Betraktelse, Den helige Mikaels dag. Änglarna.

Text: Upp 12:7-12

Den helige Mikaels dag, den som handlar om änglarna är en allvarlig dag. Det handlar om kamp, kampen mellan det onda och det goda. Det är lätt att hamna i förenklingar, vi tror oss oftast veta vilka som är goda och vilka som är onda. Men vad är det onda i det som är ont? Det är en adekvat fråga, tror jag. Vari ligger det onda? Hur kunde det bli som det blev? Att finna förklaringar bakom det vi upplever som ont och meningslöst är viktigt. Det tar inte bort skuld men det kan hjälpa oss att leva vidare med det som hänt, det kan hjälpa oss att försonas med det som blev, det som blev ont.

Texten i Uppenbarelseboken handlar om kosmiska krafter, urkrafter om draken och änglarna. Tydligen finns draken där i himlen, nära Gud. Och det blir en strid mellan det onda och det goda, draken störtas ner till jorden. Det kan ju låta ganska eländigt egentligen att det onda landar på jorden. Och vi kan ju se det varje dag, i nyhetssändningar, ibland nära inpå, att det onda verkligen finns. Människor gör onda saker men det sker också onda saker utan människans skuld, naturkatastrofer exempelvis. Det som gör att bilden inte behöver vara alldeles nattsvart är att det i texten också står att det onda i grunden ändå är besegrat, Gud har segrat men ändå ännu inte. Det kan ge kraft i det som vi upplever mörkt och meningslöst, det onda har ändå inte sista ordet, det finns något annat: det goda.

Jag tänker mig Guds änglar som representanter för det goda. En del människor är fast övertygade om att änglar finns, en del menar sig till och med ha sett dem. Det har inte jag men jag tror att de finns. Jag tror att det finns representanter för det goda också här hos oss på jorden. Kanske handlar det om en barnslig känsla, om behovet av att känna att man inte är ensam, även i det svåraste svåra, finns någon som håller mig i handen. Precis som barn gärna vill att mamma eller pappa ska hålla dem i handen inför det okända och obekväma, vid besöket hos doktorn eller på första dan i skolan. Och, jo, det är barnsligt, men gör det så mycket då? Jesus säger ju själv att barnen står nära Gud, låt barnen komma till mej, bli som barn, säger han. Jag tror att det är klokt av oss vuxna att behålla barnets gudstillit inom oss. Tilliten till det goda. Att mitt i alla misstänksamhet, cynism och kallt beräknande kunna finna den barnsliga tillgivenheten inför Gud och Guds änglar kan vara ett verktyg för oss att leva i den här världen. En värld som ofta skrämmer oss med sin ondska. Då kan vi kanske, åtminstone ibland, möta det onda med frimodighet, med naivitet, med att tro att även i det onda finns något gott, även i mötet med det svarta finns någon som håller mej i handen och därför kan jag våga gå in i det för jag vet att jag kommer ut på andra sidan. Jag är inte densamme som förut, men jag tar mig igenom med Guds änglars hjälp.

Jag vet inte hur änglar ser ut, det är inte heller viktigt för mig, men det är viktigt med goda allierade, med bundsförvanter som vandrar med mej, varje dag, varje stund. Gud vill mig väl, det är grundtemat i den tro jag bär. Trots allt jag möter som inte är gott har Gud en plan för mig, en väg och det är den goda vägen. Vi får finna den tillsammans, Gud, jag och änglarna, för ibland är den skymd och gömd, svår att finna, men den är livets väg.

Jag går på livets väg, där kan allting hända men jag kan vá trygg, för Gud finns över mig och under mej, framför mej och bakom mej, han omsluter mej på alla sidor.

Amen.

Är beröm från DN:s ledare en fjäder i hatten?

Lite orolig blir jag allt över att Miljöpartiets nya program får beröm av ledaren i DN. Genom att ta farväl av tillväxtkritiken har nu Miljöpartiet vuxit upp och blivit rumsrena i DN:s ögon. Huva! Det är väl just tillväxtkritik vi behöver! Minsta barn vet att ingenting kan växa för evigt. dags att ta bort den synvillan, vakna upp ur tillväxtruset och se verkligheten i vitögat! Jag hoppas mycket mer på Miljöpartiet. Jag hoppas att partiet vågar vara grönt på riktigt! Det behövs bland alla andra tillväxtkramare i den svenska politiska debatten. dags för radikalitet!

Vart är Miljöpartiet på väg?

Läser artikeln om Miljöpartiets nya partiprogram som är på gång¨och blir fundersam. Var finns det radikalt gröna i detta? Inte minst handlar det om nya tag i näringspolitiken. Miljöpartiet gör som alla andra och inser att man måste tala om ökad tillväxt för att bli populär. Hållbar tillväxt finns detg en del somtalar om, men är det mögligt? Vad menar vi med tillväxt egentligen? Handlar det om monetär tillväxt måste den minska, inte öka, eftersom den tär på jordens resurser. Hur vore det om Miljöpartiet istället vågade säga att vi faktiskt behöver ta ett steg tillbaka, inte rusa på i ekorrhjulet utan lugna ner oss lite? det vore både välbehövligt och rimligt och fränt eftersom Miljöpartiet då vore det anda parti som på allvar hade vågat säga det. Men så verkar det inte bli, istället ska Miljöpartiet bli som alla andra. Vart tog den gröna ideologin vägen. Vad säger Cogito om saken? Det vi nu får en förhandsglimt av ska presenteras imorgon. Jag hoppas man tar natten till att ändra och våga vara mer radikala än vad detta förslag ger för handen. Det är helt enkelt trist, fantasilöst och oinspirerat. Men framförallt saknas radikal grön politik!

Telia saknar etisk kompass!?

Jaha, då kanske man måste byta telefon och bredbandsleverantör. Jag tillhör de som gillar delvis statligt ägda bolag för jag har tänkt att i dessa måste väl etiska frågor hållas högt. Men ack vad man bedrar sig. Telia verkar bete sig som om etik inte finns på agendan. Men vilket bolag ska man välja då? Vilket är minst smutsigt? För något som är helt rent finns väl inte misstänker jag? Någon som har något förslag?

Nya budgeten – ett bakslag för hållbarhet!

Den gode Borg har presenterat budgeten. Miljöfrågorna får minskat anslag från 473 till 417 miljoner. Är det rimligt? Risken finns att vi bara når två av de 16 nationella miljömål som riksdagen satt upp till 2020. Nu hoppas jag på opinion i denna fråga och inte bara från Naturskyddsföreningen. Vi behöver göra mer, inte mindre! Det viktigaste en gräsrot kan göra är att rösta fram de politiker som vågar och vill göra de stora förändringar som måste ske nu! Tala med dina politiker, tala med dem du röstade på senast, fråga vad de tänker göra, skicka mail. Gör det nu!

Betraktelse, Sextonde söndagen efter Trefaldighet, döden och livet.

Text: Johannesevangeliet 11:28-44

Texten om Lasaros som uppväcks handlar om hur Jesus, Gud har makt över döden. Det är förstås alldeles omöjligt att förstå. Alla vet vi ju att en av livets realiteter är att vi alla någon gång måste dö. Det ingår i livets villkor, sådan är biologin och naturen. Vi ser det ju just nu, hur sommaren övergår i höst. Löven faller, blommorna vissnar, gräsmattan slutar växa. Det luktar jord och förmultning. Sommaren dör och hösten förbereder sig inför den djupa sömnen som kallas vinter. Fast egentligen vet vi ju att det sker saker i naturen också om vintern. Det är inte alldeles stilla. Björnen andas i sitt ide, knoppar förbereds i blommor och träd, snarare handlar det om en dvala istället för om död. Det kommer en ny vår, det är vi säkra på, vi har levt så länge och sett att varje år kommer våren tillbaka, livet frodas igen, spirar i ljusgröna björkblad och i ulliga videkissar. Vi längtar till våren, vi hoppas på den, vi vill att den ska komma snart, snart.

Kanske får vi tänka på döden på samma sätt. Fast det är svårt. Men egentligen är det detta som är det oerhörda anspråk kristen tro gör: döden är inte slutet, det finns mer. Denna insikt påverkar mitt liv här och nu också. Inget finns som bara är mörker. Livet är svårt, ibland extremt jobbigt, men i mörkret finns ett ljus. De av oss som gått igenom tuffa tider vet att det är så. Också här i livet finns en odödlighetens zon som Owe Wickström uttrycker det. Hoppet om att döden inte segrar, inte får sista ordet, inte har hela makten påverkar mitt liv här och nu. Lever vi nära mannen från Nasaret vet vi att hoppet inte är en illusion. När mörkret drabbar får vi söka oss ännu närmare, tända ett ljus, be en bön, söka Gud och Gud har lovat att finna oss, vandra med oss, bära våra bördor tillsammans med oss. Det innebär inte att vi undgår det onda, det mörka i våra liv, men det kan innebära en möjlighet att ta oss igenom, att inte ge upp, att ändå leva med ett hopp om att också detta mörka har ett slut. Också i denna mörka tunnel finns ett ljus, en ny möjlighet, mer liv, kanske ett nytt liv.

När vi firar nattvard här ikväll får vi en glimt av det nya livet, av himmelen, eller kanske snarare Guds rike, odödlighetens zon. I denna torra oblat och i druvjuicen inköpt i hälsokostaffären ryms oändligheten, ryms det hopp om att livet är möjligt, trots allt. I detta enkla som vi kan se och ta på ryms det oändliga.

Som kristna har vi alltså alla skäl att vara tillitsfulla, att vara hoppfulla, trots att världen ser ut som den gör. Trots att mitt liv ser ut som det gör. Även inför det till synes meningslösa finns anledning att hysa hopp.

Tänk om det faktiskt är sant? Detta att Jesus uppstod från de döda. Att Jesus öppnade vägen till det liv som aldrig dör. Tänk om det är sant! Som kristna får vi leva som om det är sant. Vi vet det inte, vi kan inte vara övertygade, vi kan bara tro och hoppas. Men det är den kristna människans lott: att tro och hoppas. Envist, infantilt, löjeväckande hoppas och tror vi på att det finns en räddning också i den mörkaste dal, också inför meningslösheten som drabbar oss och andra, som drabbar hela världen. Idiotiskt, javisst!

Detta är den utmaning vi lever med om vi kallar oss kristna: att inte överge hoppet, aldrig någonsin! Vi blir deprimerade, vi tappar fotfästet ibland, livets realitet drabbar oss. Då behöver vi söka oss tillbaka till hoppets väg. Tända ett ljus, be en bön, söka Gud. Det låter enkelt och banalt och det är det. Men också svårt för det är ju just i den mörkaste dal, när allt ter sig nattsvart som jag får göra detta och det kräver en ansträngning av mig som kan vara nog så svår.

Tänk om det är sant! Att Jesus lever och att Jesus har besegrat döden, också döden som möter oss mitt i livet! Som kristna får vi våga tro det!

Amen.

G4S på ockuperad mark?!

G4S, ett av världens största säkerhetsföretag påstås agera på ockuperad mark i Israel. Om detta stämmer är det förstås väldigt illa. Det har skrivits en del om detta men vad jag kan se mycket lite i riksmedia förutom i Fria tidningen som för övrigt är utmärkt. Jag vet att en del församlingar i Svenska kyrkan använder detta vaktbolag. Det är dags att tänka om i så fall tror jag. Äger Svenska kyrkan några aktier i G4S? I så fall är det illa. Någon som vet?

Margot Wallström imponerar.

Lyssnade idag på Wallströms viktiga föredrag om konfliktrelaterat sexuellt våld som hon arbetat med de senaste två åren som FN:s särskilda sändebud i denna fråga. Det är naturligtvis djupt sorgligt hur män använder sex som våld i krig. Sätten att göra detta raffineras mer och mer dessvärre. Det är viktigt att detta får ett slut! Margot tar fram tre saker som man brottats mot och som måste upphöra. Dels att se det som en oundviklig del av ett krig, dels att det ofta är onämnbart (skulden läggs på offret och slutligen att det anses som ett mindre allvarligt brott. Alla dessa tre saker måste förändras! Resolution 1960 som antogs i december 2010 är nu det som ska följas och som Margot hoppas mycket på. Marika Grieshel har gjort en film ”Wallströms resolution” som behandlar saken. Jag ser fram emot att få se den.

Betraktelse femtonde söndagen efter trefaldighet, ”Ett är nödvändigt”

Text: Matteusevangeliet 6:31-34

Dagens text är kort och rymmer otroligt mycket. Det handlar om inställningen till livet, tillvaron, själva varandet. Tusen gånger har vi fått höra att vi ska sträva efter att leva i nuet. Carpe diem, fånga dagen är en sliten klyscha. Men kanske är den sliten för att den säger något viktigt. Kanske är det ett slitet uttryck just för att vi människor har så svårt för det men att vi inser det goda i att leva i nuet. Jag tror att det kan vara så. Ett är nödvändigt är rubriken för denna söndag som kommer. Ett enda behöver vi. Vad är det då? Många menar att vi människor är meningssökande varelser, vi söker en mening med tillvaron. För mig är meningen min tro, den tro jag delar med kristna i hela världen. Den ger mig mening. Den försöker säga något om varför jag finns till; för att Gud vill. Den säger något om vad som är meningen med mitt liv; att ge vidare den kärlek till andra som jag fått av Gud. Min tro berättar för mig att det finns något mer än det jag kan se och ta på. Det ger mig hopp också om att döden inte är slutet på tillvaron utan snarare början på något nytt.

Jag tror att det är detta enda som vi människor egentligen behöver, en tro. Vi söker den, vi tvivlar på den, vi återerövrar den, genom hela livet går det upp och ner på trons väg. Det ligger i vårt väsen som människor att söka mening. Vi ställer frågan: vad är meningen med mitt liv? Och det finns inga enkla svar. Kanske är sökandet efter svar meningen?

Texten är etisk också förstås. Den handlar om hur vi ofta strävar efter materiella ting och jag tror egentligen inte att det i princip är fel att göra det. Men om vi söker meningen i det materiella hamnar vi snett. Då riskerar vi att bli giriga människor som på andras och annats bekostnad berikar oss själva och lever våra liv genom de prylar vi har. När sökandet efter mer materialism riskerar att tvinga andra till svält, riskerar jordens framtid på grund av miljöförstöring, ja då har vi hamnat i girighetens livsmönster. Det leder inte till mening, bara till meningslöshet. Det är typiskt att vi, de rikaste människorna i världen också är de som känner tomhet, som känner meningslöshet. Det borde stämma oss till eftertanke.

Gud vet att vi behöver mat för dagen, ett tak över huvudet och kläder till kroppen. Gud har lovat att förse oss med det. Men det är klart att det blir tufft för Gud när vissa roffar åt sig på andras bekostnad, då faller liksom den plan Gud hade när Gud försåg oss alla med det vi behöver, inte mer men inte mindre än någon annan, balansen har rubbats, det kan vi nog alla se.

Ett är nödvändigt: att söka Guds rike. Gör vi det kommer det andra att finnas där för oss. Men allt det där andra blir inte målet, inte meningen, bara saker vi behöver för att kunna leva. För att kunna leva så att vi söker Guds rike, det rike som innebär rättvisa, gemenskap, innanförskap för alla.

Det är svårt för oss att lita på Gud. Ofta vill vi först se till att vi har allt det andra. En månadslön på banken för det har vår privatrådgivare sagt, kylen full av mat, man vet inte vad som händer, försäkringar mot ditt och datt. Sen kan vi ta itu med de verkliga frågorna, med själva meningen. Det är inte fel att ha mat i kylen, inte heller att försäkra bilen, men när allt detta ”andra” som egentligen inte bär mening tar fokus från att söka Guds rike, då blir det fel. Då behöver vi vända om till Gud och be om förlåtelse för att vi inte vandrat på vägen, inte följt i Jesu fotspår.

Ett är nödvändigt, bara ett, att söka Guds rike. Amen.

Världens fest i Malmö!

Det blev en riktig fest! Härliga gudstjänster och viktiga programpunkter. Det blev precis som jag hade hoppats en ökning av deltagare sedan festen i Växjö 2010 som jag hade hand om. Jag hoppas det fortsätter att växa. Att Svenska kyrkan visar sig mer och mer som en aktivistkyrka som vill förändra världen. En kyrka som engagerar sig i politik och rättvisefrågor på bred front. En av dessa rättvisefrågor är frågan om hållbar utveckling som också fick synas bra i Malmö. Nu ser jag fram emot mötet i Karlstad 2014 och hoppas verkligen att Svenska kyrkan satsar ordentligt så att vi kan bli minst 6000 personer på det mötet. Ju fler vi blir desto roligare! Kvalitet är viktigt men kvantitet kan inte underskattas när det handlar om dessa viktiga frågor.