Betraktelse 3:e i fastan.

Text: Efesierbrevet 5:1-9

Fastan handlar om kamp. Det handlar om prövningens stund, om den kämpande tron och nu på söndag om kampen mot ondskan. Det handlar om Jesus kamp med sig själv och sitt uppdrag och om hans kamp mor kaosmakterna, mot det onda, det som vill skingra och bryta ner. Det är en inre och en yttre kamp.

Kanske är kampmotivet ett av de tydligaste i kristen tro, Jesus inkarnerar kampen, förkroppsligar kampen i allt han gör, säger och är. Där Jesus vandrar kämpas kampen för det goda, för det som har sammanhang, för det som hänger ihop, för kärleken.

Det finns en risk med oss då vi känner att vi funnit sanningen att förlägga allt det onda hos den Andre, att göra oss en världsbild som är svart och vit. Vi är rena och sanna men de Andra är onda, står för ondskan. Efesierbrevet är ganska tydligt svart och vitt och jag tror vi behöver värja oss mot den bilden. Vår goda strävan efter godhet, rättfärdighet och sanning finns det en risk att vi inte ser helheten av vad det innebär att vara människa. Risken finns att vi inte vågar eller vill se vårt eget mörker utan projicerar detta på de Andra.

Vår verklighet är komplex, vi människor är mångfacetterade och tillvaron är motsägelsefull. Hur lever vi i alla dessa gråzoner? Jag tänker att när vi vågar och vill se det, när vi inte förtränger det, när vi tar in helheten och inte stänger ute, ja då frigörs kraft, kärlekens kraft i oss och i världen.

Jag tänker att det är det Jesus hela tiden gör. Han ser helhet, han ser hela den människa han möter och han väjer inte för det smutsiga, det obekväma, det syndiga, det onda. Han går rakt in i det och helar. För samman, skapar sammanhang. Jesus vågar leva i gråzonen och kanske bara där kan det bli riktigt tydligt vad efterföljelse innebär. Kanske är det bara i gråzonerna som vi kan se sanningen?

Idag är det internationella kvinnodagen och det är en av få av våra viktiga dagar som inte ockuperats av att det ska handlas och ätas något särskilt. Det är en dag då vi får prata om viktiga saker. Kampen mot ondskan innebär att se orättfärdiga strukturer här hemma och i hela världen. Dom finns, det vet vi. Vi lever i en värld där kvinnor i många avseenden ännu lever som andra klassens medborgare. När Jesus möte människor i kärlek handlar den kärleken inte om att älska det som är likt Han själv. I kärleken handlar det om att älska den Andre, älska det som inte är som jag, det som är olikt. Så borde det vara i kampen för alla människors lika värde, rättigheter och möjligheter. Att vi älskar varandra för att vi är olika varandra och att denna olikhet berikar och gör livet större.

Idag vill jag att vi ska be för alla människor i världen men vi får särskilt fokusera på alla kvinnor i vår värld. Vi får be för alla goda krafter som vill rasera patriarkatets diktatur och som vill peka på att vi alla är lika mycket värda oavsett kön, hudfärg, religion eller vad det nu än kan vara.

Det låter självklart att alla är lika värda. Men jag tror att det i de flesta av oss pågår en kamp mot det onda, mot fördomarna, mot det som vill skilja åt och sära.

Paulus skriver i sitt brev att vi är ljus. Genom dopet och vår tro, just för att Jesus gått för och visat vägen, är vi ljus i denna värld. Där ljuset finns och flämtar har mörkret inte vunnit. Att vara ljus innebär inte att sitta stilla i sin hållare och lysa stillsamt. Att vara ljus innebär att varje dag ta på sig det ok som det innebär att föra kampen mot ondskan. I oss själva, bland våra medmänniskor, i hela den värld Gud gett oss att ansvara för.

Gud, hjälp oss att brinna för sanningen, rättvisan och kärleken, så som du brinner. Amen.

Religion provocerar!

Intressant inlägg finns i SvD idag om mäns andlighet.

Jonas Lindberg vågar tala om andlighet och som vanligt kommer ett antal kommentarer som i princip går ut på att religion är skadligt, handlar om magi och inte har i en modern mäniskas liv att göra. Intressant nog är alla kommentarer jag kan se från män som blivit förargade. Det är spännande att i vår tid, där var och en själv väljer vad den tror på, kan religion väcka så mycket irritation. Vad beror det på?

Jag tar ansvar för min andlighet genom ett ständigt pågående samtal med min Skapare, det är vad jag lever på. Är det ok att säga det? Jag tänker fortsätta att säga det eftersom det är en del av mitt liv.