Margot Wallström imponerar.

Lyssnade idag på Wallströms viktiga föredrag om konfliktrelaterat sexuellt våld som hon arbetat med de senaste två åren som FN:s särskilda sändebud i denna fråga. Det är naturligtvis djupt sorgligt hur män använder sex som våld i krig. Sätten att göra detta raffineras mer och mer dessvärre. Det är viktigt att detta får ett slut! Margot tar fram tre saker som man brottats mot och som måste upphöra. Dels att se det som en oundviklig del av ett krig, dels att det ofta är onämnbart (skulden läggs på offret och slutligen att det anses som ett mindre allvarligt brott. Alla dessa tre saker måste förändras! Resolution 1960 som antogs i december 2010 är nu det som ska följas och som Margot hoppas mycket på. Marika Grieshel har gjort en film ”Wallströms resolution” som behandlar saken. Jag ser fram emot att få se den.

Betraktelse femtonde söndagen efter trefaldighet, ”Ett är nödvändigt”

Text: Matteusevangeliet 6:31-34

Dagens text är kort och rymmer otroligt mycket. Det handlar om inställningen till livet, tillvaron, själva varandet. Tusen gånger har vi fått höra att vi ska sträva efter att leva i nuet. Carpe diem, fånga dagen är en sliten klyscha. Men kanske är den sliten för att den säger något viktigt. Kanske är det ett slitet uttryck just för att vi människor har så svårt för det men att vi inser det goda i att leva i nuet. Jag tror att det kan vara så. Ett är nödvändigt är rubriken för denna söndag som kommer. Ett enda behöver vi. Vad är det då? Många menar att vi människor är meningssökande varelser, vi söker en mening med tillvaron. För mig är meningen min tro, den tro jag delar med kristna i hela världen. Den ger mig mening. Den försöker säga något om varför jag finns till; för att Gud vill. Den säger något om vad som är meningen med mitt liv; att ge vidare den kärlek till andra som jag fått av Gud. Min tro berättar för mig att det finns något mer än det jag kan se och ta på. Det ger mig hopp också om att döden inte är slutet på tillvaron utan snarare början på något nytt.

Jag tror att det är detta enda som vi människor egentligen behöver, en tro. Vi söker den, vi tvivlar på den, vi återerövrar den, genom hela livet går det upp och ner på trons väg. Det ligger i vårt väsen som människor att söka mening. Vi ställer frågan: vad är meningen med mitt liv? Och det finns inga enkla svar. Kanske är sökandet efter svar meningen?

Texten är etisk också förstås. Den handlar om hur vi ofta strävar efter materiella ting och jag tror egentligen inte att det i princip är fel att göra det. Men om vi söker meningen i det materiella hamnar vi snett. Då riskerar vi att bli giriga människor som på andras och annats bekostnad berikar oss själva och lever våra liv genom de prylar vi har. När sökandet efter mer materialism riskerar att tvinga andra till svält, riskerar jordens framtid på grund av miljöförstöring, ja då har vi hamnat i girighetens livsmönster. Det leder inte till mening, bara till meningslöshet. Det är typiskt att vi, de rikaste människorna i världen också är de som känner tomhet, som känner meningslöshet. Det borde stämma oss till eftertanke.

Gud vet att vi behöver mat för dagen, ett tak över huvudet och kläder till kroppen. Gud har lovat att förse oss med det. Men det är klart att det blir tufft för Gud när vissa roffar åt sig på andras bekostnad, då faller liksom den plan Gud hade när Gud försåg oss alla med det vi behöver, inte mer men inte mindre än någon annan, balansen har rubbats, det kan vi nog alla se.

Ett är nödvändigt: att söka Guds rike. Gör vi det kommer det andra att finnas där för oss. Men allt det där andra blir inte målet, inte meningen, bara saker vi behöver för att kunna leva. För att kunna leva så att vi söker Guds rike, det rike som innebär rättvisa, gemenskap, innanförskap för alla.

Det är svårt för oss att lita på Gud. Ofta vill vi först se till att vi har allt det andra. En månadslön på banken för det har vår privatrådgivare sagt, kylen full av mat, man vet inte vad som händer, försäkringar mot ditt och datt. Sen kan vi ta itu med de verkliga frågorna, med själva meningen. Det är inte fel att ha mat i kylen, inte heller att försäkra bilen, men när allt detta ”andra” som egentligen inte bär mening tar fokus från att söka Guds rike, då blir det fel. Då behöver vi vända om till Gud och be om förlåtelse för att vi inte vandrat på vägen, inte följt i Jesu fotspår.

Ett är nödvändigt, bara ett, att söka Guds rike. Amen.

Världens fest i Malmö!

Det blev en riktig fest! Härliga gudstjänster och viktiga programpunkter. Det blev precis som jag hade hoppats en ökning av deltagare sedan festen i Växjö 2010 som jag hade hand om. Jag hoppas det fortsätter att växa. Att Svenska kyrkan visar sig mer och mer som en aktivistkyrka som vill förändra världen. En kyrka som engagerar sig i politik och rättvisefrågor på bred front. En av dessa rättvisefrågor är frågan om hållbar utveckling som också fick synas bra i Malmö. Nu ser jag fram emot mötet i Karlstad 2014 och hoppas verkligen att Svenska kyrkan satsar ordentligt så att vi kan bli minst 6000 personer på det mötet. Ju fler vi blir desto roligare! Kvalitet är viktigt men kvantitet kan inte underskattas när det handlar om dessa viktiga frågor.

Låt oss baka vårt eget bröd!

I dagens Kyrkans tidning finns en bra insändare om att vi som kristna är kallade att stå upp mot orättvisor och utmana det som dehumaniserar oss. Det är bra. Som ett exempel tar de oblaterna som det har varit mycket svårt att få ekologiska. Jag har försökt i 10 år. men nu finns de alltså, Skånes stadsmission tillverkar dem. Jag hoppas många, månmga församlingar köper dem.

Men främst av allt hoppas jag att fler och fler församlingar bakar sitt eget nattvardsbröd. Med lokala och ekologiska ingredienser. Olika grupper i församlingen kan turas om med detta. Man kan baka en stor sats och frysa in.

Symbolhandlingar är viktiga. Viktigast är kanske nattvardsbrödet och nattvardsvinet. Hur många församlingar använder ekologiskt eller Fairtrade vin? Viktigt är förstås också kyrkkaffet, det som ibland kallas det tredje sakramentet i vår kyrka. Är kaffet, théet, sockret Fairtrade? Är mjölken ekologisk eller lokal? Komposteras kaffesumpen?

Detaljer, javisst, men viktiga för trovärdighetens skull.

Betraktelse 14:e efter Trefaldighet, Enheten i Kristus.

Jesus ber för enhet, att vi ska bli ett, alla vi som söker Gud, livets mening, försöker vandra i Jesu fotspår, han vill att vi ska bli ett. Enheten i Kristus heter söndagen som kommer. Och det här med enhet är luriga grejor. Ibland tror vi att det innebär att vi behöver vara överens om allt eller att vi behöver likna varandra på en massa sätt. Jag tror inte det är meningen, jag tror att kristen tro måste få betyda frihet. Frihet att vara jag, att vara den människa jag är skapad till. Om kristen tro handlar om att konformera ett visst sätt att vara hamnar vi snett. Istället handlar det om att just i vår olikhet får vi bilda en enhet och att vi alla behövs för att bilda denna enhet. Vi får vara olika. Vi får be på olika sätt, sjunga lovsång på olika sätt. En del av oss söker det enkla, det tysta och stilla. Andra av oss vill ha full fart, ös i musiken och stark lovsång. Det är bra.

Men det finns förstås saker som förenar oss. Tron på Jesus Kristus som den som leder oss till frihet och befrielse. Just den befrielsen som kan hjälpa oss att våga leva kärleksfullt med dem vi möter och med allt Gud skapat. Har vi den grunden kan vi vara olika på så många sätt. Enhet får inte likna likformighet såsom en del politiska ideologier ibland försökt få människor att tycka samma saker och göra samma saker. Kyrkan behöver oss alla för att kunna utföra sin kallelse i världen. Och den behöver vi diskutera tillsammans. Vi har en uppgift att föra Guds verk vidare. Att arbeta för försoning och upprättelse för allt och alla. Det är vår kallelse som kyrkfolk, oavsett vilken kyrka vi tillhör eller finns med i. Som kristna hör vi ihop i denna enhet. Uppdraget finns där och vi behöver skrida till verket.

Det innebär inklusion, alltså att vara mottaglig för alla som vill dela gemenskapen. Eller kanske ännu mer att vi som kristna, vi som kyrka, delar gemenskapen med dem som inte är befriade, som lever i slaveri av olika slag. Att som kyrka identifiera sig med dem som inte är med, de som inte syns, de som marginaliserats av olika anledningar. Vilka är det i din omgivning, där du finns? På vilket sätt kan du dela gemenskap med dem?

För kyrkan finns en bild av enhet som berättar för oss hur vi kan tänka och det är Treenigheten. Fader, son och ande, de hör ihop och det är vår gudsbild. Vi kan inte säga att Gud bara är ande, eller bara son, eller bara fader, nej alla tre delarna måste få finnas med. Så är det med oss kristna också. Vi är inte bara Växjöbor, svenskar, män, kvinnor, unga gamla, från Afrika eller Latinamerika, nej vi är allting samtidigt och mycket mer. Och vi måste vara allt det här för att spegla Guds plan med oss. Vi är olika, vi får vara det och det kanske kan hjälpa oss att inte titta snett på dem som inte är som vi, som inte gör som vi eller som tolkar bibeln på exakt samma sätt som vi. Så länge vi delar den grundläggande känslan av att vara älskade av Gud och inser vårt uppdrag att älska vidare kan vi leva med vår olikhet. Kanske är den till och med en förutsättning för att kunna vara kristen: att det finns andra kristna som ser annorlunda ut, tänker annorlunda och uttrycker sin tro annorlunda än vad jag gör, det berikar och snävar inte in. När tron vill snäva in och förminska, sätta upp regler för hur saker skall vara och skötas har den tappat fokus, fokus på Jesus som pekar på något helt annat: en enhet i mångfald, diversidad som våra vänner i Costa Ricas lilla lutherska kyrka skulle säga.