21:a söndagen efter Trefaldighet

”Samhällsansvar”

Psalmer: 602, 793, 766, 396, 288

Text: Rom. 13:7-10

Jesus skärper lagen, säger vi ibland. Och vad betyder det? Jag tror att det betyder att han sätter kärleken först. Det är kärleken som driver oss att göra det vi gör, när det är som det ska. Ibland drivs vi av andra krafter: avund, bitterhet, hat, viljan att synas och betyda mest, vara bäst och mest lyckad. Där hamnar vi ofta. Därför är det en skärpning Jesus kommer med när han menar att det är kärleken som gäller.

Lagen kan alla följa, det är inte svårt att följa ett antal på förväg uppsatta regler som finns i en regelbok. Eller, alltså, det är ju inte alltid lätt, men det är lättare än att låta kärleken styra. Jesus går så långt så att han säger att det bara finns en sak som vi alltid är skyldiga varandra: kärlek. Det arbetet tar aldrig slut. Det finns alltid fler kärlekshandlingar att utföra för andra.

När man älskar sin medmänniska, säger Jesus att vi har uppfyllt lagen. Det är alltså bara en enda sak vi faktiskt behöver komma ihåg och det är att älska.

Om kärleken ska fungera får den inte stelna. Den måste leva. Vi människor är bra på att institutionalisera kärleken. Mycket av det vi byggt upp är bra förstås: sjukvården, äldrevården, kuratorer, och allt vad det är, ett sätt att professionalisera kärleken till nästan. Inget fel i det, allt detta behövs. Men om det får oss att tro att vi därmed inte behöver engagera oss själva tar vi miste.

Att leva i världen men med Guds sigill ristat i våra hjärtan är att engagera sig. Ingen kristen kan stå utanför och se på, låta någon annan ta ansvaret, mena att jag ju betalat min skatt och därför går fri från engagemang. Jesus skärper lagen genom att säga till dig och till mig: älska, människa!

Hur märks det i mitt liv att jag först och främst tillhör Gud? Och att jag i andra hand lever i den här världen? Vad gör den insikten med mitt handlande här? I olika tider har det lett till att de kristna och kyrkan vänt sig från världen, slutit sig inåt och bara sysslat med sitt eget. När Luther på 1500-talet protesterar är det just detta han protesterar emot. En kyrka som blivit inkrökt i sig själv. Som inte ser världens skriande behov av upprättelse, rättvisa och fred.

En kyrka som pysslar med sitt eget blir inte relevant för någon till sist. Det var det Luther såg och ville ändra på.

Det finns inget viktigare än att älska sin medmänniska säger Jesus. Mycket annat är viktigt också och vi kan behöva fundera över gudstjänstens utformning eller kyrkorummets smyckande men allt det är sekundärt till kärlekshandlingen för den som behöver mig och min kärlek just nu.

Jag vill följa Jesus. Vad betyder det? Ja inte betyder det primärt att hålla vissa saker för sanna och sköta min bön och mitt gudstjänstgående. Inte oviktigt. Men det betyder att älska såsom Jesus älskade.

Det är svårt att vara människa. Jovisst. Men det är inte lättare att vara människa om vi sluter oss in i oss själva, bara tänker på det som är vårt och det som är viktigt för oss. Att leva inkrökt i sig själv är den största sjukan. Luther såg det, vi ser det runt omkring oss och vi hamnar ofta där själva.

Att följa Jesus är att leva på ett annat sätt.

Kristen tro är samhällsomstörtande i det avseendet att den inte inlemmar sig i ett system där vi delar upp oss och våra liv i olika sfärer som inte berör varandra. Livet är alltid enligt Jesus ett liv i kärlek, utgivande, sårbart och svårt. Men det finns inget alternativ om kärleken ska segra. Ska Guds rike bryta in beror det på oss som lever här och nu. I denna värld men med ett gudomligt uppdrag.

Att ta samhällsansvar är att bidra till det goda livet just där jag finns. Genom kyrkans utåtriktade arbete, samhällsföreningen, politiken, föreningslivet, vad du vill. I kärleken till nästan kallas vi att vara en del i det vi lever i, inte avskärma oss och tro att det verkliga livet finns någon annanstans än just här och just nu.

Nu behöver min nästa min kärlek. Hur ser mitt svar ut? Det är den viktigaste och svåraste frågan. Det är lagen att jag svarar med kärlek, det är att bryta den att vända mig bort.

Gud, fyll oss med din kärlek så att vi kan ge den vidare. Hjälp oss se att det är det enda som spelar roll. Amen.

 

Andra söndagen efter Trettondedagen

Text: Joh. 2:1-11

Livets källa

Att följa livets källa är att följa det levande vattnet. Jesus gör vatten till vin i dagens text. I centrum står inte själva undret, att han kan göra detta, utan överflödet från Gud. Gud ger livet. Men det krävs en känslighet för att förstå det. De flesta av bröllopsgästerna hade ingen aning om att Jesus gjort vatten till vin så att festen kunde fortsätta. Kanske brydde de sig inte ens var detta goda vin kom ifrån.

Så är det väl för de flesta av oss. Vi lever och andas, dricker vatten och äter mat, varje dag, utan att så ofta tänka på det fantastiska i allt detta. Vi vet att utan rent vatten dör vi. Vi består till största del av just vatten. Så mycket som 70%, vattnet finns i vårt blod, i våra celler, vi är helt och fullt beroende av det rena vattnet.

Det är klokt att känsliggöra sig för tillvarons mysterium. Kanske kan det hjälpa oss att värna de livsavgörande delar som Gud ger oss. När en ser att allt hör ihop och att vi är beroende kan en ödmjukhet växa fram som kan påverka hur vi människor far fram i världen.

Inget vatten försvinner någonsin, det är en hisnande tanke. Vatten omvandlas och förflyttas men det försvinner inte. Kanske dricker vi just idag vatten som fanns i de där kärlen som Jesus gjorde till vin? Kanske dricker jag samma vatten som stenåldersmänniskorna gjorde? Släcker min törst med samma vatten som åsnan som bar Maria till Betlehem? Det är fullt möjligt och hisnande.

Samtidigt ser vi nu hur många människor saknar rent vatten, öken breder ut sig på sina håll och människor tvingas på flykt. På andra platser kommer vattnet i överflöd, ja alldeles för mycket, översvämningar och väderkatastrofer som också tvingar människor på flykt. Vattnet flyttar på sig. Det har det alltid gjort men den snabba förändring som nu sker beror på hur vi människor beter oss. Hur vi konsumerar mer och mer och släpper ut farliga gaser som förändrar världens klimat i snabb fart.

Livets källa, Gud, är ju till för just liv, inte död. När vi genom vårt sätt att leva förnekar andra människor och djur tillgång till rent vatten deltar vi inte i utbredandet av Guds rike. Då gör vi motsatsen, går det ondas ärenden.

Att se att livet är heligt, att vattnet är heligt, att alla människor är heliga, inte bara Gud, är ett sätt att återföra helighet till skapelsen. När vi gjort Gud till ett väsen långt borta, helig och svårtillgänglig, har vi också glömt bort att Gud ju skapat allt och alla och därmed är allt och alla heliga.

Det är inte konstigt att kristna i alla tider bett bordsbön. På senare tid verkar denna tradition ha tunnats ut. Kanske är det dags att vi, för att påminna oss själva om det mysterium det är att kunna dricka rent vatten och äta oss mätta, åter ber den bönen? Tackar Gud för allt vi får, för allt det Gud skapat och skapar ständigt på nytt?

En ödmjuk inställning till tillvarons ting, heliga eftersom de är av Guds hand, kan hjälpa oss att vandra mer varsamt på moder jord.

Gud vill frälsa oss, rädda oss, och i Jesus Kristus kommer Gud oss nära som en medmäniska. Men Gud är närmare än så. Gud är i vattnet vi dricker för att kunna leva. Gud är liv, vatten är liv. Utan att börja tillbe vattnet kan vi ändå ladda det med helighet i vår egen förståelse. Vattnet är redan heligt, men har vi förstått det? Det verkar inte så.

Tack Gud för att du är livets källa! Hjälp oss varje dag tacka dig för nåden att vi får nytt liv genom varje glas vatten vi dricker och för att vi är beroende av dig och varandra. Hjälp oss se din helighet i alla vi möter och i det du ger oss för vår överlevnads skull. I Jesu namn, Amen.

 

Julotta 2017

Texter: Jes. 9:2-7, 1 Tim. 3:16, Luk. 2:1-20.

”Fred börjar med fred” och ”Den som ger får” är ord vi känner igen och de stämmer ju, eller hur? Julens budskap skulle kunna sammanfattas med dessa två sentenser.

Jesus är född i ett stall i Betlehem, vi känner berättelsen väl och vi behöver upprepa den ofta. För den bär ett budskap om fred och om givande som världen behöver liksom världen alltid behövt det budskapet. Jesaja talar om det nya som brutit in, ett barn har fötts, en son är oss given och det är ingen mindre än fredsfursten själv som kommer till oss. Alla vill inte se att fredens väg är möjlig, den hotar de med makt och privilegier. För de som inte kan släppa sitt övertag är freden ett hot. Ett hot om att vi alla bär ett människovärde, att vi alla är lika värda och att ingen har rätt att skapa sitt liv på andras bekostnad.

Fred måste börja med att mitt hjärta veknar i mötet med dem som lider. Att göra sig sårbar för andras lidande är första steget mot handling för allas bästa. Nog är det därför Gud kommer till oss som ett litet barn?

Dessutom är Gud ett barn som vi så lätt kan känna igen om vi slår på nyheterna. Barnen som inte har någonstans att bo, barnen som hotas av maktens män, jo, det är nästan alltid män… Barnen som tvingas på flykt över bergen, eller över haven, eller genom trånga gränsposteringar. Barn som köar i checkpoints för att kunna leva någorlunda normala liv i dagens Palestina. Gud som barnet känner vi igen och just därför kommer Gud till oss som detta värnlösa barn. Det måste skyddas! Anständigheten kräver det. Vill vi kalla oss människor måste det ske!

Till sist finns ändå en person som inser att familjen med den havande Maria inte kan nekas skydd, något måste göras. Och den människa som räcker ut sin hand till familjen i nöd kommer att inse att det är den som får den stora gåvan: fredsfursten föds i dennes stall. Änglarna sjunger sitt ”Ära i höjden”. Det är den som ger som får.

Så många är det som vittnar om detta: de som sträckt ut sin hand och inser att det är de som får den verkliga gåvan. Alla de som de senaste två åren kämpat för de ensamkommande barnen, att de ska få stanna, få ett drägligt liv, gå färdigt skolan, ordnat boenden hemma i lägenheten och villan. Alla dessa som insett att de inte primärt ger utan att det är så att de får en gåva som är så stor att den knappast kan beskrivas.

Fred börjar med fred, den som ger får. Visdomsord att bära med sig, sätta på kylskåpet, ha på en lapp i mobilfodralet. Påminna oss om då vi inte riktigt orkar bry oss, när vi tänker att det är någons annans problem. Freden i världen är aldrig bara någon annans problem. Det är mitt. Mötet med en människa i nöd är aldrig bara någon annans problem, det är också mitt.

Under julnatten har undret skett: Gud är född i ett stall i Betlehem. Som ett försök från Gud att beveka våra hjärtan, göra dem mjuka och mottagliga så att världen kan bli en bättre plats att leva på för fler. Förhärdade, hårda hjärtan nyttar inget till i en värld som ropar efter befrielse.

Återigen förkunnas julens fredsbudskap rakt in i en värld som behöver det så väl. Också detta år påminns vi om det som sker, detta ofattbara att Gud avstår från sin makt och härlighet och blir ett barn i världen. Ett alldeles vanligt barn, ett utsatt barn. Gud visar oss genom sitt handlande på ett förhållninngssätt: att bara den som kan ge upp sin makt, sina privilegier och sin säkra sits på allvar kan utmanas att göra skillnad i världen. Bara den kan finna vägen till sann kärlek och livsomstörtande möten.

Kanske låter det svårt? Jo, det är nog svårt. Men visst kan man börja försöka? När vi lämnar rädslan över att förlora något och förstår att det är när vi ger, öppnar våra händer, som vi får det allra viktigaste: kärlek. För utan kärlek är vi hopplöst ensamma, inkrökta i vår egen rädsla: ”en vet vad en har men inte vad en får”, det är ett tankemönster som går att lämna. Steg för steg, vi måste inte vara hjältar men människor.

Jesusbarnet ropar över tid och hela världen: ”Människa! Sök först Guds rike så ska du få allt det andra också. Sök först freden och delandet, så skall det andra tillfalla er. Ofta börjar vi i fel ände. Vi vill ha säkerhet först och sedan söka kärleken. Julbudskapet pekar på att vi kan börja från andra hållet. Julens mysterium ställer också i år våra invanda mönster på ända. Vågar vi ställa om? En annan värld är möjlig. Amen.

 

Andra advent 2017

”Guds rike är nära”.

Psalmer: 109, 39, 794

Text: Lukasevangeliet: 21:25-36

”Guds rike är nära”, handlar om hopp. Hela advent är en förberedelse och väntan på en ankomst av Gud själv. Förberedelsen fortsätter på andra advent, en förberedelse som handlar om att göra plats för hoppet i våra liv.

Det handlar om en ny möjlighet för mänskligheten och hela Skapelsen. Det beskrivs som ett kaos som kan skapa rädsla och ångest. Men Jesus är tydlig: när detta sker:” räta på er och lyft era huvuden, er befrielse närmar sig.”

När det gamla ska överges skapar det oro, så är det alltid också i det lilla. När livet förändras i grunden och vi hamnar i något helt nytt sker det inte utan vånda, det är som det ska vara. Men här talas det om ett hopp om en helt ny tillvaro på jorden. Det är Guds rike som ska bryta in och Guds rike är alltid nära. En tillvaro där mina relationer återställs, relationen till mitt eget jag, till Gud och till allt det Gud skapat, Skapelsen. Kristen tro handlar nog väldigt mycket om att återställa relationer, göra dem hela, sunda, livgivande.

Jesus varnar oss i dagens evangelium för att inte vara beredda och se det nya som finns där, liksom bakom en slöja. Vi har alltid en möjlighet att hela brustna relationer. Om vi ser möjligheterna, om vi bärs av hoppet. Det är när vi fyller livet med en massa annat, ”livets bekymmer”, som hoppet inte får plats i oss. Vad finns det att hoppas på? Varför ska man anstränga sig att hela relationer, det kan väl få vara som det är? Halvdant och ganska meningslöst. Ibland upplever vi att det är en alltför stor kraftansträngning att göra något åt de situationer vi hamnar i, så låter vi dem vara.

När det sker fördjupas brustenheten, stelhet och ovilja smyger sig på oss. Vi fastnar i ett liv som inte ger frukt, inte för oss närmare själva livet utan längre och längre ifrån det.

Andra advent kommer som en påminnelse om att odla vårt hopp. En del i förberedelsen inför julens mysterium, att Gud kommer till oss som ett litet barn, ett syskon, är att orka kämpa med vårt hopp.

Vad kan vi hoppas på? Hur orkar vi hoppas när livet är som det är?

Många gånger anser vi oss ha nog med att kunna leva i nuet och det är nog bra att kämpa med det. Vi gör kanske övningar som hjälper oss att vara här och nu. I en tid där vi verkar springa fortare och fortare är det bra att stanna upp. Men vi kan inte stanna i nuet. Då lever vi här och nu utan tankar om hur det skulle kunna vara istället. Ett liv som bara fokuserar på nuet riskerar att sätta hoppet i skymundan. Vi behöver kunna hålla både nuet och dået i luften samtidigt. Hoppet handlar om hur det kan vara då Guds rike finns mitt ibland oss. Hoppet om att Gud kommer oss till mötes i ett litet syskon ger en fingervisning om hur det kan vara i en annan värld, när vi lever på ett annat sätt.

Att ta emot ett barn är att ta emot livet. Alla föräldrar vet det. Alla som lyft en bebis i sin famn vet det. Alla som sett in i ögonen på ett nytt liv vet det. Livet kommer till oss, i ett barn i en krubba.

Helt utan yttre maktanspråk får barnet oss att vekna och mjukna. Jag tänker att det är den känslan Gud vill frammana i oss i advent. Förväntan och hoppet ligger i att möta barnets blick, låta den landa i oss och förvandla oss. Mjuka upp våra förhärdade hjärtan så att vi kan hela de relationer vi står i.

Utan hopp är vi förlorade. Gud kommer oss ständigt till mötes med den pockande påminnelsen om att livet är värt att leva. Att tillvaron går att förändra. Vi vet ju det. Som bakom en slöja kan vi se hur det borde vara, hur vi vill att det ska vara, det finns inom räckhåll för oss om vi orkar hålla fast vid hoppet.

Tack Gud, för att du inte ger upp om oss! Hjälp oss nu i advent att förbereda oss, våra hjärtan, på att ta emot barnet som vill möta vår blick. Hjälp oss ställa in våra hjärtan på en annan våglängd så att vi kan beröras i vårt innersta. Tack för att du kommer oss till mötes, Amen.

 

Första advent 2017

 

Text: Sakarja 9:9-10, Matteusevangeliet 21:1-9

 

Så är det äntligen Advent! Ett nådens år från Herren tillönskas oss också detta år. Tack Gud!

 

Vi får sjunga Hosianna, rädda oss, och det gör vi därför att vi behöver det. Vi lever i en värld med krig och våld, förtryck och orättvisor. En värld som behöver många människors engagemang, såsom IM arbetar, borde fler arbeta. Och i mitt eget liv finns det så mycket som behöver Guds räddning.

 

Kanske är det så att orsaken till att Advent blivit så viktig för många är just denna känsla av att vi behöver ny kraft för att orka. Också många av dem som säger sig inte tro söker sig till en kyrka på första advent. Tänder en stjärna i fönstret, ett ljus på soffbordet. Det är inte bara för att december är mörkt och ruggigt utan, tror jag, också för att det finns något vi ropar efter. Något fattas oss människor och vi söker det.

 

Många av oss inser tillvarons innehållslöshet. Det låter bedrövligt, men visst ligger det något i detta? Vi springer runt som skållade råttor hela året för att hinna med. Vara till för dem vi älskar, jobba och tjäna ihop, vara uppkopplad och tillgänglig, publicera snygga foton på Instagram och facebook, hänga med, vara lycklig. Så när vi närmar oss jul gör vi det ännu värre: Här ska julstädas och bakas, klappar ska köpas, pyntet ska upp och det ska vara mysigt, mysigt, mysigt! Hyacinter och glögg, pepparkakor och nejlikor, det ska dofta jul i varje vrå, ljusen ska tindra och Måns Zelmerlöv sjunger smäktande i bakgrunden. Lycka?

 

Den sega vardagen ska piffas upp, här ska firas jul!

 

Men hur var det nu? Jesus kommer till oss ridande på en åsna, saktmodig, mild och god, som vi sjunger i psalm 104. Saktmodig: ödmjuk, blid, fredlig, fridsam, mild, lugn, tålig, fördragsam kan det ordet betyda. Vilket fantastiskt ord!

 

Kanske kunde adventstiden, som ju är en fasta och förberedelsetid, få präglas mer av detta? Lugn och fredlighet? Fördragsamhet och fridfullhet? Nog skulle båda jag och världen behöva mer saktmodighet? Det handlar inte om långsamhet, seghet och overksamhet, inte alls. Saktmodigheten är ett förhållningssätt som kan skapa fred. För budskapet på första advent handlar om fred, om Gud som kommer oss till mötes i vårt livs kamp. För att ge oss mod. Mod att orka leva saktmodigt, milt och fredligt. För fred börjar alltid med fred. Och freden måste börja i mig och i mina relationer. Fred skapas i dialogen och när vi slutar tala med varandra, påverkas av varandras idéer och tankar skapas avstånd och ofred. Jag tänker att det är därför Jesus rider på just en åsna. När en vuxen man gör så hamnar man i ögonhöjd med de flesta, en bra början på en dialog.

 

När man funderar över varför det ser ut som det gör i världen tänker jag att det kommer sig av avsaknad av dialog, det goda samtalet.

 

Jag älskar pepparkakor och glögg, lussebullar och tända ljus. Men om jag inte hinner uppleva dessa livets gåvor kanske de spelat ut sin roll? Hur skapar jag tid för de livsnära samtalen?

 

Jag smittas gärna av feststämningen i advent men hosiannaropet, ropet om att Gud räddar, behöver jag mer än någonsin.

 

När Jesus rider in i Jerusalem kommer han inte till en adventspyntad tillvaro, inte till en tillrättalagd lycklighet med guldglitter. Han landar rakt in i en verklighet som kännetecknas av ockupation och förtryck. Det är in i den verkligheten som han kommer med fredsbudskapet, med tankarna om att det finns ett annat sätt att leva på än maktens och egoismens.  Jesus kommer till världen så som den nu ser ut. Vår tid präglas av det som präglade den tiden som var för 2000 år sedan. Mänskligheten har utvecklats och kan göra fantastiska saker, men våra hjärtan verkar i grunden inte ha blivit fredligare. Vi är lika rädda nu som då för det som hotar oss. Vi tar till våld lika snabbt nu som då.

 

Också detta år behöver vi ta emot räddaren då han kommer till oss ridande på en åsna. Vi upprepar hosiannaropen också detta år. Vi gör det därför att vi behöver det. Vi gör det för att vi inser att vi människor har väldigt svårt att skapa fred själva.

 

Men denna insikt kan inte få hindra oss från att försöka förändra världen. Vår kallelse i denna värld är att göra den bättre, inte sämre. Det är samma kallelse nu som då. Det är samma budskap från Jesus nu som då. Ett nådens år ger Gud oss. En ny möjlighet att göra om och göra rätt. Jesus kommer för att väcka vårt engagemang för det som är gott. Det engagemanget kan kanaliseras på så många sätt och ett sätt är att engagera sig för IM, så bra!

 

Att följa den man som rider på en åsna är att gå in i dialog med människor som är helt olika mig. Att ta emot modet från Gud att tro att lilla jag kan få spela en roll för att världen ska bli en bättre plats att leva på för fler.

 

Kom, Gud, och fyll oss med din helga Ande så att vi vågar tro att vi spelar roll, att du räknar med oss. Hjälp oss att dela nåden detta nya år som ligger framför oss, hjälp oss fylla det med dialog och kärlek så att världen kan leva. Låt oss våga det trotsiga hoppet att världen kan förändras och att det jag gör spelar roll. Gud, hjälp oss att aldrig släppa taget om hoppet om en rimligare värld.

 

Domsöndagen

Kristi återkomst.

Psalmer: 490, 782, 766, 726, 111

Text: Hesekiel 47:6-12

Vi närmar oss domens dag i kyrkoåret. Den där påminnelsen, som jag tror är av godo, att allt inte står rätt till. Varken i världen eller i mitt eget liv står allt rätt till.

Jag tycker verkligen att texten från Hesekiel passar bra på Domsöndagen, för den andas hopp. Ibland tänker vi oss nog domsöndagen som en svår dag, ett lidande, då vi ska ställas till svars för vad vi gjort eller undlåtit att göra. Och nog är det allvarligt, det är viktigt att veta att det finns ett korrektiv, det finns något som är rätt och det finns något som är fel. Det vet vi alla. Men som Paulus säger: det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag. Nog känner vi igen oss i det?

Men det är väl för väl att Jesus kommer tillbaka så att vi inte i evighet tvingas leva med det som inte är bra. Det onda som finns runt omkring oss och i oss har inte sista ordet. När Jesus kommer till oss igen handlar det om att ställa tillrätta. En återgång till det liv Gud menade vi skulle leva. Det är Guds rike som ska förverkligas. Tänk vad bra att det som inte är det goda livet ska förvinna. Jag slipper leva med mina egna brister för evigt. Något nytt ska komma i stället, Kärleken med stort K.

I Hesekieltexten talas om ett vatten som rinner genom landet och som ger friskhet. Ett vatten som tar med sig det som inte är värt att bevara. När vattnet kommer vimlar det av liv. Det skapas mångfald, fiskarna ska fånga fiskar av alla de slag. Marken ger gröda och läkedom står det.

Vi vet att jorden och mänskligheten inte mår så bra. Fler och fler, både djur och människor, tvingas fly på grund av brist på det friska vattnet. Vatten och solljus är det mest grundläggande vi behöver för att leva. Gud har gett oss dem. Men vi människor har förvanskat uppdraget att förvalta och vårda det Gud gett oss. Vattnet är en bristvara och solens strålar värmer för mycket eftersom vi släpper ut för mycket klimatgaser från vår produktion och konsumtion. I Gamla testamentet finns många texter som påminner oss om hur det egentligen ska vara. Gud ger det friska vattnet för att vi ska ha liv. Det ges oss gratis men vi människor har en förmåga att bara se till våra egna behov och så förstör vi det rena Gud gett oss, håller det för oss själva, ja vi gör det till och med till en handelsvara.

Med detta tillstånd måste vi göra upp. Vi kan naturligtvis luta oss tillbaka med armarna i kors och vänta in den dag då Jesus kommer tillbaka. Men vi kan ocjså agera nu så att färre människor och djur behöver lida på grund av vår egoistiska framfart. Det är ett val vi står inför, var och en. Och nog kommer domen att falla hårt på oss om vi väljer bekvämligheten och den egna berikningen, det tror jag verkligen.

Jesus kommer åter, tillbaka till oss för att döma och för att befästa Guds rike på jorden. Ett rike där vi lever i fred med andra, med jorden och med oss själva. De grundläggande relationerna med allt och alla, med Gud ska återupprättas. Det blir en härlig dag! Men svår. För visst finns det saker i mitt liv som behöver ordnas upp? Nog har jag beteenden som inte är goda och föder liv och kärlek?

Jag är tacksam över att löftet om Jesus återkomst är hoppfullt. Jag behöver inte fastna i domen. Den blir svår men dess syfte är det goda livet för alla, för den här planeten vi bor på. Domen är inte slutpunkten, den är början på något nytt. Ett liv i gemenskap med allt Gud skapat och med Skaparen själv. Tack gode Gud för det!

Kyrkoårets sista tid är allvarlig. Och vi behöver se allvaret i vitögat så att handling sker. Vi verkar något tröga vi människor och först inför en stundande katastrof får vi fart på oss. Klimatutmaningen, det faktum att jorden har feber, är en tickande bomb. Det går inte att skriva om det i mindre skrämmande formuleringar. Det är som det är. Och alltså finns all anledning att ta kampen för det vi vet är rätt och riktigt. Det är klokt att bereda plats så att Guds rike kan komma. Så att Jesus kan komma tillbaka. Nu kommer ju Jesus när han kommer, om det vet vi ingenting. Visst väntar vi och hoppas. Och nog är det hoppfullt att vänta på Guds rikes utbredande, det blir bra! Men till dess att det sker har vi en kallelse att leva i världen och göra det vi kan för att minska lidandet.

Allvaret i Domsöndagen manar oss till kamp för livet och kärleken. Låt oss ta den uppgiften på stort allvar. Amen.

 

Söndagen före Domsöndagen

”Vaksamhet och väntan”

Söndagen före domssöndagen

Ingångspsalm: 205

Offertoriepsalm: 396

Slutpsalm: 288

Text: Luk. 17:20-30.

Vi närmar oss tidens slut. Det låter dramatiskt och kanske tänker vi att ”så allvarligt är det väl inte, det är ju bara kyrkoåret som tar slut, men sen kommer ju advent.”

Fast texterna på söndagen före domsöndagen andas en annan iver. Vi manas till vaksamhet och väntan, kanske förväntan? Vaksamhet så att vi märker när Guds rike bryter in och väntan, förväntan på vad som då ska ske. Jesus säger att Guds rike är inom oss. Det finns redan här. Alltså redan men ännu inte fullt ut. Vi lever i världen och i världen finns Guds rike, det andliga och det världsliga hör ihop, är sammanvävt, kan inte skiljas åt.

Det finns en kamp som inte kan vänta, det finns ett engagemang som inte kan skjutas upp. Jorden har feber och det drabbar människor och djur, natur och sammanhang. Det sker nu. Redan nu. Jag tänker att vi människor alltid befinner sig i ett nu. Vaksamheten handlar om detta att vara beredd nu, inte sen.

Jag tror att kyrkoårets sista dagar vill varna oss från att förlora vår längtan. Hur ser det goda livet ut? Vad behöver jag och vi göra, vara för att kunna nå det? Det vet vi, oftare än vad vi vill tillstå. När vi tappar längtan om det goda livet, om Guds rike, tappar vi greppet om det som är väsentligt och uppgivenheten kommer smygande.

Guds rike finns också inom oss och genom oss och våra val, här och nu, kan det bryta igenom så att det blir synligt, här och nu. I ett av Margareta Melins kärnord skriver hon: ”Himmelriket bär vi inom oss, varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och gränslös glädje.” (Ev. sjunga) Jag tror att Guds rike kan liknas vid himmelriket, det goda, det som är till för allt och alla. Det finns där i oss, en stark kraft som manar oss till kamp och därmed för oss till den gränslösa glädjen. Skärvan av, glimten av himmelriket eller Guds rike i oss kan hjälpa oss att se vad som är brutet i vår tid. När vi ser det blir risken mindre att vi går på som om det var ”business as usual” för vi vet ju att det inte är så. Jorden har feber och kämpar i sin sjukdom, det går inte att blunda för längre. Det kallar mig till omvändelse och förändring, innan tiden är ute.

Guds rike inom oss är en stark kraft och väntan i kyrkoårets slut, förväntan, lär oss att den inte ensam räcker. Vi förväntar oss Jesu Kristi kraft, vi hoppas på den, att Guds Son kommer oss till mötes här, i denna världen, i denna kamp som vi nu inte kan låta bli att delta i. Guds rike inom mig möter Guds rike i Jesus Kristus, bekräftas av Guds son och förmeras att orka bära världens tyngd.

Detta litar jag på, och jag vill ta emot Guds rike som räckes mig, vaksam och beredd i förväntan, tar jag emot och låter mig fyllas av Guds goda så att världen kan räddas och bli en rimligare plats att leva på för fler. Amen.