DN sätter gräns för ansvar och medlidande!

Hanne Kjöller skriver konstigt i DN idag. Hon undrar hur långt det svenska ansvaret för andra människor sträcker sig. Kan man fråga så? Finns det en gräns för ansvaret vi har för varandra? Kan jag gradera ansvaret för en annan medmänniska? Ska jag sätta upp gränser för mitt medlidande? Hur skulle världen se ut då? Jo, kanske just så som den ser ut just nu. Där vi inte tar ansvar för mer än vårt eget, vår egen ekonomi, vårt eget företags vinster. Liksom charterbolagen och H&M gör. Så vill DN och Hanne Kjöller ha det. En värld där vi gör beräkningar på vårt ansvar och medlidande. Allt ska räknas på, allt har en ekonomisk sida, allt som vi kan tjäna på skall tjänas på. Det är en cynisk världsbild Kjöller målar upp. Ibland får vi som är präster i kyrkan stå till svars för ”domedagsprofetior” men jag undrar om inte DN:s och Kjöllers bild av hur de vill ha världen slår alla dessa med råge!

Socialdemokrat ifrågasätter tillväxten – äntligen!

I dagens Smp ifrågasätter socialdemokraten Malin Lauber tillväxten och menar att den inte längre är önskvärd eftersom den bara gör de rika rikare och på vägen ödelägger miljön. Jag blir glad över att läsa detta från en representant för det parti som ofta talar om ”Jobben först” och hävdat att tillväxt är nödvändig för att fler ska komma i arbete. Jag delar mycket av det hon säger även om hon lägger mycket ansvar på individnivå. Visst ska var och en av oss ta vårt ansvar men det som nu behövs är tydliga, långsoktiga och kraftfulla politiska beslut. Inte minst på det ekonomiska området. Jag välkomnar att sveriges största parti tänker om och vill något annat än att bara spela med i det rådande ekonomiska paradigmet. Hur kan lauber påverka sitt parti inifrån? Jag hoppas hon får många åsiktsvänner inom sitt parti och det fort för precis som hon skriver är det faktiskt bråttom nu. Hon efterlyser fler modiga politiker, det gör jag med. Jag tycker Lauber verkar vara en sådan, vi får väl se.

Härligt! – Här finns pengar att hämta!

Bankerna i Sverige gör rekordvinster. Är det bra? Nja, det kan man fundera över för var hamnar dessa rikedomar? Hos de som har det knapert? Där de behövs? Knappast. Men det kan man ju ändra på, eller hur? En liten skatteväxling kanske borde vara på sin plats? Vi pratar ännu så länge om 400 miljarder i vinst. Jo, du läser rätt, miljarder, inte miljoner. Här finns alltså ett utrymme för Svenska staten att titta närmare på. Beskatta dessa vinster med några procent så finns pengar att satsa där de bättre behövs. Vi behöver en samhällsekonomi som minskar klyftor, inte ökar dem. Vi behöver mer av jämvikt innan båten kantrar alldeles. Kom igen nu politiker! Ta chansen att göra något bra!

Men ta ansvar nån gång!

H&M betalar svältlöner till de som tillverkar deras kläder. Hur kan detta få fortsätta? VD:n menar att man ska vara kvar i Kambodja för annars hade det varit värre. Ja, men ta då ert ansvar H&M! Betala rimliga löner till folk. Vad hindrar er? Persson svarar med hänvisning till konkurrenskraft i Kambodja. Vad menar han egentligen? Jag förstår inte hans uttalande alls. Jag handlar inte på H&M mera. Jag hoppas vi kan bli flera som inte gör det. Att ta ansvar för sin konsumtion blir viktigare och viktigare. Det är inte lätt med alla märkningar men det går. Den enkla frågan vid varje inköp borde vara: Var kommer denna vara ifrån, hur är den tillverkad? Att börja ställa dessa frågor kanske kan göra att vi konsumerar mindre, för det kostar mer att köpa varor där arbetarna fått skäligt betalt, då skulle vi få en miljövins på köpet dessutom.

Skärp er H&M!

Betraktelse – Samhällsansvar – 21:a ef. Tref.

Text: Matt. 22:15-22

Vad är samhällsansvar egentligen? Söndagen och veckan som ligger framför oss handlar om det, samhällsansvar. Jag tror att en grundläggande sak är kunskap. Vi kristna behöver. Liksom alla andra, känna till hur det ser ut i vårt samhälle, i vårt land och i hela världen. Bara med kunskap om sakers tillstånd kan vi fatta kloka beslut i det lilla och i det stora. Okunskapen används ofta som ett försvar för att inte göra något. Vi känner inte till Fair Trade och därför väljer vi att inte köpa det i butiken. Vi vet inte vad våra pengar gör på banken, i pensionsfonder så därför behöver vi inte heller ta ansvar för att våra egna pengar används till vapen eller miljöförstöring. Någon gång ibland får jag höra att kyrkan inte ska pyssla med politik och att vi kristna ska akta oss för att bli för politiska, det världsliga riskerar liksom att smitta ner oss på något sätt. Jag tycker det är konstigt. Kristen tro är full av politik, biblisk politik! Vi vet vad Gud vill, vi vet hur Guds plan med sin Skapelse ser ut. Vi vet att Gud vill att vi ska välja livet i alla sammanhang, och att stå upp för det, att välja livet, det blir politik.

Jag blir alltid lite fundersam över den text vi nyss hörde. Vem är kejsaren egentligen? Ja, i Jesus tid var det den romerska ockupationsmakten. Vem är kejsaren i vår tid? Ska vi verkligen utan motstånd ge det som makten vill ha av oss? Jag är inte säker på det. Nu kanske Jesus menar att vi ska betala skatt som goda samhällsmedborgare. Och, jovisst, då är det väl ok. Jag gillar att vi har ett skattesystem för det omfördelar rikedomar så att också de som inte har kan få. Men om kejsaren, makten använder pengar för att förtrycka andra, för att bygga vapen, för att förbruka jordens resurser snabbare än de kan återskapas. Hur tar vi då vårt samhällsansvar? Om vi har kunskap om dessa saker måste vi agera och kunskap behöver vi skaffa oss. Jag tror på demokrati, jag tror på möjligheten att övertyga andra om man har rätt. Men då behöver man vara flera och vässa argumenten tillsammans.

Det finns de som säger att vi inte kan ta ansvar som människor. Att det inte går att lösa världens problem, vi får lära oss att leva med dem. De är pessimisterna även om de kanske kallar sig själva för realisterna. De är också de som övergett Guds plan, idé med sin värld. Det är de som saknar empati. För mitt uppdrag ges mig varje gång jag ser en annan människa som lider nöd, det etiska ansvaret som då läggs på mig kan jag inte förhandla bort, det måste tas ansvar för. Det är kallelsen.

Men vi lever i en värld som bestämt sig för att visst svinn får man räkna med. Vi kan inte rädda alla svältande barn i Afrika, vi kan inte stoppa alla krig, inte ta hand om alla syrier och palestinier, inte lösa alla konflikter, inte fördela rikedomar mer rättvist. Vi får helt enkelt vara realistiska och inse att världen ser ut som den gör.

Som kristen kan man aldrig ställa upp på ett sådant resonemang, det går emot hela vår tro, det innebär att vi slutar att följa Jesus. Och då är vi inte kristna längre. Jo, vi uppfattas ibland som naiva dårar, vi som hoppas på att en annan värld är möjlig. Jag hoppas att vi kan känna oss stolta när vi kallas dårar, för då är vi något riktigt viktigt på spåren. Precis som Jesus hånades av sin samtid kommer vi som vägrar ge upp hoppet att hånas. Men att släppa hoppet, att sluta tro att Guds rike kan segra, att vi med Guds hjälp kan förändra världen, det är värre än att bli kallad dåre, det är att förlora tron.

Samhällsansvar är tungt och vi måste bära det tillsammans. Och vi kommer att misslyckas gång på gång, förstås. Gud vill möta oss då och säga: Ge inte upp, kampen går vidare trots allt. Gud ser våra misslyckanden och gråter med oss, gråter den gråt som när den tagit slut måste föda ny kamplust och beslutsamhet i oss. Den kamplusten kan födas i förlåtelsens nåd, när vi får lägga av oss det som inte blev och börja om, igen och igen. Kampen för rättvisa, en bättre värld är inte hopplös, Gud går med oss.

Betraktelse – att leva tillsammans – 20:e ef. Tref.

Text: Markusevangeliet 3:31-35

Det här är en svår text, Jesus verkar inte vilja veta av sin egen familj. Hur kan det komma sig? Han sitter någonstans i någons hus och många är samlade runt honom, som vanligt och han undervisar, som vanligt. Hans mor och hans bröder kommer förbi, de vill kalla ut honom men han väljer att stanna kvar. Konstigt. Ja eller så handlar det om att Jesus väljer sitt sammanhang. Han väljer att vara där han kan prata om viktiga saker, där det finns utrymme för de tankar han bär på och vill förmedla. Han undrar vem som verkligen är hans familj. Som om man kan välja det egentligen. Men på något sätt måste Jesus ha hamnat rätt där han nu sitter. Det känns bra, han finns i ett sammanhang där han känner sig hemma, där tankarna får luft under vingarna, det känns lätt och riktigt. Ja, nu fabulerar jag förstås, jag vet inte vad som faktiskt hände, men så är det ju med så många texter i Bibeln, vi får tänka kring dem. Vad var det som hände egentligen? Hur kommer det sig att Jesus säger de här sakerna? Hade hans biologiska familj känts trång och instängd? Sökte han något annat? Kunde han nu känna sig fri, mer sig själv, i detta nya sammanhang där han fanns? Den som gör Guds vilja är min familj säger Jesus. Är det bland annat detta att skapa en plats där man tar emot andra, en plats där andra kan känna sig hemma, få vara dem de är utan förställning. Jag tror att det är en del i att försöka göra Guds vilja: att skapa utrymme för andra, att ge andra rum att utvecklas. Det verkar förstås hårt att Jesus sätter andra framför sin biologiska familj, men han är varken den förste eller den siste som gjort det. Inte alla familjer, inte alla hem fungerar. Inte alla familjer är sådana platser där man får vara den man är, där man får rum att utvecklas. Jag har de senaste två veckorna blivit oerhört berörd av Jonas Gardells nya TV-serie, Torka aldrig tårar utan handskar. Det blir så tydligt där att alla relationer med sin biologiska familj, alla hem, inte är sunda platser, inte ger det som behövs i olika människors liv. Att leva tillsammans är temat för denna vecka som kommer. Hur svårt är inte det? Jag tror att detta att göra Guds vilja, att sträva efter det innebär att leva tillsammans med andra så att de kan växa. Vi vet alla att det finns familjer, hem som snarare förtrycker dess medlemmar, där människor kan leva i skräck utan att kunna ta sig loss. Något av det svåraste som finns är att bryta med sin familj, trots att den inte är sund, de biologiska banden är starka. Men ibland blir uppbrottet oundvikligt och ofta är det en stor sorg.

Jag tror inte att Jesus vill att vi ska bryta med fungerande familjer, ibland har faktiskt denna text tolkats så och använts för splittring snarare än för försoning, det är horribelt, minst sagt. Men jag tror att Jesus vill säga oss att vi har ett uppdrag, ja egentligen två. Vi har i uppdrag att söka oss till miljöer och sammanhang där vi kan växa, växa som människor och växa som kristna. Att hitta sammanhang som fungerar, som ger liv är avgörande. Men det andra uppdraget är minst lika viktigt: att ge plats, att skapa miljöer, att söka bygga ett hem med den familj man har där alla får vara människor. Men det måste förstås inte innebära just ett hem eller en familj, många lever rika liv utan detta. Det handlar om en inställning, en sinnesstämning, där jag inte hotas av andras växande. Där jag gläds med andra som utvecklas och fördjupas i sin tro. Som kyrkomedarbetare har man all möjlighet till detta förstås, i körer, barngrupper, konfirmander, gudstjänster och allt man kan tänka sig. Men för oss alla gäller att vi kan skapa arenor för andras växande, bara genom det sätt vi behandlar varandra på, genom att leva tillsammans.

Uppdraget är tvådelat: sök miljöer där du kan utvecklas, skapa miljöer där andra får växa. Att leva tillsammans är svårt, det är uppdraget.