>Franz J Hinkelammert – en spännande teolog!

>Franz J. Hinkelammert är en viktig befrielseteolog som bland annat verkat vid DEI (Departmento Ecuménico de Investigaciones) i San José, Costa Rica. Han har i sin bok The Ideological Weapons of Death (1986) analyserat Marx´s teorier om fetischism och jag tror att det kan vara en god hjälp för oss när vi funderar över det ekonomiska system världen befinner sig i. Handeln med varor som den nya tiden fört med sig innebär en uppdelning av arbete, ingen kan längre ha en helhetsöverblick på hur saker och ting produceras, vem som producerar, under vilka villkor och hur varorna hittar fram till konsumenterna. Vi har hamnat i ett system som är oöverblickbart och därmed också mystifieras, vi fyller saker, varor, med olika trosföreställningar som inte behöver ha med verkligheten att göra. På detta sätt menar Marx att vi hamnar i en ekonomisk mystifiering. Genom uppdelningen av arbetet klarar vi inte längre att ta ansvar för våra handlingar, vi ser bara vår del av produktionen, inte andras. Eftersom de flesta är anställda har vi ställt oss under någon annan som bestämmer spelreglerna för produktionen vilket till slut leder till att vi inte vill eller kan ta ansvar ens för det vi själva producerar. Jag tror att vi här har en viktig insikt då vi ser hur de flesta av oss beter oss på ”marknaden” idag. Vi handlar varor men vi ställer få frågor. De flesta verkar ha gett upp och handlar det som är billigast eller snyggast, det är bäst att inte veta att barnens gymnastikskor tillverkats av ett litet barn i Pakistan som inte får gå i skolan och inte äta sig mätt. I stället blir Nike skorna en fetisch, vi fyller de med andra värden såsom frihet, styrka och skönhet. Fast egentligen pratar vi bara om ett par gymnastikskor, lite tyg och lite plast med en logga på. Alla de varor vi omger oss med har blivit fetischer, vi handskas med dem som om vi handskades med något verkligt viktigt. Ja, prylar kan till och med för en del stilla den existentiella ångesten många bär på i vår diversifierade värld.



>Vad är marknaden?

>Läser i The New York Times att Berlusconi nu tvingats att avgå. Men enligt tidningen beror det inte på alla sexskandaler, påstådd korruption eller något av allt det andra Berlusconi anklagats för. Nej det är marknaden som tvingar honom att avgå.
Hmm, marknaden, vem eller vad är det nu igen? Inga namn nämns i bladet, bara detta: marknaden.
När man säger så kan man ju komma undan med vad som helst egentligen, för vem ska kunna kolla upp om det verkligen var marknaden som framtvingade hans avgång? Vem ska man fråga? Ska man fråga Wall Street? Vem är det i så fall? Jag trodde det var en gata i NY. Eller ska vi fråga börsen? Och vem är då det, vem har telefonnumret till marknaden? Till Wall Street? Till börsen?
Jag blir mer och mer bekymrad över vårt språkbruk när det handlar om marknaden. För det säger något om vad vi tror och tänker. Marknaden verkar vara någon slags storhet som har makt över våra liv. Ja, till och med Berlusconis avgång styr den över.
Vi har landat i någon slags marknadsfundamentalism, där inget av det marnaden säger kan kritiseras eller undersökas, det ska bara tas för en sanning.
Vill vi ha det så?