupgrepp på oss verkar det som om vi får allt svårare att ta långsiktigt kloka beslut, det blir mest ad hoc lösningar som möjligen gagnar tillväxten på kort sikt men som troligen skadar jordens framtid på lång sikt. Att vi sällan orkar tänka längre än näsan räcker blir allt tydligare.

Betraktelse – Tacksägelsedagen

Text: Lukasevangeliet 17:11-19

Att leva med tacksamhet är svårt ibland. För detta att visa tacksamhet innebär ju att man står i relation till någon annan. Man är inte sig själv nog. Den som tycker att man klarar sig bäst själv har inget behov av att visa tacksamhet alls, det behövs inte. Man har ju skapat allt själv, den man är har man fixat till på egen hand. Tacksamhet blir inte viktigt för den som ser på relationer som något man ska tjäna på. Om jag är kompis med den eller den personen på Facebook så kommer jag att få cred från andra. Om jag visar upp coola bilder på Instagram kommer fler att vilja vara vänner med mej och gilla mina inlägg och då växer jag som människa. Vi talar ibland om livet som en tävling, det gäller att vara med i racet, helst att komma först men framförallt aldrig komma sist, då är men en loser, en nolla. Men tacksamhet är en gåva vi fått av Gud tror jag. För tacksamheten föder kärlek hos oss. När vi ger av oss själva på riktigt till en annan människa, när vi skapar en nära relation till en annan människa föds kärleken och nog är väl ändå det det viktigaste i livet, inte antalet gilla på fejan? När vi ger i kärlek gör vi det utan att förvänta oss tacksamhet, vi bara gör det, vi bara älskar, det är en del av den mänskliga naturen att älska, vi har fått den gåvan av Gud. Men tacksamheten blir en följd av det jag får ta emot i kärlek, det följer liksom naturligt när jag kan se vad det är jag får av andra. Från mina föräldrar, kompisar, från Gud. Då kan jag tacka, då vet jag att det finns en relation, en kärleksrelation mellan oss. Relationer kan vara läskiga förstås och vi är ibland rädda för att vara beroende. Vi ska stå på egna ben, ta ansvar för våra liv, vi ska lyckas och vi ska göra det på egen hand, så att vi slipper stå i tacksamhetsskuld till någon. Men tacksamhetsskuld finns inte egentligen, för då är det ingen riktig relation. För det som ges i kärlek förväntas ingen tacksamhet, det är en naturlig följd, inte ett tvång. Därför är tacksamhetsskuld något annat, det är det ekonomiska beräknandet av att allt jag ger ska jag tjäna på. Det är inte kärlek, det är inte riktig relation. De här nära relationerna har vi kanske inte med så många. Men jag tror att det är det som den där killen i texten upptäckt när han vänder tillbaka, det är bara en av tio som fattar galoppen: att Jesus vill ha en riktig relation med honom. Det är inte bara så att gör något fräckt under för att visa sin makt och att han minsann är Gud, nej har gör något med de tio personerna, han för dem tillbaka till livet, till möjligheten att ha riktiga relationer igen, för det är ju det de är utestängda ifrån eftersom de har spetälska och ingen vill vara med dem eller ta i dem. Och jesus vill ha en relation med dem alla. Men bara en av dem fattar det, de andra nio har nog bara sett det som ett gudomligt maktingripande, något fantastiskt javisst, något som förändrar hela deras liv, självklart, men en engångshändelse. Den man som vänder tillbaka vill något mer, förstår att en relation har inletts och som en naturlig följd av det han fått vill han visa tacksamhet till Jesus, ge kärlek tillbaka, för det är ju så det funkar i en kärleksrelation, vi ger och vi får ta emot.

Det är gött att känna tacksamhet. Gud vill ha en relation med oss, gud vill ge oss det goda men Gud vill också ta emot det goda från oss, det är en dialog, en tvåvägskommunikation, en relation, kärleksrelation. Och vi får sjunga lovsång, vi får tacka i bönen, genom att umgås med Gud. Det handlar tacksägelsedagen om, att få visa tacksamhet över allt vi får ta emot, från Gud, från varandra, från hela Skapelsen som omger oss och ger oss möjlighet att leva.

Spännande bok – Nina Björks senaste.

Har nyss läst ut Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde.” Det är riktigt bra! Jag gillar hennes sätt att gå mellan den lilla världen och den stora. Eller är det kanske den lilla världen som är den verkligt stora. Familjen, umgänget med barnen, kärleken. Visst är det väld et som är det magiska med livet. Hon drar paralleller mellan familjelivet och det ekonomiska livet med en tydlig kritik av vårt rådande ekonomiska system, med inte så lite inspiration från Karl Marx. Hon ifrågasätter om den kapitalistiska ekonomin verkligen kan föda jämlikhet och frågar hur kapitalismen kan försvara att vi tror på allas lika värde men samtidigt har ett system som främjar olikhet och orättvisor. Hon menar vidare att det är oerhört svårt att bryta med konsumismen som ju kapitalismen bygger på. Därför att det blivit en sanning, att konsumera är det sätt vi uppfyller vår medborgerliga plikt på. Vi sitter liksom fast. Vi får inte vara nöjda, vi måste hela tiden sträva efter mer, efter en lycka som väntar bakom nästa hörn. Hon menar att räknandet, det kvantitativa smugit sig in i alla livets aspekter, också på platser där det inte hör hemma: i skolan, i sjukvården, i familjelivet. Jag delar den analysen hon gör, och hon gör det bra! I boken gör hon även en intressant analys av valet 2010 och den debatt som där fördes, där det viktigaste var hur mycket mer man fick i plånboken beroende på hur man röstade. Politiken, det som vill förändra, utopierna lyste med sin frånvaro, hon menar att det var ett paradigmskifte, där politiken lämnades för sifferräknandet. Hon visar i sin bok (liksom många andra visat förvisso) hur rådande ekonomiska system blivit en sanning, den enda sanningen, det enda sättet som vi kan tänka ekonomi på. det är en förlust menar hon, en förlust av politik och en förlust av utopier. Vad hävdar hon då istället? Jo, att människan lever tillsammans med andra, att hon inte bara är ett egoistiskt djur som hela tiden bara strävar efter egna ekonomiska fördelar. Det finns mer, det finns kärlek, sann kärlek som inte kalkylerar med siffror utan som bara är. Vi människor blir till genom varandra, vi får inte glömma det! På sidan 180-181 sammanfattar hon hela sin idé och vägrar låta sin vilja till kamp kuvas, men det får du läsa själv.

Skattebetalarnas förening förtydligar och skjuter sig själva i foten.

Skattebetalarnas förening svarar idag på det gröna inlägget om skatter. Och de förtydligar sig verkligen: solidaritet har en gräns. Till syvende och sist står vi alltid oss själva närmast. De rika kan inte förväntas betala mer till statskassan. Man undrar vem det är som ska betala då? Låginkomsttagarna? Om vi har behov i samhället som måste tillgodoses, vem ska då betala? Ska vi öka klyftorna ytterligare genom att ta ut mer från de som tjänar lite eller ska vi låta de som lever i överflöd bidra lite till? För mig låter det senare rimligast. Vad menas med att det blir mindre att fördela om vi höjer marginalskatterna? Kommer de rika att flytta utomlands eller att flytta sina pengar? kanske det, samtidigt ser vi nu hur pengar som borde stannat i Sverige från början är på väg tillbaka genom Skatteverkets idoga arbete. Bra! Det Skattebetalarnas förening är ute efter är en ökad tillväxt. Varför då? Liksom de flesta sitter de helt fast i rådande ekonomiska system. det finns inget annat sätt att bedriva ekonomi än det marknadsliberala. Tillväxt är nädvändig för att det systemet skall fungera. Kan tillväxten öka i oändlighet? har inte grabbarna Robert och Arvid lärt sig att det finns ett slut på allt, åtminstone på jordens resurser. Har de missat detta? Eller väljer de att inte se? Väljer de att skicka notan för ett liv över alla gränser till nästa generation? Jag tror det. Har de egna barn? I så fall borde kanske tanken smyga sig in även hos dessa båda herrar: kommer mina barn att få leva goda liv. Mycket pekar just nu på att det inte kommer att bli goda liv för fler i framtiden. Vi tär på jordens resurser i en takt som saknar motstycke och som inte kommer att hålla särskilt länge till. Låt oss se till helheten! Låt oss tänka nytt om ekonomi, nu! Det brinner faktiskt lite i knutarna om vi ska ha en värld värd namnet att lämna över till våra barn och barnbarn. Jag oroas över hur mina barn kommer att få det. Gör inte alla det? Skattebetalarnas förening representerar inte mej. Fast att jag är skattebetalare känner jag inte alls igen mig i deras inlägg. Vilka är medlemmar i den föreningen egentligen? Skumt är det att SvD sätter punkt i denna debatt nu. Jag skulle gärna se flera politiker som gick i svaromål, som vågade tänka nytt om ekonomi, var finns ni politiker? Kom igen nu!

Bra svarat!

Nu får Skattebetalarnas förening svar på tal. Och jag gillar det. det är Björn Lindgren som är språkrör för Grön ungdom som gör det. Det handlar till syvende och sist om att ha så man klarar sig, gärna lite till, men som det nu är ökar klyftorna och få verkar vilja göra något åt det. Bra att Grön ungdom verkar vilja det.

Saknar kungahuset makt?

Det pågår en intressant debatt om huruvida det svenska kungahuset mobbas och inte kan försvara sig. Det känns märkligt, tycker jag, att hävda att kungahuset inte besitter någon makt alls. Är det inte sådana argument som försvararna av monarkin brukar använda: att kungahuset är viktigt för exporten, har viktiga kontakter, kan påverka affärer? Varför gör kungen annars statsbesök och tar emot sådana? En annan fråga är om man får behandla andra människor hur som helst? Nej, det får man inte! Ska det göras satir om kungahuset, vilket bör göras, ska den vara fyndig och intressant och helst komma med något nytt, det gör inte Ohlsons bilder tyvärr. Jag har många gånger imponerats av hennes bilder, inte minst med Jerusalem, men inte denna gång. Men att det skulle handla om att hon mobbar kungen kan jag knappast se. Det var ett försök till satir som misslyckades, alla konstnärer kan väl misslyckas ibland? (se bara på Wilks som verkligen trampar i klaver efter klaver). Alltså måste det naturligtvis finnas kritik av makthavare inklusive kungahuset, för det har makt! Men det måste också hos journalister, konstnärer, debattörer och andra finnas omsorg om den enskilda människan. Jag anser att kungahuset skall avskaffas så fort som möjligt och jag välkomnar debatten om kungahusets makt och vill gärna se att den fördjupas.

Skattebetalarnas förening hyllar klyftorna och vill vidga dem!

Hu, vad man läser mycket konstiga saker! Men idag känns det som om en ny dumhetstopp har nått med Skattebetalarnas förenings debattartikel. Man tar sig för pannan! De visar med siffror hur de rika i Sverige betalar mycket till statskassan. Att de minsann inte slipper undan att betala skatt. Okej, men vad har det med klyftorna att göra egentligen? I artikeln tas klyftorna upp som ett argument som används av motståndare till sänkta skatter för de rika. men i artikeln finns ingen ansats alls till att vilja bekämpa klyftorna. De konstateras och för författarna verkar det vara helt okej med stora och växande klyftor. Så okej att man vill minska progressiviteten i skattesystemet och se till att de rikaste får sänkta skatter. Varför undrar jag? Jo för att tillväxten gynnas av detta. jaså? Hur då, om jag får fråga? Och varför ska tillväxten gynnas? Vi ser hur vår tillväxtdrivna ekonomi inte gör världen bättre för fler, inte värnar jordens hållbarhet men ändå ska tillväxten öka. Hur länge då? För evigt? Hur ska det gå till? Ska vi skapa fyra jordklot till? Nej, den här föreningen för skattebetalare osar unket. Vore det inte rimligt att tänka sig att de allra högsta lönerna skulle kunna sänkas något och att dessa pengar kunde användas till att anställa fler personer i företagen och i den offentliga sektorn? Då skulle fler ha egna inkomster, slippa vara beroende av bidrag och dessutom själva kunna bidra till statskassan. För mig låter det som en bra idé. Genom att ytterligare sänka skatterna för de rika kommer klyftorna i vårt samhälle att öka. Hur stora kan klyftorna vara? Var går gränsen då vi inte längre kan hålla samman vårt samhälle?