Betraktelse 2:a söndagen i påsktiden.

Text: Johannesevangeliet 21:1-14

Påsken har varit, glädjen över uppståndelsen har lagt sig något. Vad händer nu då? För lärjungarna blev det en fantastisk bekräftelse på att den de följde verkligen var Gud, han hade ju besegrat döden. Men sen då? Skulle inte Messisas sättas på tronen, inta guldtronen i Jerusalem och härska över allt och alla till tidens ände? Vad hände med det? Ingenting verkade det som. Istället återvänder dom hem till sin sjö och till sitt fiske, de fick gå tillbaka till det de kände till och kunde. Efter allt det fantastiska de varit med om var allt ändå liksom som vanligt igen. Det måste ha känts segt och beigt och vardagligt minst sagt!

Men så kommer han då igen och visar sig för dem. Inte på en guldtron, inte med makt och myndighet, nej på en strand och börjar tala om fiske. Rakt in i det beiga och vardagliga kommer han, som alltid. Han är märklig, Jesus, på det sättet, alltid underifrån, aldrig ovanifrån.

När de kommer till stranden finns elden och maten där, skönt efter många timmar i snålblåsten på sjön. Någon har förberett, någon har tänkt på dem, någon vill att de ska vara varma och mätta. Det mest basala lyfter Jesus fram som centrum. Det blir, tänker jag, en bild för hur Jesus tänker om tron, om kyrkans väsen. Tron är något som ger oss värme och mättnad, tron är något som vill att vi inte ska sakna det viktigaste. Kyrkan är en plats där vi får känna värme och bli mättade. Inte en plats där vi än en gång ska prestera, tävla om vem som tror mest eller mest rätt. Här får vi bara vara, möta varandra och möta Gud, i enkelt bröd och vin. Att få känna värme och att få bli mätt, där börjar vår vandring som kristna. Just där får vi vår kallelse: att bereda värme och mättnad för alla. Inte bara i omskriven form, så att det blir något abstrakt, utan helt praktiskt. Det finns människor som saknar värme och mättnad. Vi får göra som Jesus, tända elden och grilla fiskarna.

Visst får vi tala om att också själen ska få sitt, det andliga samtalet, bönen och bibelläsningen är en del av att känna värme och mättnad. Vi gör det tillsammans i kyrkan och det finns en poäng i det. Liksom lärjungarna sitter där på stranden vid elden och värmer sig tillsammans med Jesus får vi här i kyrkan värma oss tillsammans med Jesus. Vi har tillsammans ett ansvar att denna plats blir just sådan som Jesus fixar till det på den där stranden.

Gud själv sitter på stranden och grillar. Gud är också här, närvarande i just det som är vardagligt, det som lunkar på som det alltid gör, det lite trista ibland. Just där finns Gud om vi söker honom. Gör vi det? Eller sparar vi gudsrelationen till de där högtidliga stunderna i kyrkan vid påsk eller jul? Kan vi stava på gudsrelationen i varje vaken stund? Kan vi söka Gud också när det bara är vardag? Ja, där vill Gud vara, där vill Gud lysa upp vår väg och hjälpa oss se hur fantastisk även den gråaste dag är.

Påskens vittnen handlar denna vecka om. Vi får vara vittnen för det som hänt för det som ingen trodde var möjligt. Vi får vittna om att Gud grillar på en strand, att Gud vill dela varje stund med oss, också det som inte är fulländat, också det som är grått och beigt, också det jag inte är stolt över. Gud är där, vill vara där, kommer alltid att vara där och vill att vi ska se det och vittna om det.

Amen.