Tobinskatt?

Det finns många frågetecken kring en finansskatt eller tobinskatt. Det är inte så konstigt. Men hur svårt kan det egentligen vara? Är inte ekonomi ett forskningsämne, finns det inte professorer i ekonomi? Varför kommer ingen med andra förslag om nu Tobinskatten inte fungerar. Nu är det som vanligt då vi talar om ekonomiska ”teorier” det handlar mest om spekulationer. Och visst är det mindre aktivitet som är eftersträvansvärt? Ekonomin kan inte växa i all oändlighet, när ska vi fatta det? Vi behöver långsammare tillväxt, inte snabbare, vi behöver omfördelning av resurser, inte mer på hög. Vi behöver förstås ett nytt ekonomiskt system men vem ska hjälpa oss med det? Ekonomerna sysslar med spekulationer om tillväxten och verkar inte bry sig.

Köttfria dagar kan reta upp!

I Östersund finns en del som inte förstår värdet av en köttfri dag i skolorna skriver Fria Tidningen. Visst är det förunderligt? Av vilken anledning ska man förutsätta att elever inte gillar vegetariskt? På vår skola, S:T Sigfrid, har vi infört detta, ja ofta har vi två köttfria dagar i veckan. Det fungerar utmärkt, men så har vi också berättat varför vi gör det. Det är helt enkelt inte effektivt nog att producera kött när vi behöver nära 9 miljoner människor på vår jord.

Själv äter jag gärna kött men även hemma har vi börjat ställa om. Jag blir troligen inte vegetarian i ett nafs med så sakteliga kan jag ändra min kost och det är faktiskt helt ok att äta vegetariskt om man som med all annan mat lägger lite kärlek på den.

Märkligt debattinlägg i DN! Spelar det ingen roll vad vi gör?

I dagens DN finns ett märkligt debattinlägg. Michael Hoel menar att vi i Sverige ska skita i att gå före i klimatfrågan för han kan inte se i sin forskning att det spelar någon roll. Så vad är alternativet? Sitta stilla, göra ingenting, släppa ut som vanligt och hoppas på att världen inte går under? Det blir ett konstikt resonemang. Dessutom tar resonemanget inte alls upp frågan om samhällsmoral. Även om vi inte direkt ser effekterna av våra handlingar, ska vi då strunta i dem fast att vi tror att de är goda? Vilken värld får vi då? En värld där inget görs! Om vi varje gång vi handlar måste veta effekterna till 100% i förväg kommer vi att bli handlingsförlamade. Klimatfrågan behöver lösas. I artikeln visar det sig förstås att det i grund och botten handlar om tillväxt, som vanligt! Sverige kan drabbas negativt om vi inte sänker utsläppsavgifterna. Nonsens!

Jag tror på att gå före, jag tror på att det goda kan segra, jag tror att ringar på vattnet fortplantar sig. För om jag inte tror, så kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Våren är här – Gud förnyar!

Var ute i trädgården på morgonen i solen. Pärlhyacinter, snödroppar och krokus, så alldeles underbart! Nu känns det som om våren är här, vårdagjämningen är avklarad och imorgon är det Jungfru Marie Bebådelsedag. Gud kommer in i världen genom den unga Maria just när våren kommer i vår del av världen, det känns inte som en slump. Nio månader senare föds han i Betlehem och julen bestäms av bebådelsen. Det är nu det börjar, vi får följa växandet i naturen med växandet i Maria. Gud har en idé med sin värld och genom Jesus vill han visa oss hur den idén ser ut. Under våren väcks också vi till liv, jag känner det tydligt, jag blir sakta piggare, gladare mer öppen mot min omgivning efter vinterns mörker och kyla. Nu vill jag vara ute, gå barfota fast att det egentligen inte är varmt nog, kanske en vårförkylning men det får det vara värt. Nu vill jag rensa rabatter, förbereda för växtsäsongen och växandet.

Gud är god, ännu en ny vår!

Lundin Oil fastnar i smeten?

Nu skriver DN om en eventuell koppling mellan Lundin Oil och etnisk rensning. Likaså gör SvD.

Om det är sant är det förstås ytterst besvärande för ett svenskt företag. Den framtida utredningen får visa om det stämmer. Men det är nu alltså inte bara Aftonbladet som är ute efter att svartmåla Lundin, en åsikt som framförts här på sidan i kommentarer.

Jag tillhör de som anser att olja inte mer ska pumpas upp, men det är ju egentligen en annan sak.

Betraktelse bebådelsedagen 2012.

Med lånade tankar av Carolina Johansson och Malin Lindström.

Att överlämna sig helt och fullt till Gud, vad innebär det egentligen? Maria gör det, hon säger låt det ske med mig som du har sagt. Hon ställer sitt liv och hela sitt jag till Guds förfogande. Hur gör man det? Hur våga man det? Det finns många människor genom historien som gjort detta, jag tänker på Martin Luther King, Dietrich Bonhoeffer, Moder Teresa och många, många fler förstås. Den heliga Birgittas bön lyder: ”Visa mig vägen och gör mig villig att följa den.” Människor som ställt sig till Gud förfogande, som liksom så där helhjärtat tänkt sig svara på Guds kallelse, att på djupet försöka ta reda på vad Gud vill med sina liv och sedan göra det.

Det handlar om överlåtelse, att lämna hela sig själv till Gud, allt vad vi är, all vår strävan, all vår kärlek, alla våra böner. Att säga: här är jag Gud, sänd mig här i din värld att göra din vilja. Maria är urexemplet för överlåtelsen. Hon svarar an på Guds kallelse genom ängeln, hon svarar ja. Inte lättsinnigt, inte underdånigt, hon ställer frågor, hon vill veta hur det ska gå till och hon får svar. I Maria växer Gud. En alldeles annorlunda Gud än mänskligheten dittills skådat en Gud som blir människa, en Gud som kommer oss nära. Det är Guds pedagogik kan man säga, Gud vill komma oss in på livet, inte vara distanserad, utanför sin skapelse. Gud vill vara mitt i händelsernas centrum, mitt i våra liv, nära våra känslor, våra upplevelser, får längtan och vår oro. Gud växer till i sitt människoblivande i Maria, hon får föda Gud in i världen, hon väljer att tjäna Guds syften.

Och jag tänker att det är så med oss också, vi har alla fått kallelsen att följa Gud i den här världen som han skapat. Också vi får vara medskapare och föda fram Jesus in i den här världen. Genom att vilja tjäna Guds syften träder Kristus bild fram i världen.

Det är viktigt då vi talar om överlåtelse att se vad det är Maria överlåter sig åt. Det är inte en ideologi, inte någon världslig ledare, inte ett parti eller grupp. Hon överlämnar sig åt Gud, ingen annan. Det är lätt för oss människor hatt hitta sammanhang som känns fantastiska och vi går in i dem med hull och hår och tänker att detta är sanningen, så här ska det vara att vara kristen. Som kristna kallas vi till vaksamhet och att pröva allt vi möter mot vår relation till Gud. Är detta Guds vilja att bygga denna församling så eller så, att bete sig så här eller så här? Ibland blir våra idéer om tron viktigare än tron, ibland blir talet om Gud viktigare än Gud, ibland blir ett visst sätt att vara viktigare än att följa Jesus.

När vi söker förstå vad det är Gud vill med oss i våra liv behöver vi först söka Gud. I bön, i samtal med andra i mötet med bibelns texter får vi söka vår kallelse. De ser olika ut för oss. Men grundläggande måste vara, tror jag, att söka leva mer och mer likt Kristus. Då blir kärleken till oss själva, till skapelsen, våra medmänniskor och Gud i fokus och den kärleken kan förvandla oss till att bli mer kristuslika. Trons väg är att vandra kärlekens väg, att söka det som ger liv. Jesus säger ju jag har kommit för att ge er liv och liv i överflöd.

Vi får, som Maria, överlåtas oss åt Gud. Gud lovar att ta oss i anspråk om vi svarar an mot Guds kallelse. Den kallelsen som det innebär att leva här och nu, att leva fram Guds kärlek i världen, att föda fram Jesus mitt i livet. Amen.

Förbön

Tack Gud för Maria, tack för att vi liksom hon får överlåta oss åt dig. Ta oss i bruk så som du vill. Hjälp oss att se vår uppgift i det kärleksarbete du vill utföra i din värld.

Gud, vi ber för vår egen tro, att den ska få växa i oss så att vi ser vår kallelse. Vi ber för vårt kapell här på SSF att det får vara en plats där kallelsen kan tydliggöras och din kärlek kan spridas. Tack för kyrkan i hela världen och för alla Marior som föder fram din son i världen.

Vi ber för den värld du gett oss. Hjälp oss att älska den så som du älskar den och bidra till arbetet för att utbreda ditt rike så att världen blir en bra plats att leva på för allt som du har skapat. Tack Gud att du hör våra böner. Amen.

DN vill kritisera men lallar bara med!

I dagens ledare skriver DN om de ökande lönerna och ersättningarna för näringslivets toppar. Man vill vara kritisk och peka på problemen. Men egentligen vill man inte förändra någonting. Istället utmålas de som verkligen vill göra något som populister. Är det inte DN som är populistiska istället?. Man tar till i rubriken men när argumenten ska skrivas kommer det ingenting. Självklart kan man tänka sig ett tak på bonusar, självklart kan man tänka sig frysta löner i de översta skikten. Kanske är det enda sättet att få oss andra att stå tillbaka i löneanspråken? Det samföstånd som rått mellan arbetstagare och företag är redan slut menar jag, det är inte bara på väg att ta slut. Förtroendet för näringslivets toppar, styrelser och för våra politiker i denna fråga är redan förbrukat. Nu krävs kraftttag för att alla ska inse att vi inte kan leva över våra tillgångar. Det är dags att tala om förnöjsamhetens lov. Vad är nog? Vad är lagom? När ska girigheten på allvar ifrågasättas?