Avslutning för RIA, en betraktelse.

Text: Matteusevangeliet 25:35-40, Ps. 146: 3-9

Ja, det här är texter som vi är väl förtrogna med, särskilt texten från Matteusevangeliet tror jag. Psaltarpsalmen kommer från 3:e söndagen i advent som ju har temat: Bana väg för Herren. Och jag tror att det finns en nyckel här till hur vi ska förstå vår kallelse i världen. Och jag tror att RIA har tolkat sin kallelse så: det handlar om att bana väg för Herren! Det är den grundläggande kallelsen vi alla har. Att delta i Guds arbete för sitt rikes utbredande handlar om just detta: att räta krökta ryggar. Det är alltid Guds om gör det men vi får vara Guds medarbetare. Det är stort!

Jag har den senaste tiden umgåtts med Ann Morisy´s bok ”Vänd utåt” och jag tänker att den boken är en utläggning om just dessa två bibeltexter vi nyss läste. Psaltarpsalmen är tydlig: vi ska inte lita på makten. Om vi ska mötas som medmänniskor måste det ske utan makt. Det är då förvandlingen som vi alla är beroende av kan ske. Då handlar det inte primärt om att möta andras behov utan om att möta våra gemensamma behov. Något sker med oss som lever i ett samhälle där några inte har den trygghet de har rätt till, mat för dagen, tak över huvudet, sina rättigheter tillgodosedda. Det händer något med hela samhället när marginaliserade människor inte får plats, inte erbjuds plats. Vi ser det hela tiden. De tunna trådar som binder oss samman brister och går sönder och det visar sig vara mycket svårt att knyta dem samman igen.

När vi talar om den kristna nästankärleken handlar det alltså inte om ett vi som gör något för dem. Istället handlar det om en gemensam förvandling. Förvandlingen står Gud för men den sker i mötet mellan människor. Om vi vill söka sanningen med våra och världens liv måste vi mötas för det är i mötet med andra, i synnerhet med dem som är annorlunda än oss själva, som sanningen kan bli synlig. Sanning är beroende av möten.

Ska vi ta Matteusevangeliet på allvar behöver vi se att lydnad för Jesus börjar i vår relation med de fattiga och marginaliserade. Jesus säger det ju själv den där gången han framträder för första gången i synagogan: jag har kommit för att frambära ett glädjebud för de fattiga. Så sammanfattar han redan från börjad det som han kommit till jorden för att göra, vi behöver ta det på allvar.

Och det är väl här som engagemanget och glädjen i att arbeta för RIA i Växjö och nu det nya diakonicentrum har sin rot. Vi vill ta Jesus på orden, inte skriva om dem, göra dem mer bekväma för oss, utan faktiskt försöka följa i hans spår. Det är inte lätt, det är svårt och det är vår kallelse.

Och det är rätt! Vi vet nog mycket oftare vad som är rätt att göra än vi själva vill medge. Det är inte så att Bibeln är otydlig när det kommer till vad Gud vill att vi ska göra. Vi ska älska vår medmänniska, vi ska samarbeta för allas bästa. Solklart, glasklart och ändå har både kyrkan, kristna och andra gjort helt tvärtom väldigt ofta.

Gud vill att vi ska gå in i hans kamp här på jorden och kristen tro utan kamp kan aldrig finnas. För i alla situationer finns något att kämpa för. RIA har sett det, diakonicentrum ser det. Så länge någon enda inte räknas med, inte kan leva sitt liv, så länge måste kampen pågå. Kyrkan eller kyrkorna behöver alltså erbjuda platser och tillfällen där vi alla kan engagera oss i kampen för ett rimligare liv för alla. Den kände teologen Karl Rahner utgör lärjungaskapets hjärtpunkt en djärv och orädd kärlek. Vi skulle alltså kunna säga att den som inte älskar djärvt och frimodigt inte heller kan vara lärjunge, åtminstone inte till Jesus. Den församling som inte kan erbjuda sina medlemmar möjligheten att inse att kamp tillhör trons grundfundament är ingen församling i egentlig mening.

Ann Morisy menar att vi behöver söka oss till de genomskinliga platser i tillvaron där vi kan ana Gud. Och hon menar att det är just platsen sidan om de som är djupt förtrogna med kampens verklighet som är en sådan plats. Det är där och då det händer!

När vi vågar vända oss utåt och riskera något på riktigt, riskera att bli överväldigade av vanmakt, för så kan det kännas ibland. Hur ska jag kunna förändra, hur ska RIA eller diakonicentrum kunna göra riktig skillnad egentligen? Att stå i den vanmakten tillsammans med andra som också känner vanmakt, det är vår kallelse som kristna och kyrka. Men det kräver mod och jag tror det modet går att känna igen i alla som funnits med i RIA, som besökare, frivilligt engagerad eller anställd. Det modet behöver spridas. Det modet behöver delas av flera.

Det mod vi sett i de som engagerat sig i RIA:s arbete handlar om modet att möta sin medmänniska ansikte mot ansikte. Och det är ju bara i ett sådant möte som den goda förvandlingen kan ske. Många är de i medelklass och överklass som gömmer sig bakom att betala mycket skatt, att avsätta pengar varje månad till välgörande ändamål, eller att lämna in julklappar till RIA. Det är inget fel på sådana insatser, de är viktiga och avgörande. Men de saknar den där sista viktigaste dimensionen, mötet ansikte mot ansikte. Den möjligheten har RIA gett och den möjligheten kommer diakonicentrum att ge.

Det händer något när vi professionaliserar för mycket. Risken blir att vi skapar verksamheter där ett vi ska möta deras behov. Risken finns att vi inte utsätter oss för vanmakten, att vi inte vågar gå in i det enskilda mötet utan makt, risken är att det inte leder till förvandling.

Den djärva och orädda kärleken måste nog ofta vara enkel och möjlig. Utan alltför mycket skyddsnät, utan alltför många paragrafer. Kallelsen och friheten i Kristus kallar oss till denna enkelhet och möjlighet till förvandlande möten.

Och jag tror det är detta Jesus talar om i Matteustexten: sannerligen, det ni gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig. Vi möter Gud själv i det mötet, i den förvandlingen! Och det är först då det händer: krökta ryggar kan rätas, de förtryckta får sin rätt, de svältande får äta, de fångna får sin frihet, de blinda kan se, främlingar skyddas! Allt detta de goda frukterna av förvandlande möten.

Jag tror ni alla kan berätta om sådana möten som ni har varit med om. Möten som verkligen betyder något. Möten som skapar berättelser som ni bär med er och delar med andra och just dessa meningsfulla berättelserna behöver vi i vår värld. RIA har möjliggjort sådana berättelser. Tack gode Gud för RIA. Diakonicentrum kommer att ge rum för sådana berättelser. Tack gode Gud för diakonicentrum.

När RIA frågar blir det nobben!

Lakers och Öster i Växjö vill höja sina lån från kommunen, det handlar om stora pengar, 10 respektive 14 miljoner från en nivå på tidigare 256 respektive 190 miljoner. Kanske är det en bra satsning kommunen gör, jag hoppas pengarna kan betalas tillbaka. När RIA i Växjö frågar efter 170.000 får man 70.000 av kommunen. Det är visserligen inte lån det handlar om men det handlar om pengar för att möta behov hos vårt samhälles mest behövande. Jag vet att det är olika kassor men jag har ändå svårt att förstå logiken. Är det nån som fattar?

RIA får lite mer men kommunen spenderar rejält på annat.

Vad kan vara viktigare än att stödja de som ställts utanför samhället. Växjö kommun får stå med skammen att inte satsa vad som krävs för att RIA ska kunna bedriva sitt viktiga arbete. Profeterna i Gamla testamentet är tydliga i att ett samhälle bedöms av hur man hanterar de som hamnat sidanom. Växjö kommun fattar inte detta.

Hur kan melodifestivalen vara viktigare?

Gör vad du kan! Gå med i RIA:s vänner i Växjö på Facebook så får du veta vad du kan göra!

RIA får inte höjt bidrag av Växjö kommun – illa!

Igår tog man beslut i nämnden för arbete och välfärd. Inga extra pengar till RIA ännu i alla fall. Man skyller på att det måste finnas en verksamhetsplan. Det är väl klart attd et måste finnas och det har man också skickat in år efter år. Verksamheten har inte ändrat karaktär, bara ökat i omfång eftersom behoven växt. Nu står RIA med uppsagd personal som inte heller igår fick ett vettigt besked. Kan inte Växjö kommun garantera pengarna i avvaktan på en ny verksamhetsplan som ju verkar så viktig? Vi talar om 350.000 kronor, ganska mycket pengar förvisso och kommunen skall handskas varsamt med skattebetalarnas pengar, inget snack om saken. Men vi satsar pengar på mycket annat i den här kommunen som minst sagt kan verka mer osäkert på många sätt. Jag menar inte att det är fel av kommunen att vara offensiv och göra stora och bra satsningar för staden men samtidigt måste man kunna ta hand om de som lever på marginalen!

Profeterna skriver om detta i GT, att ett samhälle skall bedömas efter hur de tar hand om sina fattiga. Nu är det dags för Växjö kommun att på allvar visa att man vill RIA:s gästers väl! Kom igen nu!

RIA i fokus idag!

Idag finns det i lokaltidningen både en insädare och en artikel om RIA. Riktigt roligt!

Insändaren är helt klart något viktigt på spåren. I Växjö satsas det nu på både det ena och det andra och det är överlag bra tror jag. Men när man satsar på idrottsarenor och evenemang är det viktigt att också komma ihåg de som drabbas av utanförskap. Där gör RIA en viktig insats. Den lilla extra kostnad som drabbar kommunen (350.000) är i sammanhanget inget att bråka om hoppas jag.

Jag hoppas fler näringsidkare kan tänka sig att skänka pengar till RIA, liksom det konditori som idag skänker halva sin dagskassa till RIA, det är ett härloigt initiativ!

Lyckad konsert i kväll!

I kväll anordnade RIA:s vänner i Växjö en stödkonsert och det blev riktigt bra! Kul att se att många bryr sig! Stort tack till alla musiker som medverkade och stort tack till alla som kom och delade med sig av tid och pengar. Vi var 120 personer och det blev 8880 kronor i kollekten. Det känns bra.