Money talks.

När bilindustrin i Europa krisar ropas på politiska åtgärder. Som vanligt när den ”fria” marknaden inte klarar av sina egna spelregler ska politikerna rycka ut till hjälp. Det är bekymmersamt. När en fri kapitalism helt enkelt skulle se till att en del företag måste lämna in när det inte finns efterfrågan för deras produkter har vi nu istället en situation då vi skattebetalare håller företagen om ryggen för att minska arbetslösheten. Och när politiker ska in i leken fokuserar man inte på det som måste göras, nedskärningar, utan istället så vill man senarelägga viktiga miljökrav på bilindustrin.

Miljön offras för att bilindustrin ska finnas kvar och gå med förlust. Aj, aj, aj…

Here we go again – eller får man ironisera över allting?

En representant för det rasistiska partiet Sannfinländarna i Finland verkar ha gått över gränsen, eller? Hon skriver att utlänningar skulle behöva ett märke så att polisen vet vart de kommer ifrån. Hennes chef hävdar att hon bara var ironisk. Det får man ju hoppas i och för sig. Men är det verkligen ett skämt när det kommer från en representant för Sannfinländarna? Risken för misstolkning är minst sagt stor. Är det ett experiment för att testa var människors gränser går? Om reaktionerna inte bara blir negativa får de vatten på sin kvarn och kan flytta fram sina främlingsfientliga åsiketer ytterliggare ett snäpp. Jag är konspiratorisk i detta fall och misstänker att det kan vara så. Får man göra så här? Jo, yttrandefrihet och allt det där men ändå??? Jag anser att hon gått över gränsen där man fråntar människor sitt människovärde. Den gränsen är helig och måste hållas i alla lägen, annars är vi tillbaka i Tysklandd på 30-40 talen. Har vi inget lärt av historien? Eller vill Sannfinländarna inte lära av historien eller i värsta fall, har de lärt och gillat vad de sett?

Betraktelse 2:a söndagen i påsktiden.

Text: Johannesevangeliet 21:1-14

Påsken har varit, glädjen över uppståndelsen har lagt sig något. Vad händer nu då? För lärjungarna blev det en fantastisk bekräftelse på att den de följde verkligen var Gud, han hade ju besegrat döden. Men sen då? Skulle inte Messisas sättas på tronen, inta guldtronen i Jerusalem och härska över allt och alla till tidens ände? Vad hände med det? Ingenting verkade det som. Istället återvänder dom hem till sin sjö och till sitt fiske, de fick gå tillbaka till det de kände till och kunde. Efter allt det fantastiska de varit med om var allt ändå liksom som vanligt igen. Det måste ha känts segt och beigt och vardagligt minst sagt!

Men så kommer han då igen och visar sig för dem. Inte på en guldtron, inte med makt och myndighet, nej på en strand och börjar tala om fiske. Rakt in i det beiga och vardagliga kommer han, som alltid. Han är märklig, Jesus, på det sättet, alltid underifrån, aldrig ovanifrån.

När de kommer till stranden finns elden och maten där, skönt efter många timmar i snålblåsten på sjön. Någon har förberett, någon har tänkt på dem, någon vill att de ska vara varma och mätta. Det mest basala lyfter Jesus fram som centrum. Det blir, tänker jag, en bild för hur Jesus tänker om tron, om kyrkans väsen. Tron är något som ger oss värme och mättnad, tron är något som vill att vi inte ska sakna det viktigaste. Kyrkan är en plats där vi får känna värme och bli mättade. Inte en plats där vi än en gång ska prestera, tävla om vem som tror mest eller mest rätt. Här får vi bara vara, möta varandra och möta Gud, i enkelt bröd och vin. Att få känna värme och att få bli mätt, där börjar vår vandring som kristna. Just där får vi vår kallelse: att bereda värme och mättnad för alla. Inte bara i omskriven form, så att det blir något abstrakt, utan helt praktiskt. Det finns människor som saknar värme och mättnad. Vi får göra som Jesus, tända elden och grilla fiskarna.

Visst får vi tala om att också själen ska få sitt, det andliga samtalet, bönen och bibelläsningen är en del av att känna värme och mättnad. Vi gör det tillsammans i kyrkan och det finns en poäng i det. Liksom lärjungarna sitter där på stranden vid elden och värmer sig tillsammans med Jesus får vi här i kyrkan värma oss tillsammans med Jesus. Vi har tillsammans ett ansvar att denna plats blir just sådan som Jesus fixar till det på den där stranden.

Gud själv sitter på stranden och grillar. Gud är också här, närvarande i just det som är vardagligt, det som lunkar på som det alltid gör, det lite trista ibland. Just där finns Gud om vi söker honom. Gör vi det? Eller sparar vi gudsrelationen till de där högtidliga stunderna i kyrkan vid påsk eller jul? Kan vi stava på gudsrelationen i varje vaken stund? Kan vi söka Gud också när det bara är vardag? Ja, där vill Gud vara, där vill Gud lysa upp vår väg och hjälpa oss se hur fantastisk även den gråaste dag är.

Påskens vittnen handlar denna vecka om. Vi får vara vittnen för det som hänt för det som ingen trodde var möjligt. Vi får vittna om att Gud grillar på en strand, att Gud vill dela varje stund med oss, också det som inte är fulländat, också det som är grått och beigt, också det jag inte är stolt över. Gud är där, vill vara där, kommer alltid att vara där och vill att vi ska se det och vittna om det.

Amen.

Jag vill veta vad mina pengar gör!

Nu visar det sig att våra högsta politiker inte har en aning om vart deras pengar placeras. I SvD listas hur det ser ut. I värsta fall vet de faktiskt vart deras pengar är och i så fall är det illa. Hur ska vi kunna få fonder som fungerar, som gör det vi vill att de ska göra? Jag har valt etiska fonder men jag måste erkänna att jag inte exakt vet var dessa placerar spararnas pengar. Det borde jag ta reda på.

Jag har tidigare hävdat att Svenska kyrkan inte bör använda sig av finansiella tjänster som de inte till 100% kan kontrollera. Detta eftersom Svenska kyrkan inte kan ha aktier i exempelvis vapenindustri eller oljeindustri, det skulle strida mot hennes bekännelse. Men hur ska jag göra som enskild kristen, om jag har pengar på fel ställe strider det ju mot min personliga övertygelse. Bibeln är dessutom så obekväm att den säger att jag inte ska samla på hög överhuvudtaget. Men lite vill man väl spara till de knapra pensionsåren?

Jag hoppas på mer genomskinlighet hos banker och fondinstitut. Jag vill ha tydlighet i hur de fonder placerar som jag har mina pengar i. Det är väl inte för mycket begärt? Men jag måste då också begära av mig själv att kontrollera och ta reda på den information som finns. Att som en del politiker bara hänskjuta detta till att det kan man inte ha koll på och att det är fondbolagen som placerar är att frånskjuta sig ansvar.

Ännu en skum vapenaffär?

Ska SAAB sälja vapen till Algeriet? Det verkar ingen veta just nu. SAAB kommenterar inte med hänvisning till sekretess. Visst är det märkligt att vi inte kan få veta? Ska det komma framförst när det är ett fullbordat faktum? Nej, låt våra vapenföretag tvingas till transparans istället, så länge den nu finns kvar. Bäst vore förstås att skrota denna omoraliska produktion överhuvudtaget.