Andra söndagen efter trettondedagen 2017

”Livets källa”

Ingångspsalm: 921, Gradual: 757, Trosbek: 766, Offertorie: 617, Slut: 730.

Text: Ps. 19:2-7

Tanzaniaeleverna hälsas välkomna hem och Costa Rica eleverna sänds.

Himlen förkunnar Guds härlighet! Det är maffigt! Psaltartextens lovsång är kosmisk, den talar om en Gud utan gränser i tid och rum. Detta tal om Guds härlighet är ett språk som alla kan förstå, det talas i hela världen och alla kan se himlen och dess storhet. Oavsett var man befinner sig, i Tanzania, Sverige eller Costa Rica är det samma himmel, samma språk som talas från Gud. Storheten, den väldighet som är vårt kosmos, vårt universum, det som är vår Moder Jord. Där finns Gud. Ingenting är gömt för glöden i Guds kärlek till helheten, det Gud skapat.

Som så ofta, talar psaltarens texter ur en djup förvissning, ett slags grundtema för livet. Det finns en grundläggande tro för psaltarens författare om att Gud finns, trots allt, oavsett hur mitt liv ser ut, finns Gud där.

Andra söndagen efter trettondedagen har som rubrik ”Livets källa”, och jag tänker att det handlar om min yttersta tillit, mitt fundament i livet. Var har jag det? En del människor säger sig inte vara religiösa och i det lägger man ofta att man inte går till kyrkan särskilt ofta eller alls. Att man inte ”ständigt” talar om Gud och sin tro, eller att man helt saknar ett religiöst språk. Men den allra mest grundläggande tilliten handlar inte om dessa saker. För många av oss är gudstjänsten, bönen och att sätta in sitt liv i ett religiöst paradigm viktigt och bygger upp oss.

Men det som är närmast hjärteroten, det som finns kvar när allt annat är avskalat? Vad är det?

Vi människor är sköra varelser. Vi vill oftast inte kännas vid det men det mesta som finns runt omkring oss är bräckligt och kan tas ifrån oss, det är livets realitet. Våra nära och kära, våra vänner, vårt arbete, studier, det vi fyller vår tid med, vår hälsa. Jag vill inte måla bilden alltför dyster men jag tror det är klokt att vara medveten om livets skörhet och att väldigt få saker går att ta för givet.

Vi behöver en källa i oss, en källa till liv. Det som ger oss kraft och mod att vara människor och leva. Den källan tänker jag är Guds kärlek, Jesus medvandrarskap, han som går vid vår sida och den heliga Ande som andas in liv i oss, minut för minut. Så formulerar jag det, du kanske formulerar det på annat sätt. Den källan kan vi fylla på med de goda mötena med andra människor. Jag tänker att ni som varit i Tanzania fått med er möten som kommer att betyda något för er hela livet. Den typen av upplevelser har vi alla varit med om, livsavgörande möten med människor som verkligen betyder något för oss. Och för er som ska till Costa Rica önskar vi många sådana stunder, då livet bränner till och blir på riktigt.

Kanske är en del av förklaringen till att många människor i vår tid inte mår bra och inte känner sig närvarande i sina egna liv just avsaknaden av den där grundläggande källan till liv i vårt inre? Jag tror det. Och det här är inget märkvärdigt egentligen, det handlar om en yttersta tillit till livet, till Gud om man så vill, till någon slags yttersta mening i tillvaron, trots att den ser ut som den gör. Ibland gör vi saker svårare än vad de är. Kan jag våga känna tillit? Kan jag tillåta mig detta och släppa på mitt kontrollbehov och på mitt behov av sanning som kan mätas och definieras? Tro är att vilja, tänker jag.

När man tappar fotfästet, vilket vi alla gör ibland, behövs någonslags livboj att greppa tag i. Vi behöver något som kan dra oss in på fast mark igen. För mig är det den grundläggande tilliten till att jag inte lever i kaos och av en slump. Jag lever i en mening som betyder något. Också när jag känner att jag inte kan bidra till den meningen finns den där. Också när jag tappar all tro på livet och kärleken, finns den där ändå. Därför är mitt liv aldrig hopplöst, aldrig utan mening även om jag ibland inte kan se den. Då behöver jag andra människor som kan berätta detta för mig, jag behöver ett sammanhang där jag får landa. Kanske är det bästa vännen, kanske är det i bönen, kanske i gudstjänstgemenskapen, det ser olika ut för oss.

Gudstro, tillit till ett yttersta vara är en viljeakt, en inställning som jag kan tillåta mig själv. Den vägen ligger öppen för mig, om jag väljer den. Vi får tillåta oss att formulera oss på olika sätt om detta tillvarons yttersta mening. För mig funkar Gud, för andra blir det något annat. Men det jag ser i detta är att jag för att orka greppa detta strå av mening är sammanhang och gemenskap. På egen hand är det omöjligt. Därför behövs de livsnära goda mötena med andra.

 

Julotta 2016, lite tankar för predikan.

Julens budskap är mänskligt, kroppsligt och fyllt av kärlek.

Det handlar om oss människor, det handlar om mänsklighet, om hur Gud låter sig födas som människa, som en av oss, här och nu. Det är kroppsligt. Maria föder en son, såsom kvinnor i alla tider fött barn, kroppsligt, med smärtan och lyckan det innebär.

Det handlar om kärlek, liksom Maria älskar det nyfödda barnet med den kanske starkaste kärleken av alla: moderskärleken, så älskar Gud oss alla, ständigt, i varje stund. Gud är som en moder som älskar, för at hon inte kan annat, för att livet fått en ny innebörd, för att ingenting längre kommer att vara som förut. När barn kommer förändras allt. Kärleken liksom spränger hjärtat och flödar över. Nästan ingen människa kan låta bli att le i åsynen av ett nyfött barn. Det verkar ligga i våra gener, det är som om det är den viktigaste delen av att vara människa: att glädjas inför det nyfödda barnet.

Gud satsar allt i sin kärlek till oss. Gud låter sig födas, beroende av vår kärlek. I Hebreerbrevet läser vi hur Gud tidigare talat till mänskligheten genom sina profeter, Jesaja är en av dem. Men mänskligheten har inte kunnat omsätta profeternas ord i handling. De har förblivit vackra ord om fred och rättvisa, om delaktighet och givmildhet. Så som det ofta är med oss: vi vet hur vi vill leva, vi vet hur vi skulle vilja att världen ska se ut men vi har så svårt att omsätta det i handling. Istället är vi rädda och bygger murar om oss, rustar upp vår militära förmåga för att försvara det som vi tror är vårt. När ska vi lära oss? När vi stänger om oss och sätter gränser gör det något med oss. Vi blir ängsliga varelser som bara är en skugga av vårt sanna jag. Vårt sanna jag är det Gud skapat. Det är den givmilda människan, den som vägar älska, den som kan stå ut med att bli lurad, den som är så naiv att den tror på människors godhet.

Jesaja talar till det folk som vandrar i mörkret. Nog har vi detta 2016 vandrat i mörkret? Jag upplever det så. Alltför många svåra händelser har inträffat och mörkret verkar tätna. Varför kan vi inte med gemensamma krafter och med det allmännas bästa för ögonen förhindra att människor dör som flugor i Syrien och på ”dödens hav”?

Men Jesaja kommer med ett glädjebudskap: ett stort ljus ska komma. Det händer nu, det är julens budskap. Men kanske måste jag först vårda det lilla ljus som Gud tänt inne i mig? Kanske måste jag rensa ut i all min bråte och släppa fram det ljuset så att det får lysa upp mig för att sedan kunna lysa upp för andra? Det är min kallelse att inte sätta det ljus Gud givit mig under skäppan.

Rädda människor sätter sitt ljus under skäppan. De döljer det som är gudomligt i dem eftersom de inte vågar lita på kraften i det ljuset. Vi är nog alla sådana på ett eller annat vis. Tilliten är skadad och världens tillstånd gör att vi gömmer oss och det ljus vi fått. Nu är det gudomliga ögonblicket, det är nu det händer! Det är dags att visa ljuset. Världen behöver ditt ljus, nu! Gud har gett dig det för att det ska lysa, inte bara tveksamt i ditt inre, utan för alla dem du möter i kärlekens handlingar och ord.

Det krävs mod att låta sitt ljus lysa. Mod är en bristvara i vår tid. Vi tystas av tillvarons osäkerhet. Vi behöver inspiration för vårt mod och de finns ju där, nu på julens morgon. Josefs och Marias mod är vår förebild. Alldeles vanliga människor. Gud väljer sådana som dej och mej att bära ljus till världen liksom Gud valde Josef och Maria att bära fram världens frälsare i allas åsyn. Josef och Maria är inte särskilt skolade modighetsagenter. De är relativt fattiga, vanliga människor som får ett gudomligt uppdrag. De väljer att säga ja. Mitt i det vanliga livet, det mänskliga och det kroppsliga väljer de kärlekens väg. Var får de sitt mod ifrån? Maria, den unga kvinnan som inte haft någon man ska bli havande med Guds son. Så utomordentligt förunderligt! Hur ska det gå till? Hon frågar och hon får svar. Och vad ska Josef säga? Han som vill bryta trolovningen eftersom lagen säger att det är just det han ska göra. Han vill göra det i smyg så att Maria inte ska vanäras mer än nödvändigt. Men ängeln har en annan plan för Josef. Han ska visa mod! Och han gör det. Han väljer att gå emot alla konventioner om hur man ska uppföra sig och tar den gravida Maria till sig. Han är den som tar henne till Betlehem, utan Josef hade det inte varit möjligt att uppfylla profetian om Messias som ska födas i Davids stad. Josef visar mod när han inser att familjen måste skyddas från Herodes maktlystnad och tar Maria och det nyfödda barnet med sig på flykt till Egypten.

Vi är kallade att vara modiga i en mörk tid. Det kan kännas oöverstigligt att våga men vissa saker måste man bara göra.

Gud söker oss denna jul, i det kroppsliga och mänskliga. Det handlar om våra händer, vårt engagemang och våra ord. Gud behöver dem, också denna jul, att utföra kärlekens arbete. Det är kroppsligt och mänskligt, vardagligt och en kamp mot vår inre rädsla.

Gud ställer frågan till Maria och Josef: står ni till förfogande för livets skull? Vi får just nu samma fråga: står vi till förfogande för livets skull? Vad ska vi göra? Tillsammans?

Margaret Mead som var amerikanske antropolog sade en gång: ”Tvivla inte på att en liten grupp kan förändra världen. Det är de enda som någonsin gjort det!”

Vi kan! Gud kallar oss! Josef och Maria går före. Vi får följa i deras spår.

Amen.

 

Dagens boktips!

På skolans julbön kommer jag detta år att läsa ett stycke ur Kjell Wiklunds bok ”Lilla Jesusboken” ”Om Guds kroppslighet i andlighetens tid”, utgiven av Strängnäs stift 2004. Den är fantastisk och i år läser jag stycket ”Guds gråt”. Har du den inte rekommenderar jag dig att försöka skaffa den!

Tredje advent

Bana väg för Herren

Psalmer: inled: 739, gradual: 785, 766, offertorie: 717, slut: 909

Text: Lukas 3:1-5

Johannes banar väg för Herren. Han gör det på det sätt han kan, genom att uppmana till omvändelse, med ganska tuffa ord. Johannes är en talare, han talar om etik och moral. Egentligen talar han ju om vanligt hyfs: dela med dig, utnyttja inte människor. Ganska enkla saker egentligen men det ser inte ut som om vi klarar det. Världen talar sitt tydliga språk: orättvisan grasserar och snålheten bedrar kärleken. Så var det då och så är det nu.

Det är väl därför vi som kyrka är så envisa med att ständigt återkomma till budskapet, kärnan i kristen tro: kärlekens väg är möjlig! Som kyrka tjatar vi på oss själva och på varandra: det finns ett sätt att leva på som ger mer än det tar. Som tar emot när behoven finns. Det är en växelverkan, en fråga om jämvikt.

Det jag ger ut ger jag ut för att jag måste, för att min tro på Jesus Kristus föder det hos mej. Jag har inget val, kärleken tvingar sej på och gör det möjligt för mig att vara större än jag egentligen är. Min tro och mitt hopp gör detta med mej. Jag kan inte värja mej för den kärlek Gud ger mig. Det gör att det liksom pockar på och gör att jag måste ge vidare.

När Johannes predikar omvändelse och kärlekens handlingar fylls folket av förväntan. De frågar sig till och med om inte denne Johannes är Messias själv. Jag tror att den känslan kommer för att Johannes gör allt han kan för att vara genuin. Han lever sitt budskap, han kämpar med att leva som han lär. Det inger förtroende och förväntan, stora saker kan hända.

Vi gör inte alltid så: lever som vi lär. Många av oss kämpar med det, försöker så gott vi bara kan. Det är bra och mer förväntas inte av oss, men det förväntas av oss. Att vi faktiskt försöker, att vi faktiskt går in i den kamp som alla kristna är kallade till.

Johannes bereder väg för Herren. Hur bereder du och jag väg? I våra alldeles vanliga liv?

Det jag har, som en av världens 8 % rikaste människor, ja kanske så lite som 5-6 % faktiskt, behöver jag dela med mig av. Det betyder att en del av de privilegier som jag lever i måste jag avstå ifrån. Klarar jag det? För att världen ska leva?

Det är en fastefråga. En sån där fråga som sätter fingret på mig själv och hur jag lever mitt liv. En sån där besvärlig fråga som jag behöver bearbeta, i mig själv, i bönen, samtalet med Gud och i samtalet med andra.

Tobias Elof Hadin skriver: ”Låt denna adventsfasta få öva mig i att hoppfullt ta emot hotet mot mina privilegier och utbrista: ”Gud befria mig från mina privilegier så jag kan leva med i din nya Skapelse!” (kyrkoårets gudstjänster 2016/2017, Argument).

Det är radikalt. Guds nya Skapelse handlar ju om den värld där Guds rike råder. En värld av rättvisa och gemenskap, en drömvärld, det vi längtar efter. Alltså längtar vi inte primärt efter ett litet barn som föds i en krubba utan efter det som kommer i hans kölvatten: Guds rike. Det är längtan i advent. Guds rike kan bara utbredas om du och jag deltar i dess utbredande. Gud vill det!

Vi längtar efter att bli dem vi vill vara, dem vi är kallade till, de som förbereder marken så att Jesus kan vandra den och stödja oss i den kamp det är att arbeta för Guds rikes utbredande.

Det är inga små saker som händer i juletid. Det är inget lättsmält budskap till den här världen Gud kommer med då Gud sänder sin son till oss.

Det är skönt att det är adventsfasta så att vi kan ta oss tid att reflektera över budskapet. Hur drabbar det mig och mina kära, de som jag har runt omkring mig? Vad är min kallelse denna advent? Vad vill Gud med just mig?

Tack Gud för att du räknar med oss, också denna advent kommer du till oss och ställer de besvärliga frågorna. Tack för att du aldrig tröttnar på att söka oss och vårt engagemang. Amen.

 

Andra söndagen i advent, några tankar.

Psalmer: 39, 909, 396, 835.

Våga tro det! Någon måste ju våga! Tiden är inne, Guds rike är nära. Det är nu det sker, liksom alltid, nu, nu, inte sen, inte då utan nu!

Det är gudsriket som förkunnas av Jesus, det är hans ärende till världen, att Guds rike bryter in. Nu är det Messiastid, frälsningstid, räddningen är här!

Men kan vi se det? Kan vi ana att vi lever i försoningens tid i det som försonats i påskmysteriet faktiskt är en realitet? Hur ska vi förhålla oss till att världen ser ut som den gör. Hur tappar vi inte hoppet? Hur länge ska vi orka lita på löftet?

Jag tillåter mig själv att vara hoppfull. Det är ett livsval jag gör varje dag. Vi får tillåta oss att vara hoppfulla, vi behöver träna på det för det verkar inte komma naturligt för oss människor. Vi behöver träna hoppfullhet.

Advent betyder ankomst, det är Jesus som kommer med budskapet och vi får det tydligt och rakt i dagens evangelium: Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet.

Omvändelsen är inte något som sker en gång för alla. Den sker varjedag, omvändelsen till hoppet. Att vägra ge upp om Guds rike. Att envisas med att tro. Det är ingen lättköpt livshållning. Den får vi kämpa oss till.

Men så är också kampen omistlig i kristen tro, utan den ingen tro. Kampen som Jesus för visar oss vilken kamp vi har att föra. Exemplen är tydligt: det handlar om Guds rike. Det riket där ingen lämnas utanför, där hierarkier bryts ned och makten saknar betydelse. Det är riket Jesus förkunnar.

Budskapet i advent, i den fasta vi nu står mitt i är att våga hoppas på det goda, de goda gärningarna, kärleken. Kärlekens väg som kräver så mycket arbete, varje dag. För att orka det måste vi våga hoppas. Hoppas att Gud vandrar vid vår sida, att Jesus vår broder, kämpar med oss när vi brottas mot det som vill bryta ner och förstöra.

Det nya har brutit in. Världen är inte förlorad! Den är räddad! Det är nästan omöjligt att säga en sådan sak utan att bli klassad som alldeles galen. Men det är ju så med vår tro: den är orimlig, den går inte ihop med vad världen lär oss, den är galen. Eftersom den går på tvärs med hur världen lever och hur vi själva lever. För ingenting är svårare än att gå från ord till handling. Det är den dagliga kampen: att försöka leva som man lär. Det är kallelsen från Gud: sök leva så att gudsriket utbredes!

Ett enormt uppdrag, en omöjlig kallelse kan tyckas. Men Gud tror på oss. Jesus kommer till oss för att visa oss, den helige Ande stödjer oss i allt.

Du är kallad! Omvänd dig och tro på budskapet. Amen.

Debatt i Kyrkans tidning

Idag svarar jag på ett märkligt påhopp som kom i Kyrkans tidning förra veckan. Där påstod prästen Bo Bergstrand i Nässjö att ekoteologi antyder att det finns ett annat evangelium än det om Jesus Kristus. Inget kunde ju vara längre från det ekoteologi står för! Läs hans insändare här http://www.kyrkanstidning.se/debatt/i-tro-pa-jesus-tar-vi-ansvar-hela-skapelsen

Idag svarar jag att ekoteologi naturligtvis tar sin utgångspunkt i evangeliet om Jesus. Detta skriver jag också i min bok som Bergstrand för övrigt citerar. Läs mitt svar på http://www.kyrkanstidning.se/debatt/den-kristna-maniskan-har-ett-skapelseansvar

Spännande nog ställer han människor mot djur (på ett ganska raljant sätt) och här har vi ju liksom pudelns kärna. Om det är riktigt det Paulus skriver i Romarbrevet 8 att hela världen ska frälsas finns väl ingen skillnad mellan människor och resten av Skapelsen? Det är just dessa medeltida idéer som gjort att kyrkorna oftast inte varit på tårna när det gäller att värna Skapelsen utan istället har man varit allt för människocentrerad. Det blir ett värnande av Jesus bara för människornas skull. Det är inte bara egoistiskt men också obibliskt anser jag och andra ekoteologer.

Nåväl, kul att efter snart sex år inse att min bok fortfarande läses. Och det är bra det! När jag bläddrar i den inser jag att den faktiskt fortfarande är lika aktuell. Tyvärr.