4:e söndagen i påsktiden, en betraktelse.

Text: Johannesevangeliet 16:16-22

Vägen till livet är söndagens tema denna vecka. Hur ser den ut, vägen till livet? Jesus talar till sina lärjungar i dagens text, han talar till oss och vill försöka gjuta hopp i oss, trots allt. Trots att världen ser ut som den gör. Jesus försvinner, efter döden och uppståndelsen är han borta, med löftet om att genom den helige Ande alltid vara närvarande ändå och med löftet om att en dag komma tillbaka. Hur kan vi tro på det? Hur ska vi veta hur lång tiden blir? Många är de kristna som genom historien gett upp sin väntan. Nu kommer han snart sa redan de första lärjungarna, Paulus säger så i många brev men kommer mer och mer fram till att tiden blir längre än han först trodde. I alla tider har det funnits människor som sagt att nu är det dags, nu är tiden inne, men ändå inte. Efter mer än 2000 år är det minsann inte konstigt att en del tappar sugen och slutar hoppas. Hoppas vi fortfarande? Vi säger ibland att hoppet är det sista som överger människan, kanske är det så, men finns det ändå en gräns för hoppet?

Löftet står där: jag kommer åter, er sorg ska vändas i glädje. Allt det som inte bär, det som är skadat och brutet kommer att helas och vi får glädjas. Kan vi tro på det?

Skulle inte själva uppståndelsen vara segern över döden och ondskan, har inte Gud försonat hela sin värld med sig? Och ändå all denna sorg och förtvivlan i världen. Barn som dör i svält, brustna relationer, tsunamis som kommer och går, missbruk, ensamhet. Ja, det finns så mycket som påminner om brustenheten och så lite som talar hopp, helhet och kärlek.

Men så bryter ändå kärlek fram då och då mitt i vår skadade värld, inom oss växer kärleken så och då, till livet, till oss själva, till våra medmänniskor och till hela den Skapelse Gud gett oss. Hoppet kan bryta genom den hårda ytan, då och då.

Jesus talar om glädjen och hoppet och berättar om en kvinna som föder barn, smärtan, den nästan olidliga, byts i glädje då barnet väl är fött och allt gått bra. Mitt i kampen och smärtan kan det vara svårt att se hoppet och glädjen för den födande kvinnan men alla som varit med om en förlossning vet att det när det går som det ska genast byts till glädje över det nya livet.

Kanske är det så att Guds kärlek bryter igenom och omvälver hela vår tillvaro, då och då. Och när det sker glömmer vi allt det onda, det finns ingen plats för brister i den fullkomliga glädjen. Gud är en kämpande Gud som med oss vill bryta igenom brustenheten, gång på gång, och ibland lyckas det. Kanske är det detta som är vårt hopp och vår bön: Gud, kom och bryt igenom, Gud, kom och gör allting nytt. I leendet från de vi älskar, i barnets blick, i gemenskapens glädje, i samvaron med Gud kan det få bryta igenom, det som tar bort det svarta.

Vårt liv handlar om en väntan på dessa Halleluja-moments, förhoppningsvis har du upplevt något sådant ögonblick, förhoppningsvis får du uppleva det igen. Livet är kamp och ibland meningslöshet, men också glädje och fullkomning, helhet och sammanhang.

Vågar vi hoppas? Vill vi vara med i hoppets kraft och rörelse i världen? Gud kallar oss till det. Amen.