DN sätter gräns för ansvar och medlidande!

Hanne Kjöller skriver konstigt i DN idag. Hon undrar hur långt det svenska ansvaret för andra människor sträcker sig. Kan man fråga så? Finns det en gräns för ansvaret vi har för varandra? Kan jag gradera ansvaret för en annan medmänniska? Ska jag sätta upp gränser för mitt medlidande? Hur skulle världen se ut då? Jo, kanske just så som den ser ut just nu. Där vi inte tar ansvar för mer än vårt eget, vår egen ekonomi, vårt eget företags vinster. Liksom charterbolagen och H&M gör. Så vill DN och Hanne Kjöller ha det. En värld där vi gör beräkningar på vårt ansvar och medlidande. Allt ska räknas på, allt har en ekonomisk sida, allt som vi kan tjäna på skall tjänas på. Det är en cynisk världsbild Kjöller målar upp. Ibland får vi som är präster i kyrkan stå till svars för ”domedagsprofetior” men jag undrar om inte DN:s och Kjöllers bild av hur de vill ha världen slår alla dessa med råge!

Socialdemokrat ifrågasätter tillväxten – äntligen!

I dagens Smp ifrågasätter socialdemokraten Malin Lauber tillväxten och menar att den inte längre är önskvärd eftersom den bara gör de rika rikare och på vägen ödelägger miljön. Jag blir glad över att läsa detta från en representant för det parti som ofta talar om ”Jobben först” och hävdat att tillväxt är nödvändig för att fler ska komma i arbete. Jag delar mycket av det hon säger även om hon lägger mycket ansvar på individnivå. Visst ska var och en av oss ta vårt ansvar men det som nu behövs är tydliga, långsoktiga och kraftfulla politiska beslut. Inte minst på det ekonomiska området. Jag välkomnar att sveriges största parti tänker om och vill något annat än att bara spela med i det rådande ekonomiska paradigmet. Hur kan lauber påverka sitt parti inifrån? Jag hoppas hon får många åsiktsvänner inom sitt parti och det fort för precis som hon skriver är det faktiskt bråttom nu. Hon efterlyser fler modiga politiker, det gör jag med. Jag tycker Lauber verkar vara en sådan, vi får väl se.

Härligt! – Här finns pengar att hämta!

Bankerna i Sverige gör rekordvinster. Är det bra? Nja, det kan man fundera över för var hamnar dessa rikedomar? Hos de som har det knapert? Där de behövs? Knappast. Men det kan man ju ändra på, eller hur? En liten skatteväxling kanske borde vara på sin plats? Vi pratar ännu så länge om 400 miljarder i vinst. Jo, du läser rätt, miljarder, inte miljoner. Här finns alltså ett utrymme för Svenska staten att titta närmare på. Beskatta dessa vinster med några procent så finns pengar att satsa där de bättre behövs. Vi behöver en samhällsekonomi som minskar klyftor, inte ökar dem. Vi behöver mer av jämvikt innan båten kantrar alldeles. Kom igen nu politiker! Ta chansen att göra något bra!

Men ta ansvar nån gång!

H&M betalar svältlöner till de som tillverkar deras kläder. Hur kan detta få fortsätta? VD:n menar att man ska vara kvar i Kambodja för annars hade det varit värre. Ja, men ta då ert ansvar H&M! Betala rimliga löner till folk. Vad hindrar er? Persson svarar med hänvisning till konkurrenskraft i Kambodja. Vad menar han egentligen? Jag förstår inte hans uttalande alls. Jag handlar inte på H&M mera. Jag hoppas vi kan bli flera som inte gör det. Att ta ansvar för sin konsumtion blir viktigare och viktigare. Det är inte lätt med alla märkningar men det går. Den enkla frågan vid varje inköp borde vara: Var kommer denna vara ifrån, hur är den tillverkad? Att börja ställa dessa frågor kanske kan göra att vi konsumerar mindre, för det kostar mer att köpa varor där arbetarna fått skäligt betalt, då skulle vi få en miljövins på köpet dessutom.

Skärp er H&M!

Betraktelse – Samhällsansvar – 21:a ef. Tref.

Text: Matt. 22:15-22

Vad är samhällsansvar egentligen? Söndagen och veckan som ligger framför oss handlar om det, samhällsansvar. Jag tror att en grundläggande sak är kunskap. Vi kristna behöver. Liksom alla andra, känna till hur det ser ut i vårt samhälle, i vårt land och i hela världen. Bara med kunskap om sakers tillstånd kan vi fatta kloka beslut i det lilla och i det stora. Okunskapen används ofta som ett försvar för att inte göra något. Vi känner inte till Fair Trade och därför väljer vi att inte köpa det i butiken. Vi vet inte vad våra pengar gör på banken, i pensionsfonder så därför behöver vi inte heller ta ansvar för att våra egna pengar används till vapen eller miljöförstöring. Någon gång ibland får jag höra att kyrkan inte ska pyssla med politik och att vi kristna ska akta oss för att bli för politiska, det världsliga riskerar liksom att smitta ner oss på något sätt. Jag tycker det är konstigt. Kristen tro är full av politik, biblisk politik! Vi vet vad Gud vill, vi vet hur Guds plan med sin Skapelse ser ut. Vi vet att Gud vill att vi ska välja livet i alla sammanhang, och att stå upp för det, att välja livet, det blir politik.

Jag blir alltid lite fundersam över den text vi nyss hörde. Vem är kejsaren egentligen? Ja, i Jesus tid var det den romerska ockupationsmakten. Vem är kejsaren i vår tid? Ska vi verkligen utan motstånd ge det som makten vill ha av oss? Jag är inte säker på det. Nu kanske Jesus menar att vi ska betala skatt som goda samhällsmedborgare. Och, jovisst, då är det väl ok. Jag gillar att vi har ett skattesystem för det omfördelar rikedomar så att också de som inte har kan få. Men om kejsaren, makten använder pengar för att förtrycka andra, för att bygga vapen, för att förbruka jordens resurser snabbare än de kan återskapas. Hur tar vi då vårt samhällsansvar? Om vi har kunskap om dessa saker måste vi agera och kunskap behöver vi skaffa oss. Jag tror på demokrati, jag tror på möjligheten att övertyga andra om man har rätt. Men då behöver man vara flera och vässa argumenten tillsammans.

Det finns de som säger att vi inte kan ta ansvar som människor. Att det inte går att lösa världens problem, vi får lära oss att leva med dem. De är pessimisterna även om de kanske kallar sig själva för realisterna. De är också de som övergett Guds plan, idé med sin värld. Det är de som saknar empati. För mitt uppdrag ges mig varje gång jag ser en annan människa som lider nöd, det etiska ansvaret som då läggs på mig kan jag inte förhandla bort, det måste tas ansvar för. Det är kallelsen.

Men vi lever i en värld som bestämt sig för att visst svinn får man räkna med. Vi kan inte rädda alla svältande barn i Afrika, vi kan inte stoppa alla krig, inte ta hand om alla syrier och palestinier, inte lösa alla konflikter, inte fördela rikedomar mer rättvist. Vi får helt enkelt vara realistiska och inse att världen ser ut som den gör.

Som kristen kan man aldrig ställa upp på ett sådant resonemang, det går emot hela vår tro, det innebär att vi slutar att följa Jesus. Och då är vi inte kristna längre. Jo, vi uppfattas ibland som naiva dårar, vi som hoppas på att en annan värld är möjlig. Jag hoppas att vi kan känna oss stolta när vi kallas dårar, för då är vi något riktigt viktigt på spåren. Precis som Jesus hånades av sin samtid kommer vi som vägrar ge upp hoppet att hånas. Men att släppa hoppet, att sluta tro att Guds rike kan segra, att vi med Guds hjälp kan förändra världen, det är värre än att bli kallad dåre, det är att förlora tron.

Samhällsansvar är tungt och vi måste bära det tillsammans. Och vi kommer att misslyckas gång på gång, förstås. Gud vill möta oss då och säga: Ge inte upp, kampen går vidare trots allt. Gud ser våra misslyckanden och gråter med oss, gråter den gråt som när den tagit slut måste föda ny kamplust och beslutsamhet i oss. Den kamplusten kan födas i förlåtelsens nåd, när vi får lägga av oss det som inte blev och börja om, igen och igen. Kampen för rättvisa, en bättre värld är inte hopplös, Gud går med oss.

Betraktelse – att leva tillsammans – 20:e ef. Tref.

Text: Markusevangeliet 3:31-35

Det här är en svår text, Jesus verkar inte vilja veta av sin egen familj. Hur kan det komma sig? Han sitter någonstans i någons hus och många är samlade runt honom, som vanligt och han undervisar, som vanligt. Hans mor och hans bröder kommer förbi, de vill kalla ut honom men han väljer att stanna kvar. Konstigt. Ja eller så handlar det om att Jesus väljer sitt sammanhang. Han väljer att vara där han kan prata om viktiga saker, där det finns utrymme för de tankar han bär på och vill förmedla. Han undrar vem som verkligen är hans familj. Som om man kan välja det egentligen. Men på något sätt måste Jesus ha hamnat rätt där han nu sitter. Det känns bra, han finns i ett sammanhang där han känner sig hemma, där tankarna får luft under vingarna, det känns lätt och riktigt. Ja, nu fabulerar jag förstås, jag vet inte vad som faktiskt hände, men så är det ju med så många texter i Bibeln, vi får tänka kring dem. Vad var det som hände egentligen? Hur kommer det sig att Jesus säger de här sakerna? Hade hans biologiska familj känts trång och instängd? Sökte han något annat? Kunde han nu känna sig fri, mer sig själv, i detta nya sammanhang där han fanns? Den som gör Guds vilja är min familj säger Jesus. Är det bland annat detta att skapa en plats där man tar emot andra, en plats där andra kan känna sig hemma, få vara dem de är utan förställning. Jag tror att det är en del i att försöka göra Guds vilja: att skapa utrymme för andra, att ge andra rum att utvecklas. Det verkar förstås hårt att Jesus sätter andra framför sin biologiska familj, men han är varken den förste eller den siste som gjort det. Inte alla familjer, inte alla hem fungerar. Inte alla familjer är sådana platser där man får vara den man är, där man får rum att utvecklas. Jag har de senaste två veckorna blivit oerhört berörd av Jonas Gardells nya TV-serie, Torka aldrig tårar utan handskar. Det blir så tydligt där att alla relationer med sin biologiska familj, alla hem, inte är sunda platser, inte ger det som behövs i olika människors liv. Att leva tillsammans är temat för denna vecka som kommer. Hur svårt är inte det? Jag tror att detta att göra Guds vilja, att sträva efter det innebär att leva tillsammans med andra så att de kan växa. Vi vet alla att det finns familjer, hem som snarare förtrycker dess medlemmar, där människor kan leva i skräck utan att kunna ta sig loss. Något av det svåraste som finns är att bryta med sin familj, trots att den inte är sund, de biologiska banden är starka. Men ibland blir uppbrottet oundvikligt och ofta är det en stor sorg.

Jag tror inte att Jesus vill att vi ska bryta med fungerande familjer, ibland har faktiskt denna text tolkats så och använts för splittring snarare än för försoning, det är horribelt, minst sagt. Men jag tror att Jesus vill säga oss att vi har ett uppdrag, ja egentligen två. Vi har i uppdrag att söka oss till miljöer och sammanhang där vi kan växa, växa som människor och växa som kristna. Att hitta sammanhang som fungerar, som ger liv är avgörande. Men det andra uppdraget är minst lika viktigt: att ge plats, att skapa miljöer, att söka bygga ett hem med den familj man har där alla får vara människor. Men det måste förstås inte innebära just ett hem eller en familj, många lever rika liv utan detta. Det handlar om en inställning, en sinnesstämning, där jag inte hotas av andras växande. Där jag gläds med andra som utvecklas och fördjupas i sin tro. Som kyrkomedarbetare har man all möjlighet till detta förstås, i körer, barngrupper, konfirmander, gudstjänster och allt man kan tänka sig. Men för oss alla gäller att vi kan skapa arenor för andras växande, bara genom det sätt vi behandlar varandra på, genom att leva tillsammans.

Uppdraget är tvådelat: sök miljöer där du kan utvecklas, skapa miljöer där andra får växa. Att leva tillsammans är svårt, det är uppdraget.

150 år känns lite länge…

MP skriver debatt idag om hur Sverige kommer att kunna nå EU:s klimatmål om 150 år om inget radikalt görs. Det mest intressanta med detta är att läsa de bloggar som reagerat exempelvis The Climate Scam som för det första inte erkänner klimatkrisen och för det andra sitter fast i tillväxtträsket och menar att vi ska satsa på billig och smutsig energi snarare än att satsa på ren. Det viktigaste för Stockholmsinitiativet verkar vara att bibehålla en hög tillväxt så att vi slipper kompromissa med vårt sätt att leva. Det rapporteras också på annat håll nu om att klimatkrisen pausat sedan 16 år tillbaka. Detta rapporteras i Mail online som ju knappast kan kallas balanserad i sin rapportering med ord som extremister och alarmister om de som anser att vi har ett problem med klimatet. Det verkar dessutom som om detta är den enda media som rapporterat om saken, jag undrar varför? Jag hoppas Svenska regeringen inser misstaget att inte tydligt adressera klimatfrågan i budgeten och gör om och gör rätt. Men jag har egentligen inga förhoppningar om att så ska bli fallet. När den ekonomiska krisen tar strupgrepp på oss verkar det som om vi får allt svårare att ta långsiktigt kloka beslut, det blir mest ad hoc lösningar som möjligen gagnar tillväxten på kort sikt men som troligen skadar jordens framtid på lång sikt. Att vi sällan orkar tänka längre än näsan räcker blir allt tydligare.

Betraktelse – Tacksägelsedagen

Text: Lukasevangeliet 17:11-19

Att leva med tacksamhet är svårt ibland. För detta att visa tacksamhet innebär ju att man står i relation till någon annan. Man är inte sig själv nog. Den som tycker att man klarar sig bäst själv har inget behov av att visa tacksamhet alls, det behövs inte. Man har ju skapat allt själv, den man är har man fixat till på egen hand. Tacksamhet blir inte viktigt för den som ser på relationer som något man ska tjäna på. Om jag är kompis med den eller den personen på Facebook så kommer jag att få cred från andra. Om jag visar upp coola bilder på Instagram kommer fler att vilja vara vänner med mej och gilla mina inlägg och då växer jag som människa. Vi talar ibland om livet som en tävling, det gäller att vara med i racet, helst att komma först men framförallt aldrig komma sist, då är men en loser, en nolla. Men tacksamhet är en gåva vi fått av Gud tror jag. För tacksamheten föder kärlek hos oss. När vi ger av oss själva på riktigt till en annan människa, när vi skapar en nära relation till en annan människa föds kärleken och nog är väl ändå det det viktigaste i livet, inte antalet gilla på fejan? När vi ger i kärlek gör vi det utan att förvänta oss tacksamhet, vi bara gör det, vi bara älskar, det är en del av den mänskliga naturen att älska, vi har fått den gåvan av Gud. Men tacksamheten blir en följd av det jag får ta emot i kärlek, det följer liksom naturligt när jag kan se vad det är jag får av andra. Från mina föräldrar, kompisar, från Gud. Då kan jag tacka, då vet jag att det finns en relation, en kärleksrelation mellan oss. Relationer kan vara läskiga förstås och vi är ibland rädda för att vara beroende. Vi ska stå på egna ben, ta ansvar för våra liv, vi ska lyckas och vi ska göra det på egen hand, så att vi slipper stå i tacksamhetsskuld till någon. Men tacksamhetsskuld finns inte egentligen, för då är det ingen riktig relation. För det som ges i kärlek förväntas ingen tacksamhet, det är en naturlig följd, inte ett tvång. Därför är tacksamhetsskuld något annat, det är det ekonomiska beräknandet av att allt jag ger ska jag tjäna på. Det är inte kärlek, det är inte riktig relation. De här nära relationerna har vi kanske inte med så många. Men jag tror att det är det som den där killen i texten upptäckt när han vänder tillbaka, det är bara en av tio som fattar galoppen: att Jesus vill ha en riktig relation med honom. Det är inte bara så att gör något fräckt under för att visa sin makt och att han minsann är Gud, nej har gör något med de tio personerna, han för dem tillbaka till livet, till möjligheten att ha riktiga relationer igen, för det är ju det de är utestängda ifrån eftersom de har spetälska och ingen vill vara med dem eller ta i dem. Och jesus vill ha en relation med dem alla. Men bara en av dem fattar det, de andra nio har nog bara sett det som ett gudomligt maktingripande, något fantastiskt javisst, något som förändrar hela deras liv, självklart, men en engångshändelse. Den man som vänder tillbaka vill något mer, förstår att en relation har inletts och som en naturlig följd av det han fått vill han visa tacksamhet till Jesus, ge kärlek tillbaka, för det är ju så det funkar i en kärleksrelation, vi ger och vi får ta emot.

Det är gött att känna tacksamhet. Gud vill ha en relation med oss, gud vill ge oss det goda men Gud vill också ta emot det goda från oss, det är en dialog, en tvåvägskommunikation, en relation, kärleksrelation. Och vi får sjunga lovsång, vi får tacka i bönen, genom att umgås med Gud. Det handlar tacksägelsedagen om, att få visa tacksamhet över allt vi får ta emot, från Gud, från varandra, från hela Skapelsen som omger oss och ger oss möjlighet att leva.

Spännande bok – Nina Björks senaste.

Har nyss läst ut Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde.” Det är riktigt bra! Jag gillar hennes sätt att gå mellan den lilla världen och den stora. Eller är det kanske den lilla världen som är den verkligt stora. Familjen, umgänget med barnen, kärleken. Visst är det väld et som är det magiska med livet. Hon drar paralleller mellan familjelivet och det ekonomiska livet med en tydlig kritik av vårt rådande ekonomiska system, med inte så lite inspiration från Karl Marx. Hon ifrågasätter om den kapitalistiska ekonomin verkligen kan föda jämlikhet och frågar hur kapitalismen kan försvara att vi tror på allas lika värde men samtidigt har ett system som främjar olikhet och orättvisor. Hon menar vidare att det är oerhört svårt att bryta med konsumismen som ju kapitalismen bygger på. Därför att det blivit en sanning, att konsumera är det sätt vi uppfyller vår medborgerliga plikt på. Vi sitter liksom fast. Vi får inte vara nöjda, vi måste hela tiden sträva efter mer, efter en lycka som väntar bakom nästa hörn. Hon menar att räknandet, det kvantitativa smugit sig in i alla livets aspekter, också på platser där det inte hör hemma: i skolan, i sjukvården, i familjelivet. Jag delar den analysen hon gör, och hon gör det bra! I boken gör hon även en intressant analys av valet 2010 och den debatt som där fördes, där det viktigaste var hur mycket mer man fick i plånboken beroende på hur man röstade. Politiken, det som vill förändra, utopierna lyste med sin frånvaro, hon menar att det var ett paradigmskifte, där politiken lämnades för sifferräknandet. Hon visar i sin bok (liksom många andra visat förvisso) hur rådande ekonomiska system blivit en sanning, den enda sanningen, det enda sättet som vi kan tänka ekonomi på. det är en förlust menar hon, en förlust av politik och en förlust av utopier. Vad hävdar hon då istället? Jo, att människan lever tillsammans med andra, att hon inte bara är ett egoistiskt djur som hela tiden bara strävar efter egna ekonomiska fördelar. Det finns mer, det finns kärlek, sann kärlek som inte kalkylerar med siffror utan som bara är. Vi människor blir till genom varandra, vi får inte glömma det! På sidan 180-181 sammanfattar hon hela sin idé och vägrar låta sin vilja till kamp kuvas, men det får du läsa själv.