Andra advent 2017

”Guds rike är nära”.

Psalmer: 109, 39, 794

Text: Lukasevangeliet: 21:25-36

”Guds rike är nära”, handlar om hopp. Hela advent är en förberedelse och väntan på en ankomst av Gud själv. Förberedelsen fortsätter på andra advent, en förberedelse som handlar om att göra plats för hoppet i våra liv.

Det handlar om en ny möjlighet för mänskligheten och hela Skapelsen. Det beskrivs som ett kaos som kan skapa rädsla och ångest. Men Jesus är tydlig: när detta sker:” räta på er och lyft era huvuden, er befrielse närmar sig.”

När det gamla ska överges skapar det oro, så är det alltid också i det lilla. När livet förändras i grunden och vi hamnar i något helt nytt sker det inte utan vånda, det är som det ska vara. Men här talas det om ett hopp om en helt ny tillvaro på jorden. Det är Guds rike som ska bryta in och Guds rike är alltid nära. En tillvaro där mina relationer återställs, relationen till mitt eget jag, till Gud och till allt det Gud skapat, Skapelsen. Kristen tro handlar nog väldigt mycket om att återställa relationer, göra dem hela, sunda, livgivande.

Jesus varnar oss i dagens evangelium för att inte vara beredda och se det nya som finns där, liksom bakom en slöja. Vi har alltid en möjlighet att hela brustna relationer. Om vi ser möjligheterna, om vi bärs av hoppet. Det är när vi fyller livet med en massa annat, ”livets bekymmer”, som hoppet inte får plats i oss. Vad finns det att hoppas på? Varför ska man anstränga sig att hela relationer, det kan väl få vara som det är? Halvdant och ganska meningslöst. Ibland upplever vi att det är en alltför stor kraftansträngning att göra något åt de situationer vi hamnar i, så låter vi dem vara.

När det sker fördjupas brustenheten, stelhet och ovilja smyger sig på oss. Vi fastnar i ett liv som inte ger frukt, inte för oss närmare själva livet utan längre och längre ifrån det.

Andra advent kommer som en påminnelse om att odla vårt hopp. En del i förberedelsen inför julens mysterium, att Gud kommer till oss som ett litet barn, ett syskon, är att orka kämpa med vårt hopp.

Vad kan vi hoppas på? Hur orkar vi hoppas när livet är som det är?

Många gånger anser vi oss ha nog med att kunna leva i nuet och det är nog bra att kämpa med det. Vi gör kanske övningar som hjälper oss att vara här och nu. I en tid där vi verkar springa fortare och fortare är det bra att stanna upp. Men vi kan inte stanna i nuet. Då lever vi här och nu utan tankar om hur det skulle kunna vara istället. Ett liv som bara fokuserar på nuet riskerar att sätta hoppet i skymundan. Vi behöver kunna hålla både nuet och dået i luften samtidigt. Hoppet handlar om hur det kan vara då Guds rike finns mitt ibland oss. Hoppet om att Gud kommer oss till mötes i ett litet syskon ger en fingervisning om hur det kan vara i en annan värld, när vi lever på ett annat sätt.

Att ta emot ett barn är att ta emot livet. Alla föräldrar vet det. Alla som lyft en bebis i sin famn vet det. Alla som sett in i ögonen på ett nytt liv vet det. Livet kommer till oss, i ett barn i en krubba.

Helt utan yttre maktanspråk får barnet oss att vekna och mjukna. Jag tänker att det är den känslan Gud vill frammana i oss i advent. Förväntan och hoppet ligger i att möta barnets blick, låta den landa i oss och förvandla oss. Mjuka upp våra förhärdade hjärtan så att vi kan hela de relationer vi står i.

Utan hopp är vi förlorade. Gud kommer oss ständigt till mötes med den pockande påminnelsen om att livet är värt att leva. Att tillvaron går att förändra. Vi vet ju det. Som bakom en slöja kan vi se hur det borde vara, hur vi vill att det ska vara, det finns inom räckhåll för oss om vi orkar hålla fast vid hoppet.

Tack Gud, för att du inte ger upp om oss! Hjälp oss nu i advent att förbereda oss, våra hjärtan, på att ta emot barnet som vill möta vår blick. Hjälp oss ställa in våra hjärtan på en annan våglängd så att vi kan beröras i vårt innersta. Tack för att du kommer oss till mötes, Amen.

 

Första advent 2017

 

Text: Sakarja 9:9-10, Matteusevangeliet 21:1-9

 

Så är det äntligen Advent! Ett nådens år från Herren tillönskas oss också detta år. Tack Gud!

 

Vi får sjunga Hosianna, rädda oss, och det gör vi därför att vi behöver det. Vi lever i en värld med krig och våld, förtryck och orättvisor. En värld som behöver många människors engagemang, såsom IM arbetar, borde fler arbeta. Och i mitt eget liv finns det så mycket som behöver Guds räddning.

 

Kanske är det så att orsaken till att Advent blivit så viktig för många är just denna känsla av att vi behöver ny kraft för att orka. Också många av dem som säger sig inte tro söker sig till en kyrka på första advent. Tänder en stjärna i fönstret, ett ljus på soffbordet. Det är inte bara för att december är mörkt och ruggigt utan, tror jag, också för att det finns något vi ropar efter. Något fattas oss människor och vi söker det.

 

Många av oss inser tillvarons innehållslöshet. Det låter bedrövligt, men visst ligger det något i detta? Vi springer runt som skållade råttor hela året för att hinna med. Vara till för dem vi älskar, jobba och tjäna ihop, vara uppkopplad och tillgänglig, publicera snygga foton på Instagram och facebook, hänga med, vara lycklig. Så när vi närmar oss jul gör vi det ännu värre: Här ska julstädas och bakas, klappar ska köpas, pyntet ska upp och det ska vara mysigt, mysigt, mysigt! Hyacinter och glögg, pepparkakor och nejlikor, det ska dofta jul i varje vrå, ljusen ska tindra och Måns Zelmerlöv sjunger smäktande i bakgrunden. Lycka?

 

Den sega vardagen ska piffas upp, här ska firas jul!

 

Men hur var det nu? Jesus kommer till oss ridande på en åsna, saktmodig, mild och god, som vi sjunger i psalm 104. Saktmodig: ödmjuk, blid, fredlig, fridsam, mild, lugn, tålig, fördragsam kan det ordet betyda. Vilket fantastiskt ord!

 

Kanske kunde adventstiden, som ju är en fasta och förberedelsetid, få präglas mer av detta? Lugn och fredlighet? Fördragsamhet och fridfullhet? Nog skulle båda jag och världen behöva mer saktmodighet? Det handlar inte om långsamhet, seghet och overksamhet, inte alls. Saktmodigheten är ett förhållningssätt som kan skapa fred. För budskapet på första advent handlar om fred, om Gud som kommer oss till mötes i vårt livs kamp. För att ge oss mod. Mod att orka leva saktmodigt, milt och fredligt. För fred börjar alltid med fred. Och freden måste börja i mig och i mina relationer. Fred skapas i dialogen och när vi slutar tala med varandra, påverkas av varandras idéer och tankar skapas avstånd och ofred. Jag tänker att det är därför Jesus rider på just en åsna. När en vuxen man gör så hamnar man i ögonhöjd med de flesta, en bra början på en dialog.

 

När man funderar över varför det ser ut som det gör i världen tänker jag att det kommer sig av avsaknad av dialog, det goda samtalet.

 

Jag älskar pepparkakor och glögg, lussebullar och tända ljus. Men om jag inte hinner uppleva dessa livets gåvor kanske de spelat ut sin roll? Hur skapar jag tid för de livsnära samtalen?

 

Jag smittas gärna av feststämningen i advent men hosiannaropet, ropet om att Gud räddar, behöver jag mer än någonsin.

 

När Jesus rider in i Jerusalem kommer han inte till en adventspyntad tillvaro, inte till en tillrättalagd lycklighet med guldglitter. Han landar rakt in i en verklighet som kännetecknas av ockupation och förtryck. Det är in i den verkligheten som han kommer med fredsbudskapet, med tankarna om att det finns ett annat sätt att leva på än maktens och egoismens.  Jesus kommer till världen så som den nu ser ut. Vår tid präglas av det som präglade den tiden som var för 2000 år sedan. Mänskligheten har utvecklats och kan göra fantastiska saker, men våra hjärtan verkar i grunden inte ha blivit fredligare. Vi är lika rädda nu som då för det som hotar oss. Vi tar till våld lika snabbt nu som då.

 

Också detta år behöver vi ta emot räddaren då han kommer till oss ridande på en åsna. Vi upprepar hosiannaropen också detta år. Vi gör det därför att vi behöver det. Vi gör det för att vi inser att vi människor har väldigt svårt att skapa fred själva.

 

Men denna insikt kan inte få hindra oss från att försöka förändra världen. Vår kallelse i denna värld är att göra den bättre, inte sämre. Det är samma kallelse nu som då. Det är samma budskap från Jesus nu som då. Ett nådens år ger Gud oss. En ny möjlighet att göra om och göra rätt. Jesus kommer för att väcka vårt engagemang för det som är gott. Det engagemanget kan kanaliseras på så många sätt och ett sätt är att engagera sig för IM, så bra!

 

Att följa den man som rider på en åsna är att gå in i dialog med människor som är helt olika mig. Att ta emot modet från Gud att tro att lilla jag kan få spela en roll för att världen ska bli en bättre plats att leva på för fler.

 

Kom, Gud, och fyll oss med din helga Ande så att vi vågar tro att vi spelar roll, att du räknar med oss. Hjälp oss att dela nåden detta nya år som ligger framför oss, hjälp oss fylla det med dialog och kärlek så att världen kan leva. Låt oss våga det trotsiga hoppet att världen kan förändras och att det jag gör spelar roll. Gud, hjälp oss att aldrig släppa taget om hoppet om en rimligare värld.

 

Domsöndagen

Kristi återkomst.

Psalmer: 490, 782, 766, 726, 111

Text: Hesekiel 47:6-12

Vi närmar oss domens dag i kyrkoåret. Den där påminnelsen, som jag tror är av godo, att allt inte står rätt till. Varken i världen eller i mitt eget liv står allt rätt till.

Jag tycker verkligen att texten från Hesekiel passar bra på Domsöndagen, för den andas hopp. Ibland tänker vi oss nog domsöndagen som en svår dag, ett lidande, då vi ska ställas till svars för vad vi gjort eller undlåtit att göra. Och nog är det allvarligt, det är viktigt att veta att det finns ett korrektiv, det finns något som är rätt och det finns något som är fel. Det vet vi alla. Men som Paulus säger: det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag. Nog känner vi igen oss i det?

Men det är väl för väl att Jesus kommer tillbaka så att vi inte i evighet tvingas leva med det som inte är bra. Det onda som finns runt omkring oss och i oss har inte sista ordet. När Jesus kommer till oss igen handlar det om att ställa tillrätta. En återgång till det liv Gud menade vi skulle leva. Det är Guds rike som ska förverkligas. Tänk vad bra att det som inte är det goda livet ska förvinna. Jag slipper leva med mina egna brister för evigt. Något nytt ska komma i stället, Kärleken med stort K.

I Hesekieltexten talas om ett vatten som rinner genom landet och som ger friskhet. Ett vatten som tar med sig det som inte är värt att bevara. När vattnet kommer vimlar det av liv. Det skapas mångfald, fiskarna ska fånga fiskar av alla de slag. Marken ger gröda och läkedom står det.

Vi vet att jorden och mänskligheten inte mår så bra. Fler och fler, både djur och människor, tvingas fly på grund av brist på det friska vattnet. Vatten och solljus är det mest grundläggande vi behöver för att leva. Gud har gett oss dem. Men vi människor har förvanskat uppdraget att förvalta och vårda det Gud gett oss. Vattnet är en bristvara och solens strålar värmer för mycket eftersom vi släpper ut för mycket klimatgaser från vår produktion och konsumtion. I Gamla testamentet finns många texter som påminner oss om hur det egentligen ska vara. Gud ger det friska vattnet för att vi ska ha liv. Det ges oss gratis men vi människor har en förmåga att bara se till våra egna behov och så förstör vi det rena Gud gett oss, håller det för oss själva, ja vi gör det till och med till en handelsvara.

Med detta tillstånd måste vi göra upp. Vi kan naturligtvis luta oss tillbaka med armarna i kors och vänta in den dag då Jesus kommer tillbaka. Men vi kan ocjså agera nu så att färre människor och djur behöver lida på grund av vår egoistiska framfart. Det är ett val vi står inför, var och en. Och nog kommer domen att falla hårt på oss om vi väljer bekvämligheten och den egna berikningen, det tror jag verkligen.

Jesus kommer åter, tillbaka till oss för att döma och för att befästa Guds rike på jorden. Ett rike där vi lever i fred med andra, med jorden och med oss själva. De grundläggande relationerna med allt och alla, med Gud ska återupprättas. Det blir en härlig dag! Men svår. För visst finns det saker i mitt liv som behöver ordnas upp? Nog har jag beteenden som inte är goda och föder liv och kärlek?

Jag är tacksam över att löftet om Jesus återkomst är hoppfullt. Jag behöver inte fastna i domen. Den blir svår men dess syfte är det goda livet för alla, för den här planeten vi bor på. Domen är inte slutpunkten, den är början på något nytt. Ett liv i gemenskap med allt Gud skapat och med Skaparen själv. Tack gode Gud för det!

Kyrkoårets sista tid är allvarlig. Och vi behöver se allvaret i vitögat så att handling sker. Vi verkar något tröga vi människor och först inför en stundande katastrof får vi fart på oss. Klimatutmaningen, det faktum att jorden har feber, är en tickande bomb. Det går inte att skriva om det i mindre skrämmande formuleringar. Det är som det är. Och alltså finns all anledning att ta kampen för det vi vet är rätt och riktigt. Det är klokt att bereda plats så att Guds rike kan komma. Så att Jesus kan komma tillbaka. Nu kommer ju Jesus när han kommer, om det vet vi ingenting. Visst väntar vi och hoppas. Och nog är det hoppfullt att vänta på Guds rikes utbredande, det blir bra! Men till dess att det sker har vi en kallelse att leva i världen och göra det vi kan för att minska lidandet.

Allvaret i Domsöndagen manar oss till kamp för livet och kärleken. Låt oss ta den uppgiften på stort allvar. Amen.

 

Söndagen före Domsöndagen

”Vaksamhet och väntan”

Söndagen före domssöndagen

Ingångspsalm: 205

Offertoriepsalm: 396

Slutpsalm: 288

Text: Luk. 17:20-30.

Vi närmar oss tidens slut. Det låter dramatiskt och kanske tänker vi att ”så allvarligt är det väl inte, det är ju bara kyrkoåret som tar slut, men sen kommer ju advent.”

Fast texterna på söndagen före domsöndagen andas en annan iver. Vi manas till vaksamhet och väntan, kanske förväntan? Vaksamhet så att vi märker när Guds rike bryter in och väntan, förväntan på vad som då ska ske. Jesus säger att Guds rike är inom oss. Det finns redan här. Alltså redan men ännu inte fullt ut. Vi lever i världen och i världen finns Guds rike, det andliga och det världsliga hör ihop, är sammanvävt, kan inte skiljas åt.

Det finns en kamp som inte kan vänta, det finns ett engagemang som inte kan skjutas upp. Jorden har feber och det drabbar människor och djur, natur och sammanhang. Det sker nu. Redan nu. Jag tänker att vi människor alltid befinner sig i ett nu. Vaksamheten handlar om detta att vara beredd nu, inte sen.

Jag tror att kyrkoårets sista dagar vill varna oss från att förlora vår längtan. Hur ser det goda livet ut? Vad behöver jag och vi göra, vara för att kunna nå det? Det vet vi, oftare än vad vi vill tillstå. När vi tappar längtan om det goda livet, om Guds rike, tappar vi greppet om det som är väsentligt och uppgivenheten kommer smygande.

Guds rike finns också inom oss och genom oss och våra val, här och nu, kan det bryta igenom så att det blir synligt, här och nu. I ett av Margareta Melins kärnord skriver hon: ”Himmelriket bär vi inom oss, varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och gränslös glädje.” (Ev. sjunga) Jag tror att Guds rike kan liknas vid himmelriket, det goda, det som är till för allt och alla. Det finns där i oss, en stark kraft som manar oss till kamp och därmed för oss till den gränslösa glädjen. Skärvan av, glimten av himmelriket eller Guds rike i oss kan hjälpa oss att se vad som är brutet i vår tid. När vi ser det blir risken mindre att vi går på som om det var ”business as usual” för vi vet ju att det inte är så. Jorden har feber och kämpar i sin sjukdom, det går inte att blunda för längre. Det kallar mig till omvändelse och förändring, innan tiden är ute.

Guds rike inom oss är en stark kraft och väntan i kyrkoårets slut, förväntan, lär oss att den inte ensam räcker. Vi förväntar oss Jesu Kristi kraft, vi hoppas på den, att Guds Son kommer oss till mötes här, i denna världen, i denna kamp som vi nu inte kan låta bli att delta i. Guds rike inom mig möter Guds rike i Jesus Kristus, bekräftas av Guds son och förmeras att orka bära världens tyngd.

Detta litar jag på, och jag vill ta emot Guds rike som räckes mig, vaksam och beredd i förväntan, tar jag emot och låter mig fyllas av Guds goda så att världen kan räddas och bli en rimligare plats att leva på för fler. Amen.

Femtonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 249, 298, 909

Text: 5 Mos. 4:29-31

Ett är nödvändigt är temat för den femtonde söndagen efter trefaldighet. Vi är mitt inne i växandets period, den gröna perioden. Söndagarna och texterna vi umgås med på dem handlar om etik och moral, om det kristna handlandet, hur vi är mot andra, hela skapelsen och mot oss själva.

När Mose talar till folket talar han om en svår tid, han säger ”där” och menar i kaoset, i förvirringen, i den förskingring som hotar folket eftersom de trotsat Guds förordningar, eller kanske snarare eftersom de vänt ryggen åt Gud. När vi människor gör det hotar meningslösheten, tomheten, rotlösheten. Men där ska vi söka Gud. Mitt i allt det som inte är som det ska, just i brustenheten ska Gud sökas. Där ska vi finna Gud, säger Mose, när vi helhjärtat söker kommer Gud att låta sig finns där. Just när vi är i nöd, den nöd som orsakats av att vi vänt Gud ryggen då behövs omvändelsen.

Omvändelsen tror jag handlar om just detta att vända om, vända sig bort från det som inte bär längre, det som inte håller. När vilsenheten drabbar oss: vad håller jag på med? Varför gör jag detta? Hur kom det sig att jag blev sån här? Vad vill jag egentligen? Vart är jag på väg? Det är just där och då som omvändelsen är möjlig och kommer till oss. Vi behöver inte alltid söka den, den kommer till oss när vi behöver den. Gud verkar i oss. Ty Gud är barmhärtig, Gud överger oss inte och låter oss inte gå under. Gud glömmer oss aldrig.

Den vissheten är svår att uppleva när det är som mörkast i oss, när vi famlar efter vägen och framtiden. När vi inte vet vad som blir vårt nästa steg. Det är då det bara går att ta ett ögonblick i sänder. Bara vara och vänta. Vänta på Guds ingripande, barmhärtigheten som är det enda som är nödvändigt.

Våra liv må vara fyllda med allt möjligt. Plikter och krav, önskningar och längtor men egentligen, vill bibeln säga oss, finna bara ett som är nödvändigt. En plats där vårt hjärta behöver vara, hos Gud.

Livet är fyllt av fröjd och smärta, möda, vila och välbehag. Det är som det ska och det går att uthärda när jag vilar trygg hos Gud. Det är ingen lättköpt trygghet, inte an nallebjörnsteologi, det är på riktigt. Strävan efter att kunna leva i den vissheten, övertygelsen får vi kämpa oss till varje dag. Varje ny morgon är början på en dag att söka vissheten i att Gud älskar mig. Också denna dag, också i denna stund.

Här är fokus i livet, det är här vårt helhjärtade engagemang ska vara. Men var har vi vårt helhjärtade engagemang? Hur har du det just nu? Vad går du upp i som inte föder mer liv utan istället dränerar dig på kraft?

Vi klara väldigt mycket, vi människor. Många av oss tar oss igenom förluster och sorger, sjukdom och motgångar. Inte för att vi vill utan för att vi måste. Inte för att vi väljer det men för att det är en del av livet. Det är som det är. På frågan varför finns inga svar. Det bara sker. Och vi får ta emot det livet ger oss, av det goda men också av det som dödar. Då är ett nödvändigt: Gud. Har vi Gud har vi allt. Lätt att säga, svårt att leva.

Gud är mig nära alla dagar, för var särskild tid med särskild nåd. Detta litar jag på och hoppas. Mitt hopp sätter jag till Gud, till vad annat kan jag sätta det?

Så blir livet en övning i att vänta, vila och vara. Vänta på Gud mitt i kaoset. Vänta på vändningen. Att orka vila i att Gud är på väg, Gud är redan här, vila i att det vänder, vila i att något annat föds ur det som verkar fruktlöst. Och att vara, bara vara i det som sker, uthärda i vissheten om att Gud är just här och nu, också i det som syns meningslöst och segt. (psalm 909)

Gud måste finnas. Jag vill tro det. Hjälp mig att tro det!

Amen.

 

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 793, 725, 785

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus handlar, tänker jag, både om detta att vi kristna väljer att splittra upp oss i olika kyrkor för att vi tänker och tror olika. Vi är alla kristna men vi väljer olika utgångspunkter och olika tolkningshorisonter. Egentligen skulle det väl behövas lika många kyrkor som det finns kristna. För alla har vi ju olika horisonter varifrån vi tolkar hur det kristna livet ska och bör se ut.

Men så tänker jag att det svåra som den här söndagen handlar om är att vi kan höra ihop trots att vi är olika. Att vi måste höra samman eftersom ensam inte är stark och att vi alla i grunden är beroende av andra. För vår överlevnad men också för hur vi väljer att tolka det som har med tron att göra.

Så handlar det också om oss själva. Vi splittrade och ofta förvirrade människor. Vi vill så mycket, vi antar så många olika roller, för att passa in, för att duga, för att få vara med.

Jag tror att när Jesus idag talar om att vi ska bli ett, att Gud ska vara i oss och vi i Gud så är det i alla dessa tre aspekter han talar. Om att höra samman som kristna, om att höra samman som mänsklighet och att finna någonslags enhet i oss själva.

Det kristna budskapet är det svåraste av alla: håll sams! Bejaka era olikheter men håll samman. Älska din fiende. Älska den märkliga, udda människan som du tror att du inte har något gemensamt med. Ni måste höra ihop!

Som kristen kan jag inte gå förbi någon, inte låta bli att sträva efter att älska alla. Det är själva uppdraget, vår mission som människor, meningen med livet om vi så vill.

Inga enkla, snabba svar på de stora frågorna alltså: utan en livslång kamp med att finna mig själv och att finna både mig själv och Gud i mina medmänniskor.

Jesus vet att trovärdigheten i denna nya rörelse som ska dra över världen och kallas kyrka, hänger på hur vi behandlar varandra. Inget vi säger eller predikar kommer att visa på att vi är trovärdiga, står för en tro som är värd att tro på. Utan det handlar om hur vi är mot våra medmänniskor. Det är centrum för den kristna tron. Inget annat är egentligen viktigt.

Så svårt! Men vilken nåd att vara kallad till medmänsklighet. Vår uppgift är inte egoismens nervösa fasthållande av det som är vårt utan utgivandets kärlek. Ge så ska du få. Pay it forward, ge det vidare, skapa ringar på vattnet. Ingen annan uppgift har du. Ger du så får du! Det är svårt att lita på för oss nervösa egoister. Hur ska vi klara det? Ja, igen är svaret att själv klarar du inget alls av detta. Bara i gemenskap med andra och Gud är det möjligt.

Att finna kärnan, enheten i sig själv är en spännande vandring som Jesus uppmanar oss till. Då handlar det mer om att skala av än att lägga till. Skala av det som faktiskt inte är viktigt. Att våga göra det är ett första steg mot enhet. När vi gör det tillsammans skapas en gemenskap som kan bestå trots våra olikheter. Det är en tillåtande gemenskap där det gemensamma blir kittet som håller oss samman och som tillåter oss alla att drömma samtidigt.

Åh, man skulle önska att Jesus gjorde det lite lättare för oss! Men icke.

Så här står vi med uppdraget om enhet. Att leva i ömsesidigt beroende. Att inte förneka någon en plats i gemenskapen. Hur i hela världen ska det gå till?

Endast genom Guds nåd.

Amen.

 

Pingst

Psalmer: In: 161, Offertorie: 772, slut: 718

Text: Apg. 2:1-11

Den heliga anden låter oss höra Guds tilltal på vårt eget språk. Det är nog avgörande för oss om vi ska komma till tro att vi får höra de goda nyheterna på vårt eget språk. Det kyrkliga språket kan ibland vara mycket märkligt och vi behöver träna oss för at förstå det liksom vi behöver träna oss att första vilket språk som helst. Men språket i sig behöver också utvecklas. Vårt tal om Gud och tro förändras ständigt. Det ändrar sig med mänskligheten. Vi lever i en annan tid nu än när Jesus vandrade på jorden, vi talar ett annat språk. Bara när mitt hjärtas språk talas kan jag på djupet förstå. Det var ju det som hände den där pingstdagen i Jerusalem för så länge sedan. Lukas bemödar sig om att få med så många som möjligt, han vill visa på att det fanns folk från hela den kända världen i Jerusalem den dagen, och alla hörde det budskapet om Gud på sitt eget hjärtas språk, och de kunde förstå.

Lärjungarna hade väntat sedan påsken på att Anden skulle komma. När Anden kommer öppnar den upp för nytt liv. För kreativitet och för mod. Nu var tiden inne att berätta budskapet från Gud till alla människor i hela världen. Nu frigjordes kapaciteten hos dem, då vågade och kunde mycket mer än de trodde. De kände Andens vind i ryggen och kunde gå dit de aldrig tidigare gått.

I psalm 161 som vi nyss sjöng talas om en Ande som befriar till nytt liv. Låt undret ske som väcker oss alla.

Att tala om Anden är svårt, för den är flyktig och svår att sätta ord på. Men vi vet när den är närvarande. Det sker när vi kan mötas utan rädslor, det är när vi känner den gemensamma kraften och tillhörigheten, när ingen är främling utan alla är med. Vi kan känna det på stämningen i ett rum eller i en grupp människor. När Anden är där händer det något.

Att bli väckt tror jag innebär att vi ser livets viktighet och storhet. Det är när vi kan skala av livets alla onödigheter och fokusera på det som är riktigt viktigt. Det är när vi vågar gå in i kampen för världens och mina medmänniskors bästa.

Psalmen fortsätter: Röj den nöd vi i hemlighet bär, mänskan lever ej blott av bröd. Här finns en hemlighet tror jag som Bibeln så ofta återkommer till: att vi fastnar i det världsliga, i ägodelarna, alla måsten, ekorrhjulet och det gör att vi inte ser vad livet egentligen handlar om. Anden vill befrias oss till liv. Till det som faktiskt är det sanna livet. Relationerna, kärleken, det som betyder något på riktigt.

I sista versen sjöng vi att Anden ska lära oss att vandra som syskon. Binda oss samman med fridens band och att lära oss älska varandra. Allt detta är Andens vilja.

Ibland tänker jag på Anden som en smekning på kinden, en påminnelse om det som är på riktigt. Det är så mycket vi inte behöver som vi fyller våra liv med. En massa bråte som skymmer sikten, som för oss längre från Gud, inte närmre.

När Anden får verka sker undret: vi kan mötas i ärlig gemenskap, förbundna i kampen för att breda ut Guds rike. Ett rike som handlar om frid och fred. Gud vill friden och freden, inte dess motsatser. Vi är kallade att vara fridens och fredens barn och vi vet hur svårt det uppdraget är!

Att vandra som syskon är ju inte att alltid vara sams men att alltid älska. Det finns väl få som man kan bli så irriterad på och bråka med så mycket som just med sina syskon? Men i de flesta fall, när det inte blir helt galet, finns en underliggande kärlek och en känsla av att höra ihop. Vi är samma kött och blod, det finns band mellan oss oavsett vad som sker. Det är den känslan som jag tror vi är kallade att känna inför alla medmänniskor. Om det finns en samhörighet, ett band mellan oss, ja då kan vi inte döda varandra, inte dela upp oss i grupper med olika värde, då är vi syskon ju!

Syskon kan tala med varandra på ett språk som de förstår, när vi verkligen vill mötas som syskon skapas en förtrogenhet i samtalet. Vi förstår varandra. Så mycket elände i världen beror på att vi inte förstår varandra, att vi inte lyssnar, vill lyssna eller ens vill förstå.

Om Anden får plats i våra liv kan dessa språkförbistringar lösas upp. Men det är en svår kamp att kämpa med mina egna tillkortakommanden när det gäller att älska. Därför är det fridens och fredens Ande jag behöver söka i mitt liv.

Så låt oss söka rösten som i vårt inre talar på vårt hemspråk, låt oss söka Andens röst i våra liv. Då kan spännande saker hända!