Domsöndagen

Kristi återkomst.

Psalmer: 490, 782, 766, 726, 111

Text: Hesekiel 47:6-12

Vi närmar oss domens dag i kyrkoåret. Den där påminnelsen, som jag tror är av godo, att allt inte står rätt till. Varken i världen eller i mitt eget liv står allt rätt till.

Jag tycker verkligen att texten från Hesekiel passar bra på Domsöndagen, för den andas hopp. Ibland tänker vi oss nog domsöndagen som en svår dag, ett lidande, då vi ska ställas till svars för vad vi gjort eller undlåtit att göra. Och nog är det allvarligt, det är viktigt att veta att det finns ett korrektiv, det finns något som är rätt och det finns något som är fel. Det vet vi alla. Men som Paulus säger: det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag. Nog känner vi igen oss i det?

Men det är väl för väl att Jesus kommer tillbaka så att vi inte i evighet tvingas leva med det som inte är bra. Det onda som finns runt omkring oss och i oss har inte sista ordet. När Jesus kommer till oss igen handlar det om att ställa tillrätta. En återgång till det liv Gud menade vi skulle leva. Det är Guds rike som ska förverkligas. Tänk vad bra att det som inte är det goda livet ska förvinna. Jag slipper leva med mina egna brister för evigt. Något nytt ska komma i stället, Kärleken med stort K.

I Hesekieltexten talas om ett vatten som rinner genom landet och som ger friskhet. Ett vatten som tar med sig det som inte är värt att bevara. När vattnet kommer vimlar det av liv. Det skapas mångfald, fiskarna ska fånga fiskar av alla de slag. Marken ger gröda och läkedom står det.

Vi vet att jorden och mänskligheten inte mår så bra. Fler och fler, både djur och människor, tvingas fly på grund av brist på det friska vattnet. Vatten och solljus är det mest grundläggande vi behöver för att leva. Gud har gett oss dem. Men vi människor har förvanskat uppdraget att förvalta och vårda det Gud gett oss. Vattnet är en bristvara och solens strålar värmer för mycket eftersom vi släpper ut för mycket klimatgaser från vår produktion och konsumtion. I Gamla testamentet finns många texter som påminner oss om hur det egentligen ska vara. Gud ger det friska vattnet för att vi ska ha liv. Det ges oss gratis men vi människor har en förmåga att bara se till våra egna behov och så förstör vi det rena Gud gett oss, håller det för oss själva, ja vi gör det till och med till en handelsvara.

Med detta tillstånd måste vi göra upp. Vi kan naturligtvis luta oss tillbaka med armarna i kors och vänta in den dag då Jesus kommer tillbaka. Men vi kan ocjså agera nu så att färre människor och djur behöver lida på grund av vår egoistiska framfart. Det är ett val vi står inför, var och en. Och nog kommer domen att falla hårt på oss om vi väljer bekvämligheten och den egna berikningen, det tror jag verkligen.

Jesus kommer åter, tillbaka till oss för att döma och för att befästa Guds rike på jorden. Ett rike där vi lever i fred med andra, med jorden och med oss själva. De grundläggande relationerna med allt och alla, med Gud ska återupprättas. Det blir en härlig dag! Men svår. För visst finns det saker i mitt liv som behöver ordnas upp? Nog har jag beteenden som inte är goda och föder liv och kärlek?

Jag är tacksam över att löftet om Jesus återkomst är hoppfullt. Jag behöver inte fastna i domen. Den blir svår men dess syfte är det goda livet för alla, för den här planeten vi bor på. Domen är inte slutpunkten, den är början på något nytt. Ett liv i gemenskap med allt Gud skapat och med Skaparen själv. Tack gode Gud för det!

Kyrkoårets sista tid är allvarlig. Och vi behöver se allvaret i vitögat så att handling sker. Vi verkar något tröga vi människor och först inför en stundande katastrof får vi fart på oss. Klimatutmaningen, det faktum att jorden har feber, är en tickande bomb. Det går inte att skriva om det i mindre skrämmande formuleringar. Det är som det är. Och alltså finns all anledning att ta kampen för det vi vet är rätt och riktigt. Det är klokt att bereda plats så att Guds rike kan komma. Så att Jesus kan komma tillbaka. Nu kommer ju Jesus när han kommer, om det vet vi ingenting. Visst väntar vi och hoppas. Och nog är det hoppfullt att vänta på Guds rikes utbredande, det blir bra! Men till dess att det sker har vi en kallelse att leva i världen och göra det vi kan för att minska lidandet.

Allvaret i Domsöndagen manar oss till kamp för livet och kärleken. Låt oss ta den uppgiften på stort allvar. Amen.

 

Söndagen före Domsöndagen

”Vaksamhet och väntan”

Söndagen före domssöndagen

Ingångspsalm: 205

Offertoriepsalm: 396

Slutpsalm: 288

Text: Luk. 17:20-30.

Vi närmar oss tidens slut. Det låter dramatiskt och kanske tänker vi att ”så allvarligt är det väl inte, det är ju bara kyrkoåret som tar slut, men sen kommer ju advent.”

Fast texterna på söndagen före domsöndagen andas en annan iver. Vi manas till vaksamhet och väntan, kanske förväntan? Vaksamhet så att vi märker när Guds rike bryter in och väntan, förväntan på vad som då ska ske. Jesus säger att Guds rike är inom oss. Det finns redan här. Alltså redan men ännu inte fullt ut. Vi lever i världen och i världen finns Guds rike, det andliga och det världsliga hör ihop, är sammanvävt, kan inte skiljas åt.

Det finns en kamp som inte kan vänta, det finns ett engagemang som inte kan skjutas upp. Jorden har feber och det drabbar människor och djur, natur och sammanhang. Det sker nu. Redan nu. Jag tänker att vi människor alltid befinner sig i ett nu. Vaksamheten handlar om detta att vara beredd nu, inte sen.

Jag tror att kyrkoårets sista dagar vill varna oss från att förlora vår längtan. Hur ser det goda livet ut? Vad behöver jag och vi göra, vara för att kunna nå det? Det vet vi, oftare än vad vi vill tillstå. När vi tappar längtan om det goda livet, om Guds rike, tappar vi greppet om det som är väsentligt och uppgivenheten kommer smygande.

Guds rike finns också inom oss och genom oss och våra val, här och nu, kan det bryta igenom så att det blir synligt, här och nu. I ett av Margareta Melins kärnord skriver hon: ”Himmelriket bär vi inom oss, varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och gränslös glädje.” (Ev. sjunga) Jag tror att Guds rike kan liknas vid himmelriket, det goda, det som är till för allt och alla. Det finns där i oss, en stark kraft som manar oss till kamp och därmed för oss till den gränslösa glädjen. Skärvan av, glimten av himmelriket eller Guds rike i oss kan hjälpa oss att se vad som är brutet i vår tid. När vi ser det blir risken mindre att vi går på som om det var ”business as usual” för vi vet ju att det inte är så. Jorden har feber och kämpar i sin sjukdom, det går inte att blunda för längre. Det kallar mig till omvändelse och förändring, innan tiden är ute.

Guds rike inom oss är en stark kraft och väntan i kyrkoårets slut, förväntan, lär oss att den inte ensam räcker. Vi förväntar oss Jesu Kristi kraft, vi hoppas på den, att Guds Son kommer oss till mötes här, i denna världen, i denna kamp som vi nu inte kan låta bli att delta i. Guds rike inom mig möter Guds rike i Jesus Kristus, bekräftas av Guds son och förmeras att orka bära världens tyngd.

Detta litar jag på, och jag vill ta emot Guds rike som räckes mig, vaksam och beredd i förväntan, tar jag emot och låter mig fyllas av Guds goda så att världen kan räddas och bli en rimligare plats att leva på för fler. Amen.

Femtonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 249, 298, 909

Text: 5 Mos. 4:29-31

Ett är nödvändigt är temat för den femtonde söndagen efter trefaldighet. Vi är mitt inne i växandets period, den gröna perioden. Söndagarna och texterna vi umgås med på dem handlar om etik och moral, om det kristna handlandet, hur vi är mot andra, hela skapelsen och mot oss själva.

När Mose talar till folket talar han om en svår tid, han säger ”där” och menar i kaoset, i förvirringen, i den förskingring som hotar folket eftersom de trotsat Guds förordningar, eller kanske snarare eftersom de vänt ryggen åt Gud. När vi människor gör det hotar meningslösheten, tomheten, rotlösheten. Men där ska vi söka Gud. Mitt i allt det som inte är som det ska, just i brustenheten ska Gud sökas. Där ska vi finna Gud, säger Mose, när vi helhjärtat söker kommer Gud att låta sig finns där. Just när vi är i nöd, den nöd som orsakats av att vi vänt Gud ryggen då behövs omvändelsen.

Omvändelsen tror jag handlar om just detta att vända om, vända sig bort från det som inte bär längre, det som inte håller. När vilsenheten drabbar oss: vad håller jag på med? Varför gör jag detta? Hur kom det sig att jag blev sån här? Vad vill jag egentligen? Vart är jag på väg? Det är just där och då som omvändelsen är möjlig och kommer till oss. Vi behöver inte alltid söka den, den kommer till oss när vi behöver den. Gud verkar i oss. Ty Gud är barmhärtig, Gud överger oss inte och låter oss inte gå under. Gud glömmer oss aldrig.

Den vissheten är svår att uppleva när det är som mörkast i oss, när vi famlar efter vägen och framtiden. När vi inte vet vad som blir vårt nästa steg. Det är då det bara går att ta ett ögonblick i sänder. Bara vara och vänta. Vänta på Guds ingripande, barmhärtigheten som är det enda som är nödvändigt.

Våra liv må vara fyllda med allt möjligt. Plikter och krav, önskningar och längtor men egentligen, vill bibeln säga oss, finna bara ett som är nödvändigt. En plats där vårt hjärta behöver vara, hos Gud.

Livet är fyllt av fröjd och smärta, möda, vila och välbehag. Det är som det ska och det går att uthärda när jag vilar trygg hos Gud. Det är ingen lättköpt trygghet, inte an nallebjörnsteologi, det är på riktigt. Strävan efter att kunna leva i den vissheten, övertygelsen får vi kämpa oss till varje dag. Varje ny morgon är början på en dag att söka vissheten i att Gud älskar mig. Också denna dag, också i denna stund.

Här är fokus i livet, det är här vårt helhjärtade engagemang ska vara. Men var har vi vårt helhjärtade engagemang? Hur har du det just nu? Vad går du upp i som inte föder mer liv utan istället dränerar dig på kraft?

Vi klara väldigt mycket, vi människor. Många av oss tar oss igenom förluster och sorger, sjukdom och motgångar. Inte för att vi vill utan för att vi måste. Inte för att vi väljer det men för att det är en del av livet. Det är som det är. På frågan varför finns inga svar. Det bara sker. Och vi får ta emot det livet ger oss, av det goda men också av det som dödar. Då är ett nödvändigt: Gud. Har vi Gud har vi allt. Lätt att säga, svårt att leva.

Gud är mig nära alla dagar, för var särskild tid med särskild nåd. Detta litar jag på och hoppas. Mitt hopp sätter jag till Gud, till vad annat kan jag sätta det?

Så blir livet en övning i att vänta, vila och vara. Vänta på Gud mitt i kaoset. Vänta på vändningen. Att orka vila i att Gud är på väg, Gud är redan här, vila i att det vänder, vila i att något annat föds ur det som verkar fruktlöst. Och att vara, bara vara i det som sker, uthärda i vissheten om att Gud är just här och nu, också i det som syns meningslöst och segt. (psalm 909)

Gud måste finnas. Jag vill tro det. Hjälp mig att tro det!

Amen.

 

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 793, 725, 785

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus handlar, tänker jag, både om detta att vi kristna väljer att splittra upp oss i olika kyrkor för att vi tänker och tror olika. Vi är alla kristna men vi väljer olika utgångspunkter och olika tolkningshorisonter. Egentligen skulle det väl behövas lika många kyrkor som det finns kristna. För alla har vi ju olika horisonter varifrån vi tolkar hur det kristna livet ska och bör se ut.

Men så tänker jag att det svåra som den här söndagen handlar om är att vi kan höra ihop trots att vi är olika. Att vi måste höra samman eftersom ensam inte är stark och att vi alla i grunden är beroende av andra. För vår överlevnad men också för hur vi väljer att tolka det som har med tron att göra.

Så handlar det också om oss själva. Vi splittrade och ofta förvirrade människor. Vi vill så mycket, vi antar så många olika roller, för att passa in, för att duga, för att få vara med.

Jag tror att när Jesus idag talar om att vi ska bli ett, att Gud ska vara i oss och vi i Gud så är det i alla dessa tre aspekter han talar. Om att höra samman som kristna, om att höra samman som mänsklighet och att finna någonslags enhet i oss själva.

Det kristna budskapet är det svåraste av alla: håll sams! Bejaka era olikheter men håll samman. Älska din fiende. Älska den märkliga, udda människan som du tror att du inte har något gemensamt med. Ni måste höra ihop!

Som kristen kan jag inte gå förbi någon, inte låta bli att sträva efter att älska alla. Det är själva uppdraget, vår mission som människor, meningen med livet om vi så vill.

Inga enkla, snabba svar på de stora frågorna alltså: utan en livslång kamp med att finna mig själv och att finna både mig själv och Gud i mina medmänniskor.

Jesus vet att trovärdigheten i denna nya rörelse som ska dra över världen och kallas kyrka, hänger på hur vi behandlar varandra. Inget vi säger eller predikar kommer att visa på att vi är trovärdiga, står för en tro som är värd att tro på. Utan det handlar om hur vi är mot våra medmänniskor. Det är centrum för den kristna tron. Inget annat är egentligen viktigt.

Så svårt! Men vilken nåd att vara kallad till medmänsklighet. Vår uppgift är inte egoismens nervösa fasthållande av det som är vårt utan utgivandets kärlek. Ge så ska du få. Pay it forward, ge det vidare, skapa ringar på vattnet. Ingen annan uppgift har du. Ger du så får du! Det är svårt att lita på för oss nervösa egoister. Hur ska vi klara det? Ja, igen är svaret att själv klarar du inget alls av detta. Bara i gemenskap med andra och Gud är det möjligt.

Att finna kärnan, enheten i sig själv är en spännande vandring som Jesus uppmanar oss till. Då handlar det mer om att skala av än att lägga till. Skala av det som faktiskt inte är viktigt. Att våga göra det är ett första steg mot enhet. När vi gör det tillsammans skapas en gemenskap som kan bestå trots våra olikheter. Det är en tillåtande gemenskap där det gemensamma blir kittet som håller oss samman och som tillåter oss alla att drömma samtidigt.

Åh, man skulle önska att Jesus gjorde det lite lättare för oss! Men icke.

Så här står vi med uppdraget om enhet. Att leva i ömsesidigt beroende. Att inte förneka någon en plats i gemenskapen. Hur i hela världen ska det gå till?

Endast genom Guds nåd.

Amen.

 

Pingst

Psalmer: In: 161, Offertorie: 772, slut: 718

Text: Apg. 2:1-11

Den heliga anden låter oss höra Guds tilltal på vårt eget språk. Det är nog avgörande för oss om vi ska komma till tro att vi får höra de goda nyheterna på vårt eget språk. Det kyrkliga språket kan ibland vara mycket märkligt och vi behöver träna oss för at förstå det liksom vi behöver träna oss att första vilket språk som helst. Men språket i sig behöver också utvecklas. Vårt tal om Gud och tro förändras ständigt. Det ändrar sig med mänskligheten. Vi lever i en annan tid nu än när Jesus vandrade på jorden, vi talar ett annat språk. Bara när mitt hjärtas språk talas kan jag på djupet förstå. Det var ju det som hände den där pingstdagen i Jerusalem för så länge sedan. Lukas bemödar sig om att få med så många som möjligt, han vill visa på att det fanns folk från hela den kända världen i Jerusalem den dagen, och alla hörde det budskapet om Gud på sitt eget hjärtas språk, och de kunde förstå.

Lärjungarna hade väntat sedan påsken på att Anden skulle komma. När Anden kommer öppnar den upp för nytt liv. För kreativitet och för mod. Nu var tiden inne att berätta budskapet från Gud till alla människor i hela världen. Nu frigjordes kapaciteten hos dem, då vågade och kunde mycket mer än de trodde. De kände Andens vind i ryggen och kunde gå dit de aldrig tidigare gått.

I psalm 161 som vi nyss sjöng talas om en Ande som befriar till nytt liv. Låt undret ske som väcker oss alla.

Att tala om Anden är svårt, för den är flyktig och svår att sätta ord på. Men vi vet när den är närvarande. Det sker när vi kan mötas utan rädslor, det är när vi känner den gemensamma kraften och tillhörigheten, när ingen är främling utan alla är med. Vi kan känna det på stämningen i ett rum eller i en grupp människor. När Anden är där händer det något.

Att bli väckt tror jag innebär att vi ser livets viktighet och storhet. Det är när vi kan skala av livets alla onödigheter och fokusera på det som är riktigt viktigt. Det är när vi vågar gå in i kampen för världens och mina medmänniskors bästa.

Psalmen fortsätter: Röj den nöd vi i hemlighet bär, mänskan lever ej blott av bröd. Här finns en hemlighet tror jag som Bibeln så ofta återkommer till: att vi fastnar i det världsliga, i ägodelarna, alla måsten, ekorrhjulet och det gör att vi inte ser vad livet egentligen handlar om. Anden vill befrias oss till liv. Till det som faktiskt är det sanna livet. Relationerna, kärleken, det som betyder något på riktigt.

I sista versen sjöng vi att Anden ska lära oss att vandra som syskon. Binda oss samman med fridens band och att lära oss älska varandra. Allt detta är Andens vilja.

Ibland tänker jag på Anden som en smekning på kinden, en påminnelse om det som är på riktigt. Det är så mycket vi inte behöver som vi fyller våra liv med. En massa bråte som skymmer sikten, som för oss längre från Gud, inte närmre.

När Anden får verka sker undret: vi kan mötas i ärlig gemenskap, förbundna i kampen för att breda ut Guds rike. Ett rike som handlar om frid och fred. Gud vill friden och freden, inte dess motsatser. Vi är kallade att vara fridens och fredens barn och vi vet hur svårt det uppdraget är!

Att vandra som syskon är ju inte att alltid vara sams men att alltid älska. Det finns väl få som man kan bli så irriterad på och bråka med så mycket som just med sina syskon? Men i de flesta fall, när det inte blir helt galet, finns en underliggande kärlek och en känsla av att höra ihop. Vi är samma kött och blod, det finns band mellan oss oavsett vad som sker. Det är den känslan som jag tror vi är kallade att känna inför alla medmänniskor. Om det finns en samhörighet, ett band mellan oss, ja då kan vi inte döda varandra, inte dela upp oss i grupper med olika värde, då är vi syskon ju!

Syskon kan tala med varandra på ett språk som de förstår, när vi verkligen vill mötas som syskon skapas en förtrogenhet i samtalet. Vi förstår varandra. Så mycket elände i världen beror på att vi inte förstår varandra, att vi inte lyssnar, vill lyssna eller ens vill förstå.

Om Anden får plats i våra liv kan dessa språkförbistringar lösas upp. Men det är en svår kamp att kämpa med mina egna tillkortakommanden när det gäller att älska. Därför är det fridens och fredens Ande jag behöver söka i mitt liv.

Så låt oss söka rösten som i vårt inre talar på vårt hemspråk, låt oss söka Andens röst i våra liv. Då kan spännande saker hända!

 

Bönsöndagen

Text: Romarbrevet 8:24-27

 

Att be är att hoppas tänker jag. För vem ber utan hopp om att någon hör? Paulus skriver i Romarbrevet att vi är räddade i hoppet. Nog är det ofta så att vi i en hopplös situation ropar vår bön? Ibland som en djup suck, ibland som ”Kristis, förbarma dig” eller ”Gud, hjälp mig!”. Då är situationen ändå inte helt hopplös, bönen blir mitt sista halmstrå, något jag tar till för att jag måste.

Att vara en bedjande människa är att ha tålamod. Vi väntar på ett svar. Ibland kommer det sådär påtagligt, vi kan se det, höra det. Ibland väntar vi länge och kan inte förrän i efterhand se bönesvaret. Gud har trots allt lyssnat, Gud hör mig!

Bön är att hoppas på det goda. Att möta varje dag med en bön om att Gud ska vara med och leda oss är att be om de goda mötena, de goda uppgifterna, de goda stunderna i livet. Det är ofta inga märkvärdiga saker som gör att vi på kvällen kan tacka Gud för dagen. Kanske en blick, ett ord, en samvaro vid kaffet, solens strålar, en vän som hör av sig, någon som gillar mitt inlägg. Men det är ju de där sakerna som utgör en vardag och så småningom ett liv. Inte så märkvärdigt, men avgörande för att livslusten ska leva och orka möta också det som är stort, fantastiskt, underbart och omvälvande.

Bön är att hoppas på att nöden, döden, natten inte är slutpunkten. Livet är inte bara öken. Det är också livgivande vatten. Att be är att vägra ge upp tanken på att det goda finns, trots allt.

Att be är att hoppas på Någon, för bön är att överlämna oss själva i någon annans vård. Att lita på att Gud bär. Att Anden vandrar vid vår sida och formulerar våra böner åt oss, också när orden tagit slut. Då slipper bönen vara en presation där jag söker de rätta orden. För mig räcker det att vila i ett öppet mottagande sinnestollstånd. Jag behöver inte formulera något. Gud vet vad jag ber om innan orden kommit över mina läppar.

Men ibland behövs orden för att göra bönen konkret. Lika ofta talar jag till mig själv som till Gud i min bön. Ibland måste jag formulera mina innersta tankar och behov för mig själv. Först då kan jag se och förstå vad jag behöver göra, vad som är min kallelse i just denna stund, denna situation. Bönen blir ett verktyg för mig att få syn på det som är riktigt viktigt. Den kan hjälpa mig att välja bort det som för vilse, det som inte just nu är viktigt. Så kan bönen för mig hjälpa till att sortera, att se min väg, just nu.

Att leva bedjande är att hoppas på livets andetag. Det är att förstå att allt liv behöver få och ge. Att andas in och andas ut, något vi gör av bara farten. Men när jag blir medveten om att livet hänger på den andningen och att varje andetag är att andas in Guds Ande kan min andning bli medveten och jag får andas ut det som jag inte längre behöver, det som haft sin tid, det som tär på mig och inte mera ger liv. Det får jag lämna till Gud.

Att be är att hoppas på att livet ständigt förnyas och växer. Det är att inte ge efter för det nedbrytande i tillvaron, det är att andas nytt liv in i denna värld, tillsammans med alla människor och tillsammans med Gud.

Det är hoppet som räddar oss, säger Paulus. Nog har han rätt? Utan hopp är vi förlorade. När vi ber vågar vi hoppas. Om jag ingenting annat kan göra så kan jag be. Be och hoppas, hoppas och be. Andas, in och ut, födas och föda. Livets rytm och bönens länkas samman och upprätthåller tillvaron. Min bön, så liten och ynklig länkas amman med all världens böner till en symfoni av hopp och liv. I det sammanhanget räknas min röst, i det sammanhanget är jag livsviktig.

Att be är att hoppas. Världen behöver mer hopp. Ditt hopp bär världen.

Tredje söndagen i påsktiden

Psalmer: 768, 774, 876, 725

Text: Joh. 10:22-30

Vi befinner oss i påsktiden, den tid som är full av mysterium. Vad var det egentligen som hände? Det handlar om en Gud som är så nära oss som någon kan vara. In på bara skinnet, en medmänniska, som finns där i det goda och i det som är ont och gör ont.

Efter påsken får vi reflektera över vad det egentligen betyder, att det varit påsk på jorden.

För Johannes blir det viktigt att visa på att vissa inte tillhör Jesus får, flocken, de som kan vara med. Det är en svår bild som krockar med vår om att Gud bjuder in alla att höra och följa. Det som gör det ännu värre för oss som sett världens historia de senaste 2000 åren är att det är judarna som utmålas som de som inte kan vara med.

Kan man vara med fast man inte förstår? Är man välkommen fast att man tvivlar? Ja det verkar så eftersom till och med Tomas tvivlaren omfamnas av Jesus hälsning om frid. Han som inte kunde tro om han inte fick ta på Jesus sår. Också med det stora tvivlet med önskan om bevis får vi vara med.

Men här verkar det handla om något annat. Jag tror det handlar om att vi måste vara beredda att göra upp med våra förutfattade meningar, med det som vi redan bestämt oss för. Att våga gå utanför den fyrkantiga låda där vi så gärna vill klämma in Gud, så att Gud passar in i vårt förutbestämda mönster.

Kanske är det det Jesus menar när han säger till dem som omringar honom med sina frågor att de inte tror trots att han berättat vem han är. De vill inte tro därför att de har en tydlig bild om hur Guds Messias skall vara. Så kommer den här killen från Nasaret och ställer saker och ting på ända. Han rör sig inte i den förutbestämda ramen, han går ständigt utanför den. Han ifrågasätter också den religiösa eliten och vågar vara obekväm. Jesus bekräftar inte idolbilden, han gör upp med den. Jesus väljer medvetet att ifrågasätta ”sanningar” och han blir besvärlig och svårhanterlig.

Får den uppståndne Jesus plats i våra liv? Vågar vi ta emot det revolutionerande budskapet han ger oss? Vågar vi lyssna på hans röst, såsom fåren lyssnar till den gode herden?

Påskens Jesus, uppståndelsens Gud kräver att vi suddar ut gränser, att vi rullar undan stenar, att vi vågar hoppas på det goda. Att leva gränslöst, förbehållslöst, fördomslöst är verkligt utmanande. Och det är vad det handlar om. Att våga.

Ingen av oss kan lyckas. Vi begränsas av rädslor, misstänksamhet och egoism. Vi är människor med allt vad det innebär av fantastiska gåvor och med stora brister. Det är nog därför vi behöver en herde, som kan leda oss också dit vi egentligen inte vill, vågar eller tror oss vara kapabla att gå. Med Gud vid vår sida är vi inte ensamma i den vandringen, vandringen utåt. I gemenskap med andra trossyskon går vi inte ensamma. Vi behöver varandra för att orka våga. På egen hand blir hindren oöverstigliga.

Jag kan vara med trots mitt tvivel, trots mina halvhjärtade försök.

Men att tro handlar inte om att veta och låsa in en sanning. Att tro innebär att våga räkna med det oförutsedda. Att tro är att lyfta blicken och omfamna det jag inte kan förstå. Att tro är att våga gå dit Gud sänder mig. Ta utmaningen, gilla utmaningen. Att tro är att gå utöver mig själv, att räkna med att jag får det jag behöver, det jag inte har och kanske aldrig kommer att få av egen kraft. Att tro är att lita på att tillsammans med Gud och mina medmänniskor kan jag förflytta berg.

Det är när påskens mysterium sakta sipprar ned i mig, in i mitt innersta, in i men egen självförståelse, som tron växer. Tro växer för att ge frukt. Inte för sin egen skull, inte för min egen skull utan för att världen ska leva.

Därför kommer Gud till oss. Därför uppstår han och besegrar döden. För att världen ska leva.

 

Andra söndagen i påsktiden

Text: Joh. 20:24-31

Det är svårt att tro! Den här söndagen handlar om påskens vittnen och så får vi läsa om Tomas, Tomas tvivlaren som han också kallas. Det är ju inget särskilt starkt vittne precis. Fast det blir han kanske sen, när han fått bevis för att det verkligen var sant att Jesus hade uppstått och besegrat döden.

Vi är många som tvivlar. Ofta och svårt. Det är inte bara Tomas som har svårt att tro på det som verkar omöjligt. Dött är dött och så är det inte mer med det. Men det är ju just här som kristen tro pekar på något annat. Jesus svar på den yttersta meningen och det yttersta målet för vår livsvandring: liv. Det är alltid liv, mer liv, ett helare liv, ett kärleksfullt liv som är fokus för Jesus och därmed vår tro.

Men att verkligen tro. I denna tid, när så mycket pekar mot otro och otillit, på misstänksamhet och beräkning. Det är svårt.

Att tro, att hålla för sant är inte en läxa att lära sig utantill och kunna rabbla såsom kemiska formler eller ordklasser, nej, det är något annat.

Tro verkar handla om att se på ett annat sätt. Att tro är erfarenhet av något, någon som bär. Också i det som är allra svårast. Det är inte lättköpt. Men det handlar nog också om inställning. Om möjligheten att omfamna också det som vi inte kan se och ta på. Att tillåta oss själva tilliten till det som inte går att förklara. Kanske är det detta Jesus menar med att vi behöver bli som barn för att kunna tro. Detta att våga lita på något och någon utan konkreta bevis. Tomas kunde det inte. Han behövde faktiska bevis för Jesus existens efter sin död. Och han fick det. Jesus vill ha med Tomas också, trots hans tvivel.

Nog är det för väl att vi är olika och att de som kallar sig kristna tänker och erfar på olika sätt? Det är kanske just denna samling av ofullständiga människor som vi utgör som kan skapa något som kan kallas helt? I all sin brustenhet?

Johannes skriver sina berättelser för att vi ska kunna tro. Han berättar om de många tillfällen då Jesus pekat på livet i det som är söndrigt och ohelt. De berättelserna blir för oss någon slags ram att sätta in oss själva i. I bästa fall kan vi känna igen våra erfarenheter.

Många av oss har stått vid avgrunden, då bara slutet tycks vara möjlig. Men vi har också erfarit att det vänt, att livet kommit åter. Det är påskmysteriet. Att livet kan besegra döden.

Det är inte lätt att tro det. Erfarenheter av tillit och kärlek som bär är pärlor att vårda ömt, för vi behöver de pärlorna när tvivlet sätter in. När vi inte orkar eller tror oss kunna tro på liv och kärlek får vi påminna oss själva och varandra om påskens märkliga händelser. Då får vi vittna för oss själv och för varandra om att den väg Jesus gick faktiskt finns. Vägen till livet.

Att kunna tro är en skatt och vi får den för att vi ska ha liv i hans namn, Guds son, Guds egen Messias, den utvalde. Så i Johannes text blir det tydligt att tro och liv hör ihop.

Liv förutsätter tro alltså. Bara den som vågar tro det goda kan leva fullt. Den som stänger och låser om sig kommer att sakna mycket. Tomas har stängt för möjligheten till liv. Men han lämnas inte i sin inlåsthet utan befrias ur den av Jesus. För den som vågar tro kan den befrielsen äga rum också idag, just nu.

Vi är alla Guds medarbetare, kallade att vara påskens vittnen, det vill säga vittna om livet som är möjligt, igenom allt och trots allt.

Det är ingen lättköpt trosvisshet vi talar om utan en utmanande vandring som kräver både mod, hopp och förtröstan och ingen kan vandra den på egen hand. Vi behöver Gud i ena handen och varandra i den andra.

Att vara ett påskens vittne är att vittna om liv.

 

 

Femte söndagen i fastan

Text: Ps. 103:8-14

Försoning är ett av de riktigt stora kristna orden och ett av de där svåra orden: vad menas med försoning och att Jesus är Försonaren?

Hur kan vi tala om att världen försonas genom det Jesus gör i påskens mysterium när världen ser ut som den gör? Det verkar som om världen polariseras mer och mer för varje dag som går. Var finns försoningen?

Om försoning betyder att försonas med varandra, alltså se och stå ut med våra olikheter, olika åsikter, handlingar och moral verkar vi mycket långt ifrån det idag. Kanske är det inte värre nu än vad det varit? Men nog känns det så?

Hur kan det finnas en god Gud när vi har det som vi har det? Tilliten till andra människor verkar ha nått botten. Ingen talar egentligen sanning, alla utgår från sig själva och vad som är bäst för dem själva, eller hur? Vem kan man egentligen lita på? Varför gör inte Gud något?

För mig landar den diskussionen ofta i att jag blir frustrerad på mig själv och alla andra människor. Är vi så tröga att vi inte ser vad Gud redan gjort och varje stund gör? Ja, det verkar så.

Jag vet att jag inte kan smita från ansvar för att världen ser ut som den gör. Ändå vill jag gärna det. Vi har ju alla oanade möjligheter att göra skillnad. I dagens psaltarpsalm är det tydligt att Guds nåd och barmhärtighet med oss på långa vägar överstiger Guds vrede på oss. Vi tvingas inte till att ständigt hamna på de anklagades bänk. Gud handlar helt enkelt inte med oss som vi förtjänar. Och tur är väl det! Guds nåd är alltid större.

Gud visar oss ömhet för Gud vet att vi är mull. Ömheten förstår jag, men det där med mullen? Att vi är ett med jorden är väl positivt? Menar Gud att vi i och med vår förbundenhet med det jordsliga har vi svårt att lyfta våra tankar från det som är oss själva och vårt eget och se den större bilden? Jag tror det. Det kräver en ansträngning att inte se världen som hotande. Det krävs mod att inte vara rädd för förändringar och det som är främmande. Detta mod och denna ansträngning kräver av oss att vi lyfter blicken och försöker se sammanhang.

Gud har gett oss så många goda gåvor, det är nåd, att vi, om vi vill, kan förändra den här världen att bli som vi vill, så som Gud hade tänkt. För vi vet ju alla vad som är gott. Vi vet alla att vi inte kan leva som vi vill om vi inte tillåter andra att också leva som de vill. Den insikten begränsar min frihet. Den insikten gör att jag kallas till hänsyn och viss anpassning.

Att försonas innebär att stå ut med den andres olikhet från mig. Det betyder att jag inte är världens centrum, allt kan inte utgå från mina behov. Jag tror att Gud vill att vi ska förstå det.

Därför landar jag i psalmen 738 där vi ber Gud att visa oss försoningens väg. Jesus har ju vandrat den och visat att den är möjlig. Riktigt fria blir vi bara när vi tjänar mänskligheten i en kärlek där vi kan glömma oss själva. När vi ser att vi behöver förlåtas kan vi också förlåta andra, försoningen blir möjlig. Att kunna gå över mina egna gränser blir en förutsättning för försoningen. En sann gemenskap, känslan av att tillhöra en mänsklighet trots alla som inte är som jag, vill det jag vill, strävar efter det jag strävar efter, är riktigt svårt. Men Gud kallar oss till det.

Om vi orkar landa i att det himmelska är vårt mål, det fullkomliga, den sanna kärleken, friden och freden, kanske det kan få spilla över på vårt liv här och nu? För nog är vi i grunden ense om att kärlek är bättre än hat, ömsesidighet bättre än ensamhet och förlåtelse bättre än bitterhet? Det behöver vi hjälpa varandra att se. När man är mitt i hatet, ensamheten och bitterheten behövs någon som kan dra oss upp ur skiten så att vi kan närma oss försoningens land igen. Och i den kampen går Gud vid vår sida.

Nej, Gud har inte gett upp om sin värld. Gud har kallat oss att vara medarbetare på kärlekens väg. Försoning är en möjlighet, alltid, överallt. Vår uppgift är att se det.

Jungfru Marie bebådelsedag 2017

Text: Kol. 1:15-20, Luk. 1:46-55

Det är lovsång på Jungfru Marie bebådelsedag!

Både Kolosserbrevet och Lukas skildrar lovsånger. I Lukas är det Maria som säger, eller sjunger tänker jag mig. Mitt i fastans smärtfyllda väg till Jerusalem får vi fira livet. Livet som inte kan hindras, det som oupphörligen förnyas! Jag tänker mig texten i Kolosserbrevet som en tidig gudstjänstsång, en Kristushymn i den allra första kyrkan. Bibelforskarna är inte överens om det men jag gillar tanken. Tänk om de orden sjöngs i den allra tidigaste kyrkan? Då har vi en bild av hur man uppfattade Jesus kanske bara 30 år efter hans död. Det är en kraftfull lovsång: Jesus blir den som allting skapas igenom, han finns före allting, är begynnelsen. Han är den som försonar allt, inte bara människan utan allting. Allt på jorden och allt i himlen.

Tänk att vi glömt bort det så länge! Att inte bara människan är i fokus för Guds försonande kraft utan allting. Det skapar tycker jag en förståelse för att allt hålls samman i Kristus. Det finns ingenting som inte ligger i Guds intressesfär. Vi finns i en livsväv där allt hör samman. Här finns ingen uppdelning mellan mänskligt och den övriga världen. Den uppdelning vi kristna senare gjort så tydlig, människan främst! Det andra sedan. Den synen har också gjort det möjligt för oss att tro att vi har rätt till Skapelsen på ett ofta osunt sätt. I stället är det kanske så att vi med våra stora gåvor är kallade till ett större ansvar, men inte till ett högre värde på andras bekostnad?

Mäktig är också Marias lovsång. Hon sjunger om en Gud som gör skillnad, en Gud som vill rättvisa, en Gud som upphöjer de ringa. Det handlar om liv. Ett rimligt liv för alla, inte bara för vissa.

För att tydliggöra livet ännu mer valde man vårdagjämningen som tiden för Marie bebådelse. Livet vänder åter, ljuset kommer och om nio månader är det jul. För oss i norr är detta så tydligt. Äntligen kommer våren efter fem mörka månader återvänder livsandarna, halleluja!

När Maria får budskap om Guds människoblivande i världen påbörjas en berättelse om det goda. Hon väljer att säga ja till livet. Säkert inte utan rädsla och funderingar men hon gör det som måste göras för att livet med stort L ska födas i världen. Berättelsen lever vidare och idag är det vi som lever i den. Vid varje bröllop i kyrkan sjunger vi i lovsången ett tack för livet som oupphörligt förnyas. Där kärlek finns, där finns liv!

Nog är det motigt då och då att vandra kärlekens väg. Men liksom Maria måste vi kapitulera inför det vi måste göra. Också vi måste säga ja till livet. Att inte göra det är död och destruktivitet. Liv är kreativitet. Nog är vi nu, liksom alltid, kallade till en alldeles särskild kreativitet för livets skull? Vi människor och skapelsen som helhet går verkligen inte från klarhet till klarhet. Vi verkar ha mycket svårt att lära oss av vår historia. Alltså kallas vi varje dag till att säga ja till Livet.

Lika omöjligt som det kan tyckas att Maria blir gravid utan att ha haft någon man, lika omöjligt kan det tyckas att se ett ljus i mörkret. Men livet vänder åter. Våren är här, lite kylig ännu men den är här, solen har återvänt. Också i dödsskuggans dal lyser ljuset. Det är svårt att se, men Guds livgivande ljus slocknar aldrig. Det är segern Jesus vinner i uppståndelsen. Det ljus i tunneln vi ändå skymtar i fastans mödosamma vandring upp till Jerusalem och döden. Till och med bortom döden lyser ljuset. Det är obegripligt och påskens mysterium kan vi inte förnuftsmässigt förstå, på det kan vi bara våga hoppas och tro. Vågar vi tro att Guds verk är mäktigt trots att världen ser ut som den gör? Maria gjorde det. Den tidiga kyrkan sjöng lovsången om Gud som försonar all ondska, allt mörker så att ljuset kan återvända.

Det är det naiva hoppet vi kallas till. Maria sjunger lovsång när hon förstår innebörden i det hon får vara med om. När vi ser sammanhanget där våra goda gärningar får spela roll kan också vi fyllas av lovsång. Det till synes enkla jag gör kan få ringar på vattnet och då får jag vara med i de riktigt stora sammanhangen. Det är mäktigt! Gud är mäktig! Halleluja! Halleluja är ett vackert hebreiskt ord som betyder ”Prisa Gud” och det får mig osökt att tänka på Robin Hood, eller snarare Broder Tuck: ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!” utbrister han när Robin och gänget gjort något åt orättvisan och med pengarna som prinsen orättmätigt snott åt sig hamnar där de ska och mättar de hungriga, som Maria sjunger.

Vi firar livet idag. Vi får prisa Gud och utbringa vårt Halleluja, ett kraftfullt Halleluja, som en motröst till det som inte föder liv, till det som osar död och destruktivitet. Rakt in i en sådan värld behöver lovsången sjungas, med allt fler och allt starkare röster. Vi viker inte ner oss, vi vill inte lämna kärlekens väg, vi vågar tro på Guds mäktiga verk och att ingenting är omöjligt för den som tror. Halleluja!