Bekymmersamt med kyrkliga företrädare som förnekar klimatkrisen!

Tobis Bäckström anser i dagens Kyrkans Tidning att Svenska kyrkan inte ska ta ställning i klimatfrågan. Det är bekymmersamt ur flera aspekter. Dels för att det riskerar att Svenska kyrkan ännu en gång missar att vara till för människor. Många lever idag med funderingar inför framtiden. Ibland talar vi om klimatångest. Detta bygger de flesta på vad de läser i media och media bygger i sin tur på vetenskapliga rapporter av olika slag. Ånnu idag är en förkrossande majoritet av naturvetarna överens om att människans klimatpåverkan genom koldioxidutsläpp inte är försumbar. Det är naturligtvis bara en del av problemet men människan finns alltså med här som aktör. Att då som kyrka sticka huvudet i sanden och säga att företeelsen inte finns är att svika människor. Bättre då att inse allvaret i utmaningen och ta människors oro på allvar. Dels missar vi möjligheten att få vara med i en förändringsrörelse som pågår redan där människor tar avstånd från konsumismen och vill leva ett annat liv. Ett liv närmare de de älskar, närmare sina egna känslor, med tid för det som är viktigt ochså för de egna andligheten. Ska inte Svenska kyrkan vara med i denna förändringsrörelse, jo, naturligtvis!

Bäckström hävdar att allt fler forskare inser att IPCC:s rapporter inte stämmer. vad bygger han detta på? B

Han hävdar vidare att vi ska skruva ner tonläget och vara beredda på att ompröva hållningar i olika frågor. Gör Bäckström själv detta? Eller har han bestämt sig för att klimatkrisen inte finns? Om den nu finns, är det då inte en bra idé att försöka göra något åt det? Risken är ju att det blir försent. Om det, mot förmidan, skulle visa sig att Bäckström får rätt har vi ju vunnit mycket ändå, eller hur? Som kyrka vill vi väl att människor ska söka Gud och inte Mammon? Mammon, menar jag, är roten till allt ont såsom klimatkrisen. Därför skriver jag nu en teologisk bok i ämnet. Paulus lärjunge utlägger det hela väldigt bra i 2 Tim. 3:1-9. I den texten tycker jag han gör vårt sätt och kritiken av den till en bekännelsefråga. Risken men inlägg av Bäckströms typ är att vi blir som dem som ständigt undervisas men aldrik lyckas komma till insikt.

Det är dags för Svenska kyrkan att ta ställning i frågor om hur vi lever, hur vi förvärrar jordens klimat, hur vi använder naturresurser och hur vi handskas med vår tid. Vi är ofta rädda att tala i detta eftersom vi tror vi ska bli moralistiska. Vad är det för fel med moral?