Och i Wienerwald står träden kvar.

Har läst ut Elisabeth Åsbrinks bok om Otto Ullman. Den är verkligen bra och jag rekommenderar alla att läsa den.

Jag blir något nedstämd efter läsningen för jag inser hur viktig den är. Vi ser idag ett Europa med fler och fler främlingsfientliga partier och rörelser, inte minst i Sverige. Många behöver läsa om det som varit, om hur nazismen kunde växa sig så stark. Denna bok kopplar berättelsen till Småland och till Ingvar Kamprad vilket för mig gör den ännu mer levande och viktig. Kan unga människor läsa den och ta den till sig? Jag hoppas det är möjligt för det skulle kanske kunna ge perspektiv på snabba fördomar vi ofta har om andra. Jag hoppas den kan ge insikter i vad det innebär att leva på flykt. Vi har i Sverige många ensamkommande flyktingbarn, Otto är ett sådant, och i boken får vi läsa brev från hans föräldrar. Hans föräldrar kan inte ta sig till Sverige och måste ändå hålla hoppet hos sonen uppe. Jag tänker att det kan vara så för en del föräldrar som tvingas skicka iväg sina barn för att livssituationen blivit ohållbar. Också i vår tid förekommer samma sak, kanske i ännu större utsträckning än då. Boken är stark, läs den!