Gör religionen dig lyckligare?

Ja, det påstås i alla fall i en amerikansk undersökning. Jag är inte så säker på det, jag tänker i alla fall att tro inte har som syfte att göra oss lyckligare. Däremot kan jag känna att jag hör samman i ett viktigt sammanhang, att jag möter likasinnade, att jag finner en mening med både världen och med mitt liv. Det är klart att sådana känslor är positiva. Men att det som vissa tror skulle handla om att jag projicerar sånt jag inte klarar av i mitt liv på något oförklarligt och därmed finner ett enkelt svar stämmer inte. Jag tror inte mitt liv är mindre komplicerat än för de som inte är troende. Jag är glad över min tro, den ger mig mening. Men att tro innebär inte att vara mindre vetande. Det brukar heta så att det är okunnigt folk som tror, jag ser det också på kommentarerna till artikeln i DN. Tröttsamt förstås. Jag har förstås alldeles för många universitetspoäng och jag vet att intelligensen inte sitter i dem men jag anser mig inte vara dum.

Att söka tro för att bli lycklig är riskabelt, man kan lätt bli besviken. Att söka tro för att det skänker mening och för att svara på en kallelse är nog mer fruktbart.

Jag blir glad av att gå i kyrkan. Jag tror inte jag skulle vara olyckligare om jag lät bli, men kanske mindre glad.

Tobinskatt?

Det finns många frågetecken kring en finansskatt eller tobinskatt. Det är inte så konstigt. Men hur svårt kan det egentligen vara? Är inte ekonomi ett forskningsämne, finns det inte professorer i ekonomi? Varför kommer ingen med andra förslag om nu Tobinskatten inte fungerar. Nu är det som vanligt då vi talar om ekonomiska ”teorier” det handlar mest om spekulationer. Och visst är det mindre aktivitet som är eftersträvansvärt? Ekonomin kan inte växa i all oändlighet, när ska vi fatta det? Vi behöver långsammare tillväxt, inte snabbare, vi behöver omfördelning av resurser, inte mer på hög. Vi behöver förstås ett nytt ekonomiskt system men vem ska hjälpa oss med det? Ekonomerna sysslar med spekulationer om tillväxten och verkar inte bry sig.