Femtonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 249, 298, 909

Text: 5 Mos. 4:29-31

Ett är nödvändigt är temat för den femtonde söndagen efter trefaldighet. Vi är mitt inne i växandets period, den gröna perioden. Söndagarna och texterna vi umgås med på dem handlar om etik och moral, om det kristna handlandet, hur vi är mot andra, hela skapelsen och mot oss själva.

När Mose talar till folket talar han om en svår tid, han säger ”där” och menar i kaoset, i förvirringen, i den förskingring som hotar folket eftersom de trotsat Guds förordningar, eller kanske snarare eftersom de vänt ryggen åt Gud. När vi människor gör det hotar meningslösheten, tomheten, rotlösheten. Men där ska vi söka Gud. Mitt i allt det som inte är som det ska, just i brustenheten ska Gud sökas. Där ska vi finna Gud, säger Mose, när vi helhjärtat söker kommer Gud att låta sig finns där. Just när vi är i nöd, den nöd som orsakats av att vi vänt Gud ryggen då behövs omvändelsen.

Omvändelsen tror jag handlar om just detta att vända om, vända sig bort från det som inte bär längre, det som inte håller. När vilsenheten drabbar oss: vad håller jag på med? Varför gör jag detta? Hur kom det sig att jag blev sån här? Vad vill jag egentligen? Vart är jag på väg? Det är just där och då som omvändelsen är möjlig och kommer till oss. Vi behöver inte alltid söka den, den kommer till oss när vi behöver den. Gud verkar i oss. Ty Gud är barmhärtig, Gud överger oss inte och låter oss inte gå under. Gud glömmer oss aldrig.

Den vissheten är svår att uppleva när det är som mörkast i oss, när vi famlar efter vägen och framtiden. När vi inte vet vad som blir vårt nästa steg. Det är då det bara går att ta ett ögonblick i sänder. Bara vara och vänta. Vänta på Guds ingripande, barmhärtigheten som är det enda som är nödvändigt.

Våra liv må vara fyllda med allt möjligt. Plikter och krav, önskningar och längtor men egentligen, vill bibeln säga oss, finna bara ett som är nödvändigt. En plats där vårt hjärta behöver vara, hos Gud.

Livet är fyllt av fröjd och smärta, möda, vila och välbehag. Det är som det ska och det går att uthärda när jag vilar trygg hos Gud. Det är ingen lättköpt trygghet, inte an nallebjörnsteologi, det är på riktigt. Strävan efter att kunna leva i den vissheten, övertygelsen får vi kämpa oss till varje dag. Varje ny morgon är början på en dag att söka vissheten i att Gud älskar mig. Också denna dag, också i denna stund.

Här är fokus i livet, det är här vårt helhjärtade engagemang ska vara. Men var har vi vårt helhjärtade engagemang? Hur har du det just nu? Vad går du upp i som inte föder mer liv utan istället dränerar dig på kraft?

Vi klara väldigt mycket, vi människor. Många av oss tar oss igenom förluster och sorger, sjukdom och motgångar. Inte för att vi vill utan för att vi måste. Inte för att vi väljer det men för att det är en del av livet. Det är som det är. På frågan varför finns inga svar. Det bara sker. Och vi får ta emot det livet ger oss, av det goda men också av det som dödar. Då är ett nödvändigt: Gud. Har vi Gud har vi allt. Lätt att säga, svårt att leva.

Gud är mig nära alla dagar, för var särskild tid med särskild nåd. Detta litar jag på och hoppas. Mitt hopp sätter jag till Gud, till vad annat kan jag sätta det?

Så blir livet en övning i att vänta, vila och vara. Vänta på Gud mitt i kaoset. Vänta på vändningen. Att orka vila i att Gud är på väg, Gud är redan här, vila i att det vänder, vila i att något annat föds ur det som verkar fruktlöst. Och att vara, bara vara i det som sker, uthärda i vissheten om att Gud är just här och nu, också i det som syns meningslöst och segt. (psalm 909)

Gud måste finnas. Jag vill tro det. Hjälp mig att tro det!

Amen.

 

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 793, 725, 785

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus handlar, tänker jag, både om detta att vi kristna väljer att splittra upp oss i olika kyrkor för att vi tänker och tror olika. Vi är alla kristna men vi väljer olika utgångspunkter och olika tolkningshorisonter. Egentligen skulle det väl behövas lika många kyrkor som det finns kristna. För alla har vi ju olika horisonter varifrån vi tolkar hur det kristna livet ska och bör se ut.

Men så tänker jag att det svåra som den här söndagen handlar om är att vi kan höra ihop trots att vi är olika. Att vi måste höra samman eftersom ensam inte är stark och att vi alla i grunden är beroende av andra. För vår överlevnad men också för hur vi väljer att tolka det som har med tron att göra.

Så handlar det också om oss själva. Vi splittrade och ofta förvirrade människor. Vi vill så mycket, vi antar så många olika roller, för att passa in, för att duga, för att få vara med.

Jag tror att när Jesus idag talar om att vi ska bli ett, att Gud ska vara i oss och vi i Gud så är det i alla dessa tre aspekter han talar. Om att höra samman som kristna, om att höra samman som mänsklighet och att finna någonslags enhet i oss själva.

Det kristna budskapet är det svåraste av alla: håll sams! Bejaka era olikheter men håll samman. Älska din fiende. Älska den märkliga, udda människan som du tror att du inte har något gemensamt med. Ni måste höra ihop!

Som kristen kan jag inte gå förbi någon, inte låta bli att sträva efter att älska alla. Det är själva uppdraget, vår mission som människor, meningen med livet om vi så vill.

Inga enkla, snabba svar på de stora frågorna alltså: utan en livslång kamp med att finna mig själv och att finna både mig själv och Gud i mina medmänniskor.

Jesus vet att trovärdigheten i denna nya rörelse som ska dra över världen och kallas kyrka, hänger på hur vi behandlar varandra. Inget vi säger eller predikar kommer att visa på att vi är trovärdiga, står för en tro som är värd att tro på. Utan det handlar om hur vi är mot våra medmänniskor. Det är centrum för den kristna tron. Inget annat är egentligen viktigt.

Så svårt! Men vilken nåd att vara kallad till medmänsklighet. Vår uppgift är inte egoismens nervösa fasthållande av det som är vårt utan utgivandets kärlek. Ge så ska du få. Pay it forward, ge det vidare, skapa ringar på vattnet. Ingen annan uppgift har du. Ger du så får du! Det är svårt att lita på för oss nervösa egoister. Hur ska vi klara det? Ja, igen är svaret att själv klarar du inget alls av detta. Bara i gemenskap med andra och Gud är det möjligt.

Att finna kärnan, enheten i sig själv är en spännande vandring som Jesus uppmanar oss till. Då handlar det mer om att skala av än att lägga till. Skala av det som faktiskt inte är viktigt. Att våga göra det är ett första steg mot enhet. När vi gör det tillsammans skapas en gemenskap som kan bestå trots våra olikheter. Det är en tillåtande gemenskap där det gemensamma blir kittet som håller oss samman och som tillåter oss alla att drömma samtidigt.

Åh, man skulle önska att Jesus gjorde det lite lättare för oss! Men icke.

Så här står vi med uppdraget om enhet. Att leva i ömsesidigt beroende. Att inte förneka någon en plats i gemenskapen. Hur i hela världen ska det gå till?

Endast genom Guds nåd.

Amen.

 

Ny kurs på S:t Sigfrids folkhögskola!

Allmän kurs Bibel

Allmän kurs Bibel är en allmän kurs med särskild inriktning på Bibel. Tillsammans med dina tidigare gymnasiestudier och folkhögskolestudier på allmän kurs kan denna kurs leda till behörighet för högskole- och universitetsstudier.

Bibel och kristen tro

Kursens fokusämne är Bibel och kristen tro. Det innefattar bibelstudium, gruppdiskussioner, andaktsmetodik, olika metoder i fördjupning av kristen tro såsom pilgrimsvandring, frälsarkransen, tro som motstånd och personlig fördjupning.

I kursen ingår också ett aktivt deltagande i skolans gudstjänstliv.

Vi samlas också varje vecka till samtals- och bönegrupp. Det ingår också vissa gemensamma föreläsningar med våra andra kyrkliga kurser.

Det blir en spännande kurs som naturligtvis också styrs av deltagarnas intresse kring tro och liv.

Allmänna ämnen

Du läser andra ämnen tillsammans med elever på våra andra allmänna kurser. Du kan också läsa in behörighetsgivande gymnasieämnen utifrån de behov du har. Allmän kurs Bibel är en omdömesberättigad kurs, vilket innebär att du får ett omdöme (motsvarar betyg från gymnasiet) som du kan använda för att söka till högskola och universitet.

Ta gärna kontakt med vår studievägledare Mimmi Lind, syo@sigfrid.se 0470-72 40 88, och gör en planering för vilka ämnen och kurser du behöver.

Pingst

Psalmer: In: 161, Offertorie: 772, slut: 718

Text: Apg. 2:1-11

Den heliga anden låter oss höra Guds tilltal på vårt eget språk. Det är nog avgörande för oss om vi ska komma till tro att vi får höra de goda nyheterna på vårt eget språk. Det kyrkliga språket kan ibland vara mycket märkligt och vi behöver träna oss för at förstå det liksom vi behöver träna oss att första vilket språk som helst. Men språket i sig behöver också utvecklas. Vårt tal om Gud och tro förändras ständigt. Det ändrar sig med mänskligheten. Vi lever i en annan tid nu än när Jesus vandrade på jorden, vi talar ett annat språk. Bara när mitt hjärtas språk talas kan jag på djupet förstå. Det var ju det som hände den där pingstdagen i Jerusalem för så länge sedan. Lukas bemödar sig om att få med så många som möjligt, han vill visa på att det fanns folk från hela den kända världen i Jerusalem den dagen, och alla hörde det budskapet om Gud på sitt eget hjärtas språk, och de kunde förstå.

Lärjungarna hade väntat sedan påsken på att Anden skulle komma. När Anden kommer öppnar den upp för nytt liv. För kreativitet och för mod. Nu var tiden inne att berätta budskapet från Gud till alla människor i hela världen. Nu frigjordes kapaciteten hos dem, då vågade och kunde mycket mer än de trodde. De kände Andens vind i ryggen och kunde gå dit de aldrig tidigare gått.

I psalm 161 som vi nyss sjöng talas om en Ande som befriar till nytt liv. Låt undret ske som väcker oss alla.

Att tala om Anden är svårt, för den är flyktig och svår att sätta ord på. Men vi vet när den är närvarande. Det sker när vi kan mötas utan rädslor, det är när vi känner den gemensamma kraften och tillhörigheten, när ingen är främling utan alla är med. Vi kan känna det på stämningen i ett rum eller i en grupp människor. När Anden är där händer det något.

Att bli väckt tror jag innebär att vi ser livets viktighet och storhet. Det är när vi kan skala av livets alla onödigheter och fokusera på det som är riktigt viktigt. Det är när vi vågar gå in i kampen för världens och mina medmänniskors bästa.

Psalmen fortsätter: Röj den nöd vi i hemlighet bär, mänskan lever ej blott av bröd. Här finns en hemlighet tror jag som Bibeln så ofta återkommer till: att vi fastnar i det världsliga, i ägodelarna, alla måsten, ekorrhjulet och det gör att vi inte ser vad livet egentligen handlar om. Anden vill befrias oss till liv. Till det som faktiskt är det sanna livet. Relationerna, kärleken, det som betyder något på riktigt.

I sista versen sjöng vi att Anden ska lära oss att vandra som syskon. Binda oss samman med fridens band och att lära oss älska varandra. Allt detta är Andens vilja.

Ibland tänker jag på Anden som en smekning på kinden, en påminnelse om det som är på riktigt. Det är så mycket vi inte behöver som vi fyller våra liv med. En massa bråte som skymmer sikten, som för oss längre från Gud, inte närmre.

När Anden får verka sker undret: vi kan mötas i ärlig gemenskap, förbundna i kampen för att breda ut Guds rike. Ett rike som handlar om frid och fred. Gud vill friden och freden, inte dess motsatser. Vi är kallade att vara fridens och fredens barn och vi vet hur svårt det uppdraget är!

Att vandra som syskon är ju inte att alltid vara sams men att alltid älska. Det finns väl få som man kan bli så irriterad på och bråka med så mycket som just med sina syskon? Men i de flesta fall, när det inte blir helt galet, finns en underliggande kärlek och en känsla av att höra ihop. Vi är samma kött och blod, det finns band mellan oss oavsett vad som sker. Det är den känslan som jag tror vi är kallade att känna inför alla medmänniskor. Om det finns en samhörighet, ett band mellan oss, ja då kan vi inte döda varandra, inte dela upp oss i grupper med olika värde, då är vi syskon ju!

Syskon kan tala med varandra på ett språk som de förstår, när vi verkligen vill mötas som syskon skapas en förtrogenhet i samtalet. Vi förstår varandra. Så mycket elände i världen beror på att vi inte förstår varandra, att vi inte lyssnar, vill lyssna eller ens vill förstå.

Om Anden får plats i våra liv kan dessa språkförbistringar lösas upp. Men det är en svår kamp att kämpa med mina egna tillkortakommanden när det gäller att älska. Därför är det fridens och fredens Ande jag behöver söka i mitt liv.

Så låt oss söka rösten som i vårt inre talar på vårt hemspråk, låt oss söka Andens röst i våra liv. Då kan spännande saker hända!

 

Bönsöndagen

Text: Romarbrevet 8:24-27

 

Att be är att hoppas tänker jag. För vem ber utan hopp om att någon hör? Paulus skriver i Romarbrevet att vi är räddade i hoppet. Nog är det ofta så att vi i en hopplös situation ropar vår bön? Ibland som en djup suck, ibland som ”Kristis, förbarma dig” eller ”Gud, hjälp mig!”. Då är situationen ändå inte helt hopplös, bönen blir mitt sista halmstrå, något jag tar till för att jag måste.

Att vara en bedjande människa är att ha tålamod. Vi väntar på ett svar. Ibland kommer det sådär påtagligt, vi kan se det, höra det. Ibland väntar vi länge och kan inte förrän i efterhand se bönesvaret. Gud har trots allt lyssnat, Gud hör mig!

Bön är att hoppas på det goda. Att möta varje dag med en bön om att Gud ska vara med och leda oss är att be om de goda mötena, de goda uppgifterna, de goda stunderna i livet. Det är ofta inga märkvärdiga saker som gör att vi på kvällen kan tacka Gud för dagen. Kanske en blick, ett ord, en samvaro vid kaffet, solens strålar, en vän som hör av sig, någon som gillar mitt inlägg. Men det är ju de där sakerna som utgör en vardag och så småningom ett liv. Inte så märkvärdigt, men avgörande för att livslusten ska leva och orka möta också det som är stort, fantastiskt, underbart och omvälvande.

Bön är att hoppas på att nöden, döden, natten inte är slutpunkten. Livet är inte bara öken. Det är också livgivande vatten. Att be är att vägra ge upp tanken på att det goda finns, trots allt.

Att be är att hoppas på Någon, för bön är att överlämna oss själva i någon annans vård. Att lita på att Gud bär. Att Anden vandrar vid vår sida och formulerar våra böner åt oss, också när orden tagit slut. Då slipper bönen vara en presation där jag söker de rätta orden. För mig räcker det att vila i ett öppet mottagande sinnestollstånd. Jag behöver inte formulera något. Gud vet vad jag ber om innan orden kommit över mina läppar.

Men ibland behövs orden för att göra bönen konkret. Lika ofta talar jag till mig själv som till Gud i min bön. Ibland måste jag formulera mina innersta tankar och behov för mig själv. Först då kan jag se och förstå vad jag behöver göra, vad som är min kallelse i just denna stund, denna situation. Bönen blir ett verktyg för mig att få syn på det som är riktigt viktigt. Den kan hjälpa mig att välja bort det som för vilse, det som inte just nu är viktigt. Så kan bönen för mig hjälpa till att sortera, att se min väg, just nu.

Att leva bedjande är att hoppas på livets andetag. Det är att förstå att allt liv behöver få och ge. Att andas in och andas ut, något vi gör av bara farten. Men när jag blir medveten om att livet hänger på den andningen och att varje andetag är att andas in Guds Ande kan min andning bli medveten och jag får andas ut det som jag inte längre behöver, det som haft sin tid, det som tär på mig och inte mera ger liv. Det får jag lämna till Gud.

Att be är att hoppas på att livet ständigt förnyas och växer. Det är att inte ge efter för det nedbrytande i tillvaron, det är att andas nytt liv in i denna värld, tillsammans med alla människor och tillsammans med Gud.

Det är hoppet som räddar oss, säger Paulus. Nog har han rätt? Utan hopp är vi förlorade. När vi ber vågar vi hoppas. Om jag ingenting annat kan göra så kan jag be. Be och hoppas, hoppas och be. Andas, in och ut, födas och föda. Livets rytm och bönens länkas samman och upprätthåller tillvaron. Min bön, så liten och ynklig länkas amman med all världens böner till en symfoni av hopp och liv. I det sammanhanget räknas min röst, i det sammanhanget är jag livsviktig.

Att be är att hoppas. Världen behöver mer hopp. Ditt hopp bär världen.

Tredje söndagen i påsktiden

Psalmer: 768, 774, 876, 725

Text: Joh. 10:22-30

Vi befinner oss i påsktiden, den tid som är full av mysterium. Vad var det egentligen som hände? Det handlar om en Gud som är så nära oss som någon kan vara. In på bara skinnet, en medmänniska, som finns där i det goda och i det som är ont och gör ont.

Efter påsken får vi reflektera över vad det egentligen betyder, att det varit påsk på jorden.

För Johannes blir det viktigt att visa på att vissa inte tillhör Jesus får, flocken, de som kan vara med. Det är en svår bild som krockar med vår om att Gud bjuder in alla att höra och följa. Det som gör det ännu värre för oss som sett världens historia de senaste 2000 åren är att det är judarna som utmålas som de som inte kan vara med.

Kan man vara med fast man inte förstår? Är man välkommen fast att man tvivlar? Ja det verkar så eftersom till och med Tomas tvivlaren omfamnas av Jesus hälsning om frid. Han som inte kunde tro om han inte fick ta på Jesus sår. Också med det stora tvivlet med önskan om bevis får vi vara med.

Men här verkar det handla om något annat. Jag tror det handlar om att vi måste vara beredda att göra upp med våra förutfattade meningar, med det som vi redan bestämt oss för. Att våga gå utanför den fyrkantiga låda där vi så gärna vill klämma in Gud, så att Gud passar in i vårt förutbestämda mönster.

Kanske är det det Jesus menar när han säger till dem som omringar honom med sina frågor att de inte tror trots att han berättat vem han är. De vill inte tro därför att de har en tydlig bild om hur Guds Messias skall vara. Så kommer den här killen från Nasaret och ställer saker och ting på ända. Han rör sig inte i den förutbestämda ramen, han går ständigt utanför den. Han ifrågasätter också den religiösa eliten och vågar vara obekväm. Jesus bekräftar inte idolbilden, han gör upp med den. Jesus väljer medvetet att ifrågasätta ”sanningar” och han blir besvärlig och svårhanterlig.

Får den uppståndne Jesus plats i våra liv? Vågar vi ta emot det revolutionerande budskapet han ger oss? Vågar vi lyssna på hans röst, såsom fåren lyssnar till den gode herden?

Påskens Jesus, uppståndelsens Gud kräver att vi suddar ut gränser, att vi rullar undan stenar, att vi vågar hoppas på det goda. Att leva gränslöst, förbehållslöst, fördomslöst är verkligt utmanande. Och det är vad det handlar om. Att våga.

Ingen av oss kan lyckas. Vi begränsas av rädslor, misstänksamhet och egoism. Vi är människor med allt vad det innebär av fantastiska gåvor och med stora brister. Det är nog därför vi behöver en herde, som kan leda oss också dit vi egentligen inte vill, vågar eller tror oss vara kapabla att gå. Med Gud vid vår sida är vi inte ensamma i den vandringen, vandringen utåt. I gemenskap med andra trossyskon går vi inte ensamma. Vi behöver varandra för att orka våga. På egen hand blir hindren oöverstigliga.

Jag kan vara med trots mitt tvivel, trots mina halvhjärtade försök.

Men att tro handlar inte om att veta och låsa in en sanning. Att tro innebär att våga räkna med det oförutsedda. Att tro är att lyfta blicken och omfamna det jag inte kan förstå. Att tro är att våga gå dit Gud sänder mig. Ta utmaningen, gilla utmaningen. Att tro är att gå utöver mig själv, att räkna med att jag får det jag behöver, det jag inte har och kanske aldrig kommer att få av egen kraft. Att tro är att lita på att tillsammans med Gud och mina medmänniskor kan jag förflytta berg.

Det är när påskens mysterium sakta sipprar ned i mig, in i mitt innersta, in i men egen självförståelse, som tron växer. Tro växer för att ge frukt. Inte för sin egen skull, inte för min egen skull utan för att världen ska leva.

Därför kommer Gud till oss. Därför uppstår han och besegrar döden. För att världen ska leva.