Tredje söndagen i advent 2018.

”Bana väg för Herren”.

Psalmer: Ing: 103, Gradual: 826  , Offertorie: 893 , Slut: 111 .

Text: Matt. 11:12-19

Himmelriket tränger fram säger Jesus. Sedan Johannes dagar har det börjat, Johannes bereder väg för Herren, Jesus, vår vän som vandrar tillsammans med oss på jorden. Att bana väg för Herren är Johannes uppdrag, han är den som bereder folket för det som ska komma.

Men vi människor har svårt att fatta, så var det då, så är det nu. På ett eller annat sätt gör vi vad vi kan för att slippa dras med i det som sker runt om kring oss, vi har nog med vårt eget. Jesus berättar om barnen som spelar för att få med människor i en förändring, de spelar hoppets och glädjens sånger och de spelar sorgesånger men de andra verkar gå oberörda förbi.

Bäst att titta ner i marken när jag möter de där klimatdemonstranterna utanför kommunhusen i snart alla kommuner i landet, om jag inte engagerar mig slipper jag ta ställning och kan leva mitt liv i lugn och ro.

Greta Thunberg är ett av de där barnen som sjunger på torget, det var hon som började men i det här fallet har det faktiskt skapats en global rörelse som ser att något måste göras. Men kritiken finns där, som vanligt: Borde hon inte gå i skolan? Vad vet hon egentligen? Har inte klimatet alltid förändrats? Ska verkligen vi i de rika länderna ta hand om de fattiga som tvingas fly klimatförändringarna? Kan inte nån annan? Vi har inte råd, orkar inte. Vi kan faktiskt inte förändra hela vårt sätt att leva! Det går bara inte.

Men Greta fortsätter att sjunga på torget, just nu i Katowice. Och faktum är att fler och fler verkar lyssna.

Att rikta in sig på personlig kritik är också ett väl använt knep för att slippa bry sig. Har inte den där personen som pratar så mycket om klimatet en man som kör en dieselbil? Jaha, då kan vi inte lita på henne mer. Precis som när Johannes och Jesus kom och folk brydde sig om vad de åt eller inte åt istället för att fundera över vad det var de faktiskt sade.

Vi människor har många och uppfinningsrika försvarsmekanismer för att slippa ta ansvar, vara de människor vi kunde vara och lyssna till Jesus kallelse till oss.

När Adventssöndagarna i advent försöker förbereda oss på vad som ska komma handlar det mycket om att få oss att se på oss själva och göra upp med det som inte håller längre. Advent är ju en fastetid och en fasta används för förberedelse, fördjupning och lyssnande.

Visst ska det bakas och slås in klappar, men mellan allt det där vi tror att vi måste göra finns möjlighet att fundera över hur vi vill ha det, tillsammans här i världen.

Himmelriket som ska komma och som Johannes bereder väg för handlar, tänker jag, primärt om ett mindset, ett sätt att tänka om livet, vår tid på jorden och hur vi lever det tillsammans. För ingen av oss lever ju helt solitärt, allt vi gör och allt vi behöver påverkar andra och vi är beroende av andra, av Guds Skapelse och allt vad den rymmer. Tänk om vi alla kunde vara givmilda, kärleksfulla människor som inte alltid söker det bästa för sig själv utan för gemenskapen? Visst vore det underbart?

Hela adventstiden och julen handlar om ett annat sätt att leva. Det är fredsbudskapet som står i centrum. Profeterna i gamla testamentet och inte minst Jesaja talar om en fredsfurste som ska komma.

Hur tar vi emot budskapet om att vi är kallade till ett annat sätt att leva? Hur bereder vi väg för Messias som ska komma och för den fred Gud vill ska råda i hela världen. Vad blir min uppgift?

Att skala av för att kunna lyssna ordentligt är en fastas idé. Vad behöver jag denna adventstid skala bort för att mitt hjärta ska vara redo att höra vad fredsfursten vill säga mig?

Greta sjunger sina sånger på torgen och fler och fler lyssnar. Hör du sången? Maria, en annan femtonårig flicka, sjunger sånger för sitt ofödda barn i adventstid, hör du den, sången?

Gud, hjälp oss stämma in i sången till din ära, den sång som handlar om fred och frihet och en framtid full av sång! Amen.

 

Första advent 2018

”Ett nådens år”

Psalmer: 103, 423, 105, 104.

Texter: Sakarja 9:9-10, Matteus 21:1-9.

 Nu börjar vårt nya kyrkoår! Gott nytt år! Och det är inte vilket år som helst minsann, ett nådens år är det!

Jo, jag vet, det har varit på samma sätt i snart 2000 år nu, vi har på första advent sagt att nu vänder det! Nu händer det! Nu är det dags!

Vi talar om hur detta nådens år nu verkligen ska bli verklighet, att det är dags att ta utmaningarna på allvar och att verkligen följa Jesus i hans radikala levnadssätt och budskap.

Och, ja, vi behöver säga det igen: nu har vi möjligheten att än en gång försöka oss på den svåra konsten att på riktigt förändra den här världen.

Jag tittade på DN:s klimatkväll i måndags då Björn Wiman citerade Torgny Segerstedt i Göteborgs handels och sjöfarts tidning som under mellankrigstiden var en av dem som oförtrutet kritiserade Hitler och det rike han försökte bygga i Tyskland. Segerstedt sade bland annat: ”Här skall tjatas! Ja, just tjatas!” Det skrev han 1933 när han insåg åt vilket håll det lutade och han fortsatte med: ”Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.

Så vi börjar vårt kyrkoår med att upprepa: Nu är tiden att ställa om till ett fredens rike. Det går att förändra världen. Ingen säger att det är lätt, men det går.

Vår tid präglas av klimatkris, konflikter, räddhågsenhet och skyttegravarna grävs djupare och djupare i det populistiska träsk vi befinner oss i. Det är en dyster tid.

Och just i denna dystra tid kommer advent till oss igen. Så otroligt skönt att få tända ljus, sätta upp stjärnor i fönstren och plocka fram krubban där hemma. Detta är en ritual men det är inte en tom ritual. Åtminstone kan vi fylla denna ritual med en nerv som är viktig. Vi tänder ljus för att lysa upp mörkret. Hur blir jag en ljuständare i världen, vad är mitt uppdrag, min kallelse?

När Sakarja, 500 år före det att Jesus kom till världen, skriver om sin dröm handlar det om fred. Krigets vapen ska förintas och fredsfursten kommer till oss ridande på en åsna. En ny tid ska randas tänker Sakarja. Och när Matteus sedan skriver om det som sker väljer Jesus att göra just så som Sakarja drömde om, han kommer inridande i Jerusalem på en åsna.

Han kommer för att berätta om ett annat sätt att leva. Om en värld fri från fattigdom och utanförskap, precis de ledorden som IM valt för sitt arbete. Att koppla vår dag med IM till just första advent är ju alldeles självklart. IM arbetar för en annan slags värld. Liksom Jesus.

Och Jesus är radikal. Hans sätt att leva och tala ställer allt på ända.

I den värld vi lever i har vi vant oss vid att vi måste konkurrera om allt. I en värld av begränsade resurser måste vi kämpa, ofta på andras bekostnad för att få det vi anser oss ha rätt till, det är den starkes lag. Vi ska lyckas, klara det, vara framgångsrika och lyckliga på våra resor till varma stränder. Våra kök ska var moderna och mysiga och vi konsumerar som om det inte fanns en morgondag. Julhandeln lär slå rekord även detta år och det verkar inte finnas någon hejd på vad vi tycker oss behöva och vara värda.

Det går helt enkelt åt helvete, om ni tillåter, och jag använder det inte som ett kraftuttryck utan just för att beskriva läget. De flesta av oss vet vart det barkar om vi inte klarar 2 graders målet, då skapar vi en värld som vi inte vill leva i, där det blir svårt att leva överhuvudtaget för väldigt många.

Så vi tjatar! Här ska tjatas, ja, just tjatas!

Julens evangelium handlar ju inte om konkurrens och prylar. Det var knappast en nyhet för någon av oss. Men varför blir det så då? Vi behöver faktiskt ställa om nu. Vi måste sluta konsumera oviktiga grejor och satsa mer på det som håller för världen.

Jag tror att Gud vill att alla människor ska kunna leva goda liv, Och alla djur, floder, träd och hav. Så klart! Gud har ju skapat allt så varför skulle Gud inte vilja det goda för allt skapat? Vi lever nu i en tid där människans sätt att leva, åtminstone i den rika delen av världen, riskerar att ställa allt på ända. Vi har alltså makten, och ansvaret att nu göra något åt det.

När IM och andra organisationer kämpar för en mer rättvis värld och vi som är här, engagerar oss i det, ställer det naturligtvis oss inför att se på oss själva.

Hur kan denna adventstid, som ju är en fastetid, användas för att ändra våra vanor? Vilket ansvar för min nästas möjlighet till ett gott liv, är jag beredd att ta?

Vi ser hur människor engagerar sig runt om i världen, de ställer om, vägrar flyga, äter mer grönt, tar cykeln framför bilen, eller bussen och tåget. Skippar Black Friday och väljer något annat att göra. Det sker en omställning, vill jag vara en del av den?

Gud kallar inte mig ensam att bära världens bördor. Gud kallar inte mig ensam att förändra världen. Men Gud kallar mig och dig att göra skillnad, att ta mitt eget och andras liv på allvar.

Vill jag leva mitt liv på andras bekostnad? Så klart inte. Så hur gör jag då för att det inte ska vara så?

Vi behöver varandra, känna att vi tillhör den rörelse som valde att göra något, och inte sitta tysta på åskådarläktaren. Det är jobbigt och strävsamt att leva inom jordens resurser, men har vi något val?

Det är advent, ett nådens år inleds nu. Tack gode Gud för det! Tack Gud för ännu en möjlighet att göra det som är rätt. Hjälp oss släppa på våra egna behov till förmån för andras. Hjälp oss att följa dig på den svåra vägen som är kärlekens och fredens väg.

Se, din konung kommer till dig, i ringhet kommer han, ridande på en åsna. Sakarja får ge röst för vår längtan efter en rimligare värld. En fredens värld, som ska sträcka sig från hav till hav, från floden till världens ände.

Sakarjas dröm om livet är möjlig, låt oss gripa halmstrået medan det ännu finns, i hopp om att Gud vandrar med oss på vägen till en bättre värld.

Det är advent, låt oss tända hoppens ljus.

Amen.

 

Första advent

”Ett nådens år”

Psalmer: 103, 421, 423

Text: Sakarja 9:9-10

Nu börjar ett nådens år! Första advent är kyrkoårets första dag. Som världen behöver nåd, försoning och fred!

Mer än på länge känns världen hotfull, mörk och oresonlig. Skyttegravskrigen mellan olika åsikter rasar för fullt. Det verkar mycket svårt att mötas och resonera. Du är emot mig om du inte helt håller med mig verkar vara det sätt vi tro oss kunna lösa problem på. Alla inser ju att det inte funkar.

Sakarja skriver 500 år innan Jesus kommer till världen om den fredsfurste som ska komma. Det är en annan sorts konung det talas om, en som rider på en åsna, en som förintar krigets vapen, en som förkunnar fred för alla.

Det är väldigt radikalt. Världen är en plats där vi konkurrerar med varandra. Människa mot människa, grupp mot grupp, samhälle mot samhälle, land mot land. Hela tiden denna kamp om utrymme och resurser. Vem har rätt till mest? Vem kan roffa åt sig mest? Detta sker dessutom alltid på någon annans bekostnad.

Fredsfursten, Jesus, talar ett annat språk. Kristen tro handlar om hur vi ska leva tillsammans, inte var och en för sig. Att vara troende är att ingå i en grupp av människor, hela mänskligheten och ha allas bästa för ögonen.

Det strider mot den värld vi ser runt omkring oss. När Jesus går så långt i sina fredssträvanden att han till och med säger ”vänd andra kinden till” är det omvälvande, svårt att riktigt förstå, för vi är så präglade av konkurrensen i vår värld. Av många anses det dessutom som berömvärt att kunna ta sig fram och lyckas, kosta vad det kosta vill.

Jesus är av en annan uppfattning. Jesus menar att den enda möjliga vägen framåt, där alla får plats, är fredens väg.

Fredens väg innebär att se på oss själva och fundera över vilka vapen som vi behöver göra oss av med. Det är inte bara granater, gevär och knytnävar det handlar om. Det finns andra vapen som vi ibland inte tänker på: Min ambition att vara lyckad. Att klara mig själv, inte visa mig sårbar. Mitt ego som vill ha mer och mer. När jag går i försvarsställning för att någon kritiserar mig för att inte göra mitt i klimatomställningen. När min rädsla för att tappa min position gör att jag slår på de svagare.

Så mycket av vårt beteende är styrt av konkurrensen. Vi tror att resurserna är begränsade och därmed måste jag kämpa för min rätt. Och ja, resurserna är begränsade, vi har bara ett jordklot, men om de delas räcker de åt alla. När ska vi förstå det?

Sakarjas dröm om en ny tid, en annan värld, är en vision som kristna i alla tider försökt sträva efter. Men framgången har uteblivit i denna strävan för att världens sätt att räkna tagit överhanden och då har även kyrkans människor sträckt sig efter makten och rikedomen.

Första advent är en möjlighet att ta ett nytt avstamp mot ett rimligare sätt att leva. Att söka leva såsom Mästaren lär är riktigt svårt. Men den enda möjliga vägen om världen ska leva.

Låt oss förkunna fred genom att i oss själva försöka göra upp med de vapen vi bär på. Ingen kommer att klara det på egen hand, vi behöver varandra för att det ska vara möjligt.

När konkurrensen får ge vika kan solidariteten få ta plats. Solidaritet betyder att en inom en gemenskap är beredd att hjälpa till. Och gemenskapen i det kristna perspektivet är hela Skapelsen, allt som Gud skapat. Att på djupet känna att vi hör ihop, också med de mest märkliga människor och varelser är en övning som vi kallas till.

Se, han kommer till oss, ridande på en åsna för att förkunna ett fredens rike. Ett enda, gemensamt, fredens rike. Där alla får plats och räknas med. Visst, det är utopiskt, men varför drömma om något futtigare? Fredens välde, drömmer Sakarja, ska sträcka sig från hav till hav, från floden till världens ände. Överallt skall fred råda. Det är väl det vi vill? Så klart!

Låt oss använda tiden fram till jul, advent, till att fundera på detta tillsammans. Hur skapar vi fred? Hur blir jag en fredsivrare? Gud kallar oss att vara fredens budbärare mitt i en tid som hårdnat av konkurrens och egoism. Du och jag, vi, tillsammans, det finns ingen annan väg.

Amen.

 

22 ef. Tref.

Psalmer: 259, 755, 766, 75, 774

Text: Matt. 23:37-24:2

Frälsningen och hoppet, två ord som ligger så nära varandra, nästan som synonymer. Frälsning, räddning, till det goda livet, till det som det var menat, till Guds idé med sin värld och med oss människor. Så länge Gud hoppas är det möjligt, så länge vi vågar hoppas kan det ske.

Men Jesus verkar ha gett upp hoppet, hos honom anas en trötthet på oss människor. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Har Jesus gett upp om oss? Det verkar så.

Till och med templet kommer att raseras. Han vet det, framtiden ser dyster ut. Och han är på väg någon annanstans. Direkt efter denna text i Matteus kommer Jesus tal om tidens slut.

Vi befinner oss i kyrkoårets sista tid, det är en allvarlig tid, en tid då saker och ting ställs på sin spets.

Det är dags att ta ställning: vem är du och vem vill du vara? Orkar du vara en hoppets agent eller har du gett upp?

Vågar du tro på räddningen, frälsningen? När kyrkoåret lider mot Domsöndag blir kampmotivet tydligt. Det handlar om att stå ut, hänga i och gå hela sträckan. Den här tiden sammanfaller med den mörka hösten, stormarna och regn från sidan, de nakna träden och döden som liksom långsamt smyger sig på. Allhelgona tid. Mörker förstås men också ljus.

För döden och mörkret kan ju bara bekämpas med ljus. Kristus är världen ljus, han och ingen annan. Visst. Nej, jag tror inte Jesus gett upp om oss. Men han lackar ur på oss. Och visst kan vi känna igen oss i det? Det går åt helvete ändå. Spelar ingen roll, höstens depression får fatt i mig och jag lägger mig på soffan, orkar inte mer, vill inte. Skiter i det.

Kanske är det just den känslan som frälsningen vill rädda oss ifrån? Kanske är det just nu i allt det mörka och till synes hopplösa som vi behöver tala om frälsningen? Tänk så kloka de var, de som satte ihop evangelieboken!

Kom Gud och tala till oss om hoppet, nu när vi behöver det som mest. Nu när vi lever inkrökta i våra egna bekymmer, när vi inte orkar se att morgondagen bär med sig nya möjligheter, ny nåd. Kom Gud och ingjut hopp i våra törstande själar, nu! När vi behöver det som mest.

Jag älskar bilden av Gud som hönan som samlar sina kycklingar under sina vingar. Gud som en öm moder som skyddar mig mot höstens innehållslöshet. Jag behöver få vara en lite kyckling ibland: rädd och frusen, kan inte hålla värmen själv i snålblåsten. Jag behöver en höna, någon annan som ger mig det jag mest behöver, värme, närhet och skydd från allt det som skrämmer mig. Gud, jag älskar hönan i dig, kom till mig i den skepnaden så att jag kan få känna hopp igen!

Jesus blir trött men ger inte upp, i talet om tiden slut berättar han om hur han kommer tillbaka, till var och en av oss. Nära, närmre än vårt eget hjärta vill han vara och är. Frälsning och hopp handlar väl om att söka denna närvaro mitt i höstens mörker, söka ljuset inne i vårt innersta så att det kan lysa upp hela vårt jag.

För frälsningen är en räddning till liv, inte till inkrökthet och ältande av mina egna tillkortakommanden och bekymmer. Det behövs tid för att hantera det men det måste också ha ett slut så att jag kan vara där Gud vill att jag ska vara. Hos min nästa, med kärlek, bärande på hoppet om att det går att leva trots allt. Att Gud vill ha oss med i kampen för det goda, för det som föder liv och liv i överflöd.

Kyrkoårets sista tid väjer inte för mörkret, ser det och bekräftar det men visar vägen igenom. Mörker kan fyllas av ljus, om du och jag vill det. Gud vill, det är inte problemet, men vill du och jag? Kallelsen är tydlig också då Gud verkar ge upp om oss: skäms inte för att du är människa! Var människa! Lev livet särskilt nu när mörkret omger oss, ge inte upp, en ny dag randas och jag är med dig till tidens slut.

Tack Gud för din närvaro, också nu, just här. Amen.

 

21:a söndagen efter Trefaldighet

”Samhällsansvar”

Psalmer: 602, 793, 766, 396, 288

Text: Rom. 13:7-10

Jesus skärper lagen, säger vi ibland. Och vad betyder det? Jag tror att det betyder att han sätter kärleken först. Det är kärleken som driver oss att göra det vi gör, när det är som det ska. Ibland drivs vi av andra krafter: avund, bitterhet, hat, viljan att synas och betyda mest, vara bäst och mest lyckad. Där hamnar vi ofta. Därför är det en skärpning Jesus kommer med när han menar att det är kärleken som gäller.

Lagen kan alla följa, det är inte svårt att följa ett antal på förväg uppsatta regler som finns i en regelbok. Eller, alltså, det är ju inte alltid lätt, men det är lättare än att låta kärleken styra. Jesus går så långt så att han säger att det bara finns en sak som vi alltid är skyldiga varandra: kärlek. Det arbetet tar aldrig slut. Det finns alltid fler kärlekshandlingar att utföra för andra.

När man älskar sin medmänniska, säger Jesus att vi har uppfyllt lagen. Det är alltså bara en enda sak vi faktiskt behöver komma ihåg och det är att älska.

Om kärleken ska fungera får den inte stelna. Den måste leva. Vi människor är bra på att institutionalisera kärleken. Mycket av det vi byggt upp är bra förstås: sjukvården, äldrevården, kuratorer, och allt vad det är, ett sätt att professionalisera kärleken till nästan. Inget fel i det, allt detta behövs. Men om det får oss att tro att vi därmed inte behöver engagera oss själva tar vi miste.

Att leva i världen men med Guds sigill ristat i våra hjärtan är att engagera sig. Ingen kristen kan stå utanför och se på, låta någon annan ta ansvaret, mena att jag ju betalat min skatt och därför går fri från engagemang. Jesus skärper lagen genom att säga till dig och till mig: älska, människa!

Hur märks det i mitt liv att jag först och främst tillhör Gud? Och att jag i andra hand lever i den här världen? Vad gör den insikten med mitt handlande här? I olika tider har det lett till att de kristna och kyrkan vänt sig från världen, slutit sig inåt och bara sysslat med sitt eget. När Luther på 1500-talet protesterar är det just detta han protesterar emot. En kyrka som blivit inkrökt i sig själv. Som inte ser världens skriande behov av upprättelse, rättvisa och fred.

En kyrka som pysslar med sitt eget blir inte relevant för någon till sist. Det var det Luther såg och ville ändra på.

Det finns inget viktigare än att älska sin medmänniska säger Jesus. Mycket annat är viktigt också och vi kan behöva fundera över gudstjänstens utformning eller kyrkorummets smyckande men allt det är sekundärt till kärlekshandlingen för den som behöver mig och min kärlek just nu.

Jag vill följa Jesus. Vad betyder det? Ja inte betyder det primärt att hålla vissa saker för sanna och sköta min bön och mitt gudstjänstgående. Inte oviktigt. Men det betyder att älska såsom Jesus älskade.

Det är svårt att vara människa. Jovisst. Men det är inte lättare att vara människa om vi sluter oss in i oss själva, bara tänker på det som är vårt och det som är viktigt för oss. Att leva inkrökt i sig själv är den största sjukan. Luther såg det, vi ser det runt omkring oss och vi hamnar ofta där själva.

Att följa Jesus är att leva på ett annat sätt.

Kristen tro är samhällsomstörtande i det avseendet att den inte inlemmar sig i ett system där vi delar upp oss och våra liv i olika sfärer som inte berör varandra. Livet är alltid enligt Jesus ett liv i kärlek, utgivande, sårbart och svårt. Men det finns inget alternativ om kärleken ska segra. Ska Guds rike bryta in beror det på oss som lever här och nu. I denna värld men med ett gudomligt uppdrag.

Att ta samhällsansvar är att bidra till det goda livet just där jag finns. Genom kyrkans utåtriktade arbete, samhällsföreningen, politiken, föreningslivet, vad du vill. I kärleken till nästan kallas vi att vara en del i det vi lever i, inte avskärma oss och tro att det verkliga livet finns någon annanstans än just här och just nu.

Nu behöver min nästa min kärlek. Hur ser mitt svar ut? Det är den viktigaste och svåraste frågan. Det är lagen att jag svarar med kärlek, det är att bryta den att vända mig bort.

Gud, fyll oss med din kärlek så att vi kan ge den vidare. Hjälp oss se att det är det enda som spelar roll. Amen.

 

Andra söndagen efter Trettondedagen

Text: Joh. 2:1-11

Livets källa

Att följa livets källa är att följa det levande vattnet. Jesus gör vatten till vin i dagens text. I centrum står inte själva undret, att han kan göra detta, utan överflödet från Gud. Gud ger livet. Men det krävs en känslighet för att förstå det. De flesta av bröllopsgästerna hade ingen aning om att Jesus gjort vatten till vin så att festen kunde fortsätta. Kanske brydde de sig inte ens var detta goda vin kom ifrån.

Så är det väl för de flesta av oss. Vi lever och andas, dricker vatten och äter mat, varje dag, utan att så ofta tänka på det fantastiska i allt detta. Vi vet att utan rent vatten dör vi. Vi består till största del av just vatten. Så mycket som 70%, vattnet finns i vårt blod, i våra celler, vi är helt och fullt beroende av det rena vattnet.

Det är klokt att känsliggöra sig för tillvarons mysterium. Kanske kan det hjälpa oss att värna de livsavgörande delar som Gud ger oss. När en ser att allt hör ihop och att vi är beroende kan en ödmjukhet växa fram som kan påverka hur vi människor far fram i världen.

Inget vatten försvinner någonsin, det är en hisnande tanke. Vatten omvandlas och förflyttas men det försvinner inte. Kanske dricker vi just idag vatten som fanns i de där kärlen som Jesus gjorde till vin? Kanske dricker jag samma vatten som stenåldersmänniskorna gjorde? Släcker min törst med samma vatten som åsnan som bar Maria till Betlehem? Det är fullt möjligt och hisnande.

Samtidigt ser vi nu hur många människor saknar rent vatten, öken breder ut sig på sina håll och människor tvingas på flykt. På andra platser kommer vattnet i överflöd, ja alldeles för mycket, översvämningar och väderkatastrofer som också tvingar människor på flykt. Vattnet flyttar på sig. Det har det alltid gjort men den snabba förändring som nu sker beror på hur vi människor beter oss. Hur vi konsumerar mer och mer och släpper ut farliga gaser som förändrar världens klimat i snabb fart.

Livets källa, Gud, är ju till för just liv, inte död. När vi genom vårt sätt att leva förnekar andra människor och djur tillgång till rent vatten deltar vi inte i utbredandet av Guds rike. Då gör vi motsatsen, går det ondas ärenden.

Att se att livet är heligt, att vattnet är heligt, att alla människor är heliga, inte bara Gud, är ett sätt att återföra helighet till skapelsen. När vi gjort Gud till ett väsen långt borta, helig och svårtillgänglig, har vi också glömt bort att Gud ju skapat allt och alla och därmed är allt och alla heliga.

Det är inte konstigt att kristna i alla tider bett bordsbön. På senare tid verkar denna tradition ha tunnats ut. Kanske är det dags att vi, för att påminna oss själva om det mysterium det är att kunna dricka rent vatten och äta oss mätta, åter ber den bönen? Tackar Gud för allt vi får, för allt det Gud skapat och skapar ständigt på nytt?

En ödmjuk inställning till tillvarons ting, heliga eftersom de är av Guds hand, kan hjälpa oss att vandra mer varsamt på moder jord.

Gud vill frälsa oss, rädda oss, och i Jesus Kristus kommer Gud oss nära som en medmäniska. Men Gud är närmare än så. Gud är i vattnet vi dricker för att kunna leva. Gud är liv, vatten är liv. Utan att börja tillbe vattnet kan vi ändå ladda det med helighet i vår egen förståelse. Vattnet är redan heligt, men har vi förstått det? Det verkar inte så.

Tack Gud för att du är livets källa! Hjälp oss varje dag tacka dig för nåden att vi får nytt liv genom varje glas vatten vi dricker och för att vi är beroende av dig och varandra. Hjälp oss se din helighet i alla vi möter och i det du ger oss för vår överlevnads skull. I Jesu namn, Amen.

 

Julotta 2017

Texter: Jes. 9:2-7, 1 Tim. 3:16, Luk. 2:1-20.

”Fred börjar med fred” och ”Den som ger får” är ord vi känner igen och de stämmer ju, eller hur? Julens budskap skulle kunna sammanfattas med dessa två sentenser.

Jesus är född i ett stall i Betlehem, vi känner berättelsen väl och vi behöver upprepa den ofta. För den bär ett budskap om fred och om givande som världen behöver liksom världen alltid behövt det budskapet. Jesaja talar om det nya som brutit in, ett barn har fötts, en son är oss given och det är ingen mindre än fredsfursten själv som kommer till oss. Alla vill inte se att fredens väg är möjlig, den hotar de med makt och privilegier. För de som inte kan släppa sitt övertag är freden ett hot. Ett hot om att vi alla bär ett människovärde, att vi alla är lika värda och att ingen har rätt att skapa sitt liv på andras bekostnad.

Fred måste börja med att mitt hjärta veknar i mötet med dem som lider. Att göra sig sårbar för andras lidande är första steget mot handling för allas bästa. Nog är det därför Gud kommer till oss som ett litet barn?

Dessutom är Gud ett barn som vi så lätt kan känna igen om vi slår på nyheterna. Barnen som inte har någonstans att bo, barnen som hotas av maktens män, jo, det är nästan alltid män… Barnen som tvingas på flykt över bergen, eller över haven, eller genom trånga gränsposteringar. Barn som köar i checkpoints för att kunna leva någorlunda normala liv i dagens Palestina. Gud som barnet känner vi igen och just därför kommer Gud till oss som detta värnlösa barn. Det måste skyddas! Anständigheten kräver det. Vill vi kalla oss människor måste det ske!

Till sist finns ändå en person som inser att familjen med den havande Maria inte kan nekas skydd, något måste göras. Och den människa som räcker ut sin hand till familjen i nöd kommer att inse att det är den som får den stora gåvan: fredsfursten föds i dennes stall. Änglarna sjunger sitt ”Ära i höjden”. Det är den som ger som får.

Så många är det som vittnar om detta: de som sträckt ut sin hand och inser att det är de som får den verkliga gåvan. Alla de som de senaste två åren kämpat för de ensamkommande barnen, att de ska få stanna, få ett drägligt liv, gå färdigt skolan, ordnat boenden hemma i lägenheten och villan. Alla dessa som insett att de inte primärt ger utan att det är så att de får en gåva som är så stor att den knappast kan beskrivas.

Fred börjar med fred, den som ger får. Visdomsord att bära med sig, sätta på kylskåpet, ha på en lapp i mobilfodralet. Påminna oss om då vi inte riktigt orkar bry oss, när vi tänker att det är någons annans problem. Freden i världen är aldrig bara någon annans problem. Det är mitt. Mötet med en människa i nöd är aldrig bara någon annans problem, det är också mitt.

Under julnatten har undret skett: Gud är född i ett stall i Betlehem. Som ett försök från Gud att beveka våra hjärtan, göra dem mjuka och mottagliga så att världen kan bli en bättre plats att leva på för fler. Förhärdade, hårda hjärtan nyttar inget till i en värld som ropar efter befrielse.

Återigen förkunnas julens fredsbudskap rakt in i en värld som behöver det så väl. Också detta år påminns vi om det som sker, detta ofattbara att Gud avstår från sin makt och härlighet och blir ett barn i världen. Ett alldeles vanligt barn, ett utsatt barn. Gud visar oss genom sitt handlande på ett förhållninngssätt: att bara den som kan ge upp sin makt, sina privilegier och sin säkra sits på allvar kan utmanas att göra skillnad i världen. Bara den kan finna vägen till sann kärlek och livsomstörtande möten.

Kanske låter det svårt? Jo, det är nog svårt. Men visst kan man börja försöka? När vi lämnar rädslan över att förlora något och förstår att det är när vi ger, öppnar våra händer, som vi får det allra viktigaste: kärlek. För utan kärlek är vi hopplöst ensamma, inkrökta i vår egen rädsla: ”en vet vad en har men inte vad en får”, det är ett tankemönster som går att lämna. Steg för steg, vi måste inte vara hjältar men människor.

Jesusbarnet ropar över tid och hela världen: ”Människa! Sök först Guds rike så ska du få allt det andra också. Sök först freden och delandet, så skall det andra tillfalla er. Ofta börjar vi i fel ände. Vi vill ha säkerhet först och sedan söka kärleken. Julbudskapet pekar på att vi kan börja från andra hållet. Julens mysterium ställer också i år våra invanda mönster på ända. Vågar vi ställa om? En annan värld är möjlig. Amen.

 

Andra advent 2017

”Guds rike är nära”.

Psalmer: 109, 39, 794

Text: Lukasevangeliet: 21:25-36

”Guds rike är nära”, handlar om hopp. Hela advent är en förberedelse och väntan på en ankomst av Gud själv. Förberedelsen fortsätter på andra advent, en förberedelse som handlar om att göra plats för hoppet i våra liv.

Det handlar om en ny möjlighet för mänskligheten och hela Skapelsen. Det beskrivs som ett kaos som kan skapa rädsla och ångest. Men Jesus är tydlig: när detta sker:” räta på er och lyft era huvuden, er befrielse närmar sig.”

När det gamla ska överges skapar det oro, så är det alltid också i det lilla. När livet förändras i grunden och vi hamnar i något helt nytt sker det inte utan vånda, det är som det ska vara. Men här talas det om ett hopp om en helt ny tillvaro på jorden. Det är Guds rike som ska bryta in och Guds rike är alltid nära. En tillvaro där mina relationer återställs, relationen till mitt eget jag, till Gud och till allt det Gud skapat, Skapelsen. Kristen tro handlar nog väldigt mycket om att återställa relationer, göra dem hela, sunda, livgivande.

Jesus varnar oss i dagens evangelium för att inte vara beredda och se det nya som finns där, liksom bakom en slöja. Vi har alltid en möjlighet att hela brustna relationer. Om vi ser möjligheterna, om vi bärs av hoppet. Det är när vi fyller livet med en massa annat, ”livets bekymmer”, som hoppet inte får plats i oss. Vad finns det att hoppas på? Varför ska man anstränga sig att hela relationer, det kan väl få vara som det är? Halvdant och ganska meningslöst. Ibland upplever vi att det är en alltför stor kraftansträngning att göra något åt de situationer vi hamnar i, så låter vi dem vara.

När det sker fördjupas brustenheten, stelhet och ovilja smyger sig på oss. Vi fastnar i ett liv som inte ger frukt, inte för oss närmare själva livet utan längre och längre ifrån det.

Andra advent kommer som en påminnelse om att odla vårt hopp. En del i förberedelsen inför julens mysterium, att Gud kommer till oss som ett litet barn, ett syskon, är att orka kämpa med vårt hopp.

Vad kan vi hoppas på? Hur orkar vi hoppas när livet är som det är?

Många gånger anser vi oss ha nog med att kunna leva i nuet och det är nog bra att kämpa med det. Vi gör kanske övningar som hjälper oss att vara här och nu. I en tid där vi verkar springa fortare och fortare är det bra att stanna upp. Men vi kan inte stanna i nuet. Då lever vi här och nu utan tankar om hur det skulle kunna vara istället. Ett liv som bara fokuserar på nuet riskerar att sätta hoppet i skymundan. Vi behöver kunna hålla både nuet och dået i luften samtidigt. Hoppet handlar om hur det kan vara då Guds rike finns mitt ibland oss. Hoppet om att Gud kommer oss till mötes i ett litet syskon ger en fingervisning om hur det kan vara i en annan värld, när vi lever på ett annat sätt.

Att ta emot ett barn är att ta emot livet. Alla föräldrar vet det. Alla som lyft en bebis i sin famn vet det. Alla som sett in i ögonen på ett nytt liv vet det. Livet kommer till oss, i ett barn i en krubba.

Helt utan yttre maktanspråk får barnet oss att vekna och mjukna. Jag tänker att det är den känslan Gud vill frammana i oss i advent. Förväntan och hoppet ligger i att möta barnets blick, låta den landa i oss och förvandla oss. Mjuka upp våra förhärdade hjärtan så att vi kan hela de relationer vi står i.

Utan hopp är vi förlorade. Gud kommer oss ständigt till mötes med den pockande påminnelsen om att livet är värt att leva. Att tillvaron går att förändra. Vi vet ju det. Som bakom en slöja kan vi se hur det borde vara, hur vi vill att det ska vara, det finns inom räckhåll för oss om vi orkar hålla fast vid hoppet.

Tack Gud, för att du inte ger upp om oss! Hjälp oss nu i advent att förbereda oss, våra hjärtan, på att ta emot barnet som vill möta vår blick. Hjälp oss ställa in våra hjärtan på en annan våglängd så att vi kan beröras i vårt innersta. Tack för att du kommer oss till mötes, Amen.

 

Första advent 2017

 

Text: Sakarja 9:9-10, Matteusevangeliet 21:1-9

 

Så är det äntligen Advent! Ett nådens år från Herren tillönskas oss också detta år. Tack Gud!

 

Vi får sjunga Hosianna, rädda oss, och det gör vi därför att vi behöver det. Vi lever i en värld med krig och våld, förtryck och orättvisor. En värld som behöver många människors engagemang, såsom IM arbetar, borde fler arbeta. Och i mitt eget liv finns det så mycket som behöver Guds räddning.

 

Kanske är det så att orsaken till att Advent blivit så viktig för många är just denna känsla av att vi behöver ny kraft för att orka. Också många av dem som säger sig inte tro söker sig till en kyrka på första advent. Tänder en stjärna i fönstret, ett ljus på soffbordet. Det är inte bara för att december är mörkt och ruggigt utan, tror jag, också för att det finns något vi ropar efter. Något fattas oss människor och vi söker det.

 

Många av oss inser tillvarons innehållslöshet. Det låter bedrövligt, men visst ligger det något i detta? Vi springer runt som skållade råttor hela året för att hinna med. Vara till för dem vi älskar, jobba och tjäna ihop, vara uppkopplad och tillgänglig, publicera snygga foton på Instagram och facebook, hänga med, vara lycklig. Så när vi närmar oss jul gör vi det ännu värre: Här ska julstädas och bakas, klappar ska köpas, pyntet ska upp och det ska vara mysigt, mysigt, mysigt! Hyacinter och glögg, pepparkakor och nejlikor, det ska dofta jul i varje vrå, ljusen ska tindra och Måns Zelmerlöv sjunger smäktande i bakgrunden. Lycka?

 

Den sega vardagen ska piffas upp, här ska firas jul!

 

Men hur var det nu? Jesus kommer till oss ridande på en åsna, saktmodig, mild och god, som vi sjunger i psalm 104. Saktmodig: ödmjuk, blid, fredlig, fridsam, mild, lugn, tålig, fördragsam kan det ordet betyda. Vilket fantastiskt ord!

 

Kanske kunde adventstiden, som ju är en fasta och förberedelsetid, få präglas mer av detta? Lugn och fredlighet? Fördragsamhet och fridfullhet? Nog skulle båda jag och världen behöva mer saktmodighet? Det handlar inte om långsamhet, seghet och overksamhet, inte alls. Saktmodigheten är ett förhållningssätt som kan skapa fred. För budskapet på första advent handlar om fred, om Gud som kommer oss till mötes i vårt livs kamp. För att ge oss mod. Mod att orka leva saktmodigt, milt och fredligt. För fred börjar alltid med fred. Och freden måste börja i mig och i mina relationer. Fred skapas i dialogen och när vi slutar tala med varandra, påverkas av varandras idéer och tankar skapas avstånd och ofred. Jag tänker att det är därför Jesus rider på just en åsna. När en vuxen man gör så hamnar man i ögonhöjd med de flesta, en bra början på en dialog.

 

När man funderar över varför det ser ut som det gör i världen tänker jag att det kommer sig av avsaknad av dialog, det goda samtalet.

 

Jag älskar pepparkakor och glögg, lussebullar och tända ljus. Men om jag inte hinner uppleva dessa livets gåvor kanske de spelat ut sin roll? Hur skapar jag tid för de livsnära samtalen?

 

Jag smittas gärna av feststämningen i advent men hosiannaropet, ropet om att Gud räddar, behöver jag mer än någonsin.

 

När Jesus rider in i Jerusalem kommer han inte till en adventspyntad tillvaro, inte till en tillrättalagd lycklighet med guldglitter. Han landar rakt in i en verklighet som kännetecknas av ockupation och förtryck. Det är in i den verkligheten som han kommer med fredsbudskapet, med tankarna om att det finns ett annat sätt att leva på än maktens och egoismens.  Jesus kommer till världen så som den nu ser ut. Vår tid präglas av det som präglade den tiden som var för 2000 år sedan. Mänskligheten har utvecklats och kan göra fantastiska saker, men våra hjärtan verkar i grunden inte ha blivit fredligare. Vi är lika rädda nu som då för det som hotar oss. Vi tar till våld lika snabbt nu som då.

 

Också detta år behöver vi ta emot räddaren då han kommer till oss ridande på en åsna. Vi upprepar hosiannaropen också detta år. Vi gör det därför att vi behöver det. Vi gör det för att vi inser att vi människor har väldigt svårt att skapa fred själva.

 

Men denna insikt kan inte få hindra oss från att försöka förändra världen. Vår kallelse i denna värld är att göra den bättre, inte sämre. Det är samma kallelse nu som då. Det är samma budskap från Jesus nu som då. Ett nådens år ger Gud oss. En ny möjlighet att göra om och göra rätt. Jesus kommer för att väcka vårt engagemang för det som är gott. Det engagemanget kan kanaliseras på så många sätt och ett sätt är att engagera sig för IM, så bra!

 

Att följa den man som rider på en åsna är att gå in i dialog med människor som är helt olika mig. Att ta emot modet från Gud att tro att lilla jag kan få spela en roll för att världen ska bli en bättre plats att leva på för fler.

 

Kom, Gud, och fyll oss med din helga Ande så att vi vågar tro att vi spelar roll, att du räknar med oss. Hjälp oss att dela nåden detta nya år som ligger framför oss, hjälp oss fylla det med dialog och kärlek så att världen kan leva. Låt oss våga det trotsiga hoppet att världen kan förändras och att det jag gör spelar roll. Gud, hjälp oss att aldrig släppa taget om hoppet om en rimligare värld.

 

Domsöndagen

Kristi återkomst.

Psalmer: 490, 782, 766, 726, 111

Text: Hesekiel 47:6-12

Vi närmar oss domens dag i kyrkoåret. Den där påminnelsen, som jag tror är av godo, att allt inte står rätt till. Varken i världen eller i mitt eget liv står allt rätt till.

Jag tycker verkligen att texten från Hesekiel passar bra på Domsöndagen, för den andas hopp. Ibland tänker vi oss nog domsöndagen som en svår dag, ett lidande, då vi ska ställas till svars för vad vi gjort eller undlåtit att göra. Och nog är det allvarligt, det är viktigt att veta att det finns ett korrektiv, det finns något som är rätt och det finns något som är fel. Det vet vi alla. Men som Paulus säger: det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag. Nog känner vi igen oss i det?

Men det är väl för väl att Jesus kommer tillbaka så att vi inte i evighet tvingas leva med det som inte är bra. Det onda som finns runt omkring oss och i oss har inte sista ordet. När Jesus kommer till oss igen handlar det om att ställa tillrätta. En återgång till det liv Gud menade vi skulle leva. Det är Guds rike som ska förverkligas. Tänk vad bra att det som inte är det goda livet ska förvinna. Jag slipper leva med mina egna brister för evigt. Något nytt ska komma i stället, Kärleken med stort K.

I Hesekieltexten talas om ett vatten som rinner genom landet och som ger friskhet. Ett vatten som tar med sig det som inte är värt att bevara. När vattnet kommer vimlar det av liv. Det skapas mångfald, fiskarna ska fånga fiskar av alla de slag. Marken ger gröda och läkedom står det.

Vi vet att jorden och mänskligheten inte mår så bra. Fler och fler, både djur och människor, tvingas fly på grund av brist på det friska vattnet. Vatten och solljus är det mest grundläggande vi behöver för att leva. Gud har gett oss dem. Men vi människor har förvanskat uppdraget att förvalta och vårda det Gud gett oss. Vattnet är en bristvara och solens strålar värmer för mycket eftersom vi släpper ut för mycket klimatgaser från vår produktion och konsumtion. I Gamla testamentet finns många texter som påminner oss om hur det egentligen ska vara. Gud ger det friska vattnet för att vi ska ha liv. Det ges oss gratis men vi människor har en förmåga att bara se till våra egna behov och så förstör vi det rena Gud gett oss, håller det för oss själva, ja vi gör det till och med till en handelsvara.

Med detta tillstånd måste vi göra upp. Vi kan naturligtvis luta oss tillbaka med armarna i kors och vänta in den dag då Jesus kommer tillbaka. Men vi kan ocjså agera nu så att färre människor och djur behöver lida på grund av vår egoistiska framfart. Det är ett val vi står inför, var och en. Och nog kommer domen att falla hårt på oss om vi väljer bekvämligheten och den egna berikningen, det tror jag verkligen.

Jesus kommer åter, tillbaka till oss för att döma och för att befästa Guds rike på jorden. Ett rike där vi lever i fred med andra, med jorden och med oss själva. De grundläggande relationerna med allt och alla, med Gud ska återupprättas. Det blir en härlig dag! Men svår. För visst finns det saker i mitt liv som behöver ordnas upp? Nog har jag beteenden som inte är goda och föder liv och kärlek?

Jag är tacksam över att löftet om Jesus återkomst är hoppfullt. Jag behöver inte fastna i domen. Den blir svår men dess syfte är det goda livet för alla, för den här planeten vi bor på. Domen är inte slutpunkten, den är början på något nytt. Ett liv i gemenskap med allt Gud skapat och med Skaparen själv. Tack gode Gud för det!

Kyrkoårets sista tid är allvarlig. Och vi behöver se allvaret i vitögat så att handling sker. Vi verkar något tröga vi människor och först inför en stundande katastrof får vi fart på oss. Klimatutmaningen, det faktum att jorden har feber, är en tickande bomb. Det går inte att skriva om det i mindre skrämmande formuleringar. Det är som det är. Och alltså finns all anledning att ta kampen för det vi vet är rätt och riktigt. Det är klokt att bereda plats så att Guds rike kan komma. Så att Jesus kan komma tillbaka. Nu kommer ju Jesus när han kommer, om det vet vi ingenting. Visst väntar vi och hoppas. Och nog är det hoppfullt att vänta på Guds rikes utbredande, det blir bra! Men till dess att det sker har vi en kallelse att leva i världen och göra det vi kan för att minska lidandet.

Allvaret i Domsöndagen manar oss till kamp för livet och kärleken. Låt oss ta den uppgiften på stort allvar. Amen.