Betraktelse femtonde söndagen efter trefaldighet, ”Ett är nödvändigt”

Text: Matteusevangeliet 6:31-34

Dagens text är kort och rymmer otroligt mycket. Det handlar om inställningen till livet, tillvaron, själva varandet. Tusen gånger har vi fått höra att vi ska sträva efter att leva i nuet. Carpe diem, fånga dagen är en sliten klyscha. Men kanske är den sliten för att den säger något viktigt. Kanske är det ett slitet uttryck just för att vi människor har så svårt för det men att vi inser det goda i att leva i nuet. Jag tror att det kan vara så. Ett är nödvändigt är rubriken för denna söndag som kommer. Ett enda behöver vi. Vad är det då? Många menar att vi människor är meningssökande varelser, vi söker en mening med tillvaron. För mig är meningen min tro, den tro jag delar med kristna i hela världen. Den ger mig mening. Den försöker säga något om varför jag finns till; för att Gud vill. Den säger något om vad som är meningen med mitt liv; att ge vidare den kärlek till andra som jag fått av Gud. Min tro berättar för mig att det finns något mer än det jag kan se och ta på. Det ger mig hopp också om att döden inte är slutet på tillvaron utan snarare början på något nytt.

Jag tror att det är detta enda som vi människor egentligen behöver, en tro. Vi söker den, vi tvivlar på den, vi återerövrar den, genom hela livet går det upp och ner på trons väg. Det ligger i vårt väsen som människor att söka mening. Vi ställer frågan: vad är meningen med mitt liv? Och det finns inga enkla svar. Kanske är sökandet efter svar meningen?

Texten är etisk också förstås. Den handlar om hur vi ofta strävar efter materiella ting och jag tror egentligen inte att det i princip är fel att göra det. Men om vi söker meningen i det materiella hamnar vi snett. Då riskerar vi att bli giriga människor som på andras och annats bekostnad berikar oss själva och lever våra liv genom de prylar vi har. När sökandet efter mer materialism riskerar att tvinga andra till svält, riskerar jordens framtid på grund av miljöförstöring, ja då har vi hamnat i girighetens livsmönster. Det leder inte till mening, bara till meningslöshet. Det är typiskt att vi, de rikaste människorna i världen också är de som känner tomhet, som känner meningslöshet. Det borde stämma oss till eftertanke.

Gud vet att vi behöver mat för dagen, ett tak över huvudet och kläder till kroppen. Gud har lovat att förse oss med det. Men det är klart att det blir tufft för Gud när vissa roffar åt sig på andras bekostnad, då faller liksom den plan Gud hade när Gud försåg oss alla med det vi behöver, inte mer men inte mindre än någon annan, balansen har rubbats, det kan vi nog alla se.

Ett är nödvändigt: att söka Guds rike. Gör vi det kommer det andra att finnas där för oss. Men allt det där andra blir inte målet, inte meningen, bara saker vi behöver för att kunna leva. För att kunna leva så att vi söker Guds rike, det rike som innebär rättvisa, gemenskap, innanförskap för alla.

Det är svårt för oss att lita på Gud. Ofta vill vi först se till att vi har allt det andra. En månadslön på banken för det har vår privatrådgivare sagt, kylen full av mat, man vet inte vad som händer, försäkringar mot ditt och datt. Sen kan vi ta itu med de verkliga frågorna, med själva meningen. Det är inte fel att ha mat i kylen, inte heller att försäkra bilen, men när allt detta ”andra” som egentligen inte bär mening tar fokus från att söka Guds rike, då blir det fel. Då behöver vi vända om till Gud och be om förlåtelse för att vi inte vandrat på vägen, inte följt i Jesu fotspår.

Ett är nödvändigt, bara ett, att söka Guds rike. Amen.