>Kan vi ta profeterna på allvar?

>Nästan alla profeter i Gamla Testamentet är upptagna med folkets för stora fokusering på riten och kulten på bekostnad av social och ekonomisk rättvisa.
Profeten Amos är tydlig i 5:23-24, ”Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.”
Vi befinner oss i Advent, den tid på året då många av oss vill sjunga de klassiska adventspsalmerna, snart är det jul och då vill vi sjunga julpsalmerna. Många kommer till våra kyrkor just för detta denna tid på året. Och det vore väl frid och fröjd med det om vi också låter rätten välla fram. Men gör vi det?
I årets förmodade rekordhandel inför jul känns det inte som om rätten befrämjas precis. I stället köper vi varor tillverkade av människor som lever mycket ansträngt, arbetar långa och många timmar i dåliga lokaler för lite betalt, barn som tvingas arbeta och människor som blir sjuka. Så vill vi inte ha det förstås men det blir ju resultatet av vår idoga köplusta.
Hur hanterar Svenska kyrkan detta? Vi har ett stort och brett diakonalt arbete i jul förstås. Många ensamstående föräldrar, ensamma människor och fattiga personer får stöd och ett sammanhang i många församlingar, det är bra och underbart. Vi samlar in mycket pengar till Svenska kyrkans internationella arbete just i juletid. Det är bra och underbart.
Men var finns den profetiska rösten i den ekonomiska kris vi nu upplever och som är nära förknippad med den klimatkris vi lever mitt i? Hur sker opinionsbildningen i alla våra lokala församlingar nu i jul?
Det finns en risk att vi blir för bekväma och ger människor det de vill ha när de kommer till kyrkan, en stund av härlig psalmsång, en stunds vila i julhetsen för att sedan kavla upp skjortärmarna igen och gå ut och fortsätta spinna hjulet. Och visst kan det vara evangelium att få slappna av en stund, att få finnas i kyrkolokalen utan att det ställs krav på oss. Men världen står ju i brand på nåt vis! Kan vi då slappna av eller är det nu hög tid att ta profeternas ord på allvar?
Hur ska vi göra? Hur kan riten, det myckna psalmsjungandet i jul stå i relation till det radikala budskap profeterna skickar oss: att låta rätten välla fram?
Kanske måste vi ändå i julens alla gudstjänster och härliga musikandakter våga vara obekväma? Kanske måste vi våga peka på den radikalitet både profeter och Jesus ställer oss inför?
Om vi skrämmer bort människor då, är det ett problem? Nog är det det, men vad är alternativet?