Sexagesima 2017

Text: Joh. 6:60-69

Det är outhärdligt! Ja, Jesus ord har för många i världen varit outhärdliga och är det än idag. Jesus svarar med att de ord han talar är ande och liv. Många människor då och genom världshistorien har lämnat den kristna tron för att orden blivit outhärdliga för dem. Vi förstår att det är på allvar. Jesus budskap är inte lättsmält och lätt att ta emot. Vi vet det och ändå drabbar oss orden ibland som ett slag i magen.

Del levande ordet handlar det om idag. Det är ett ord som lever i världen och ett ord som vi alla måste förhålla oss till. En del står inte ut med det, andra ser att de inte kan leva utan det. Så som Petrus i dagens text: Herre, till vem skulle vi gå? Så svarar han på frågan om det är för mycket även för lärjungarna. Svaret blir att trots att det är svårt finns ingen annan väg för dem än att försöka följa Jesus vidare. För han har enligt Petrus: det eviga livets ord och han själv är Guds helige. Ja, det är ju till och med så att han är ordet, Ordet med stort O. Så börjar ju Johannesevangeliet, att Ordet blir kött. Jesus tar gestalt.

Det är så viktigt tänker jag att dagens tema är just det levande ordet och inte bara ordet exempelvis. Den här söndagen kallas också reformationsdagen och det finns en poäng i att koppla reformationen till temat om det levande ordet. För Ordet är inte stum materia, inte statiskt och orörligt. Nej, om Ordet är Jesus själv, Gud, så är det något som ständigt rör sig för att möta oss där vi finns.

För reformationen, för Luther, var en av huvudpoängerna just detta att Ordet inte fick låsas in, bestämmas av vissa utvalda utan vara just ett tilltal till alla. Därför måste bibeln översättas så att alla kunde läsa den.

Ordet i dess rätta bemärkelse är ett Ord som i varje tid måste tolkas på nytt så att det kan beröra nya människor, väcka nya tankar och svara på nya frågor. Om Ordet inte är det jag mest behöver och kan hjälpa mig att tyda mitt liv saknar det relevans för mig och blir död materia.

För Luther och oss lutheraner är det avgörande att Ordet får leva. Vi behöver befria det från fasta tolkningar och envisas med att det måste få leva på nytt i varje ny tid, i mötet med varje människa. Därför är bibelläsning och tolkning tillsammans så ofantligt viktigt. Ordet lever ju, det gör saker med oss, det hjälper oss tolka våra liv.

Varje gång någon säger att så här ska Ordet tolkas, eller att det bara finns ett rätt sätt att läsa Bibeln måste vi protestera och höja våra röster. I en tid då polariseringen ökar mellan grupper av människor och den enda rätta sanningen proklameras av än den ena än den andra är det den kristnes uppgift att förhålla sig kritisk. Gud äger sanningen, ingen annan. Vi människor har att , så gott vi kan, försöka tolka denna sanning i den tid vi lever.

Ordet ör liv och rörelse. Det kan aldrig bestämmas och låsas in och reduceras till regler och sanningar som vi tvingas in under. Jesus, Ordet, Gud tvingar inte.

Ordet använder inte piska och bär inga vapen. Jesus själv är i världslig mening maktlös och blir också offer för denna världs maktkamp.

Ordets makt är en annan, den kommer inifrån. Den växer i oss när vi tar emot det och gör det till vårt eget. Bara när ordet landar i oss och vi känner att det bär att leva på har Ordet makt. Den makten kan vi inte lägga på någon annan, den bär vi inom oss och den måste vi ständigt reflektera över. Det vi kan göra är att räcka ordet till någon annan så att denna själv kan upptäcka dess inneboende kraft.

Den som någon gång får upptäcka att Ordet är livets Ord och att det är Guds heliga Ord kan leva i det också när tvivlet kommer, när kampen sätter in.

För kamp är det. Därför säger en del av Jesu följare att hans ord är outhärdliga. De ställer för stora krav, de kräver kamp för kärlek och rättvisa. Inte bar ibland utan alltid. Ordet är uppfodrande men också fullt av nåd. Denna dubbelhet, detta tveeggade svärd, får vi leva med, umgås med, brottas med. Det finns inga lättköpta svar. Livet är utmaning men också gåva. Gud vill det goda i oss. Vår kamp är att vaska fram det, dag för dag, minut för minut.

Ordet lever i oss, det är det levande Ordet.

Fjärde söndagen efter trettondedagen 2017.

”Jesus är vårt hopp”

Psalmer: 231,  755, 766, 794, 246.

Text: Matt. 14:22-33.

Tänk så mycket elände vår ängslighet och rädsla för att inte duga och räcka till ställer till med! Det verkar som om vi människor ständigt lever med misslyckandet runt hörnet, med ett hot om att bli tillplattade och inte räknade med som fullvärdiga människor. Visst är det sorgligt? När vi uppfostrar barn vill vi att de ska bli starka i sig själva, se sitt eget värde och våga stå upp för dem de är. Vi vill att de ska följa sin egen inre röst och inte vara som ett rö för vinden som följer gruppens nycker. Många barn är starka och får det med sig från sina föräldrar. Många barn vet att Gud finns och är som en bror som finns med dem hela tiden, de är älskade, och de vet om det.

Men någonstans längs vägen tappar vi denna grundläggande tillit till Gud och till oss själva. Det är sorgligt. Och det är svårt att förklara. Vist kan vi se tendenser i vår omvärld som påverkar oss negativt men fullt ut kan vi inte förklara var ångesten inför att vara människa kommer ifrån. Den smyger sig in i våra liv och om vi inte är uppmärksamma riskerar den känslan att förgifta oss som personer och påverka vårt liv.

Jesus går på vattnet, alldeles märkligt förstås. Vatten i bibeln symboliserar ofta kaos, de nedbrytande makterna och jag tror att Jesus vill visa oss att han finns där, när kaos och ängsligheten sätter in i våra liv. Han går lärjungarna till mötes och Petrus vill se om den tilliten och det hoppet som Jesus bär på kan gälla också honom. Kan också Petrus våga hoppas på att livet bär? Han vill, och han provar när Jesus bjuder in honom.

Så står han där på vattnet och ser att det bär. En stund. Men så kommer ängsligheten: är detta verkligen möjligt? Är min tro och mitt hopp verkligen så starka att de bär mig, också när kaos lurar bakom hörnet. Och då, när de tankarna får fäste i honom kommer tvivlet. Han sjunker.

Här tar inte berättelsen slut. Tack Gode Gud för det! Petrus ropar: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträcker genast ut handen och griper tag i honom. Han blir räddad.

När också det sista hoppet lämnar oss, när vår ängslighet tar överhanden kan vi bara ropa till Gud. Och evangeliet idag, det glada budskapet är att Gud hör oss och räcker oss sin hand. Allt hänger alltså inte på mig. Det finns Någon som bär.

När vår tro och vårt hopp lever klarar vi att mota ängsligheten och tro både på oss själva och på Gud. Det är den förvissningen, den förtröstan som behöver bära oss också då vi oroligt ser oss över axeln.

Jag tror att vi människor är skapade till att gå på vatten. Jag menar att vi är skapade till att känna tillit både till Gud och till oss själva. Därför säger vi också att vi ska älska vår nästa som vi älskar oss själva och Gud över allting.

Kanske menar Jesus när han säger att vi ska bli som barn att det är den där tilliten till oss själva och vad vi förmår vi behöver söka oss tillbaka till? Att våga omfamna tanken att Gud självklart finns och vill oss väl? Det barnsliga i det här avseendet verkar alltså vara den djupa tilliten, modet och glädjen i att finnas till.

Vi är skapade till att gå på vatten. Gud har skapat oss till det.

Tredje söndagen efter trettondedagen 2017

Psalmer: 769, 778, 766, 393, 217

”Jesus skapar tro”

Text: 2 Kor. 1:3-7, Ps. 36:6-10

Förtröstan är ett fint ord, tycker jag. Att vara förtröstansfull, full av förtröstan. Att räkna med en tröst, räkna med att den finns oavsett vad jag gör och hur mitt liv ser ut. Att få utan att prestera.

I de flesta situationer får vi ingenting gratis. Vi förväntas prestera något. Vi måste studera om vi ska få studiebidrag och lån, vi behöver arbeta för att få lån. Ska vi vinna tävlingen måste vi vara bäst. Ja, i nästan allt som sker krävs det saker av oss. Illa är det att detta sätt att tänka också smugit sig in i våra relationer med vänner. Vad vinner jag på att vara din vän? Vad får jag tillbaka? What´s in it for me? Är en fråga för en individualistisk tid. Det har nog gått så långt att detta ekonomiska tänkande smugit sig in i också de mest intima relationerna vi har. Även kärlek är något vi ska tjäna på, åtminstone ska vi inte ge mer än vi får tillbaka av den andre, den vi älskar.

Nog är det viktigt med ett givande och tagande i en kärleksrelation, men det är inget vi kan kalkylera med och ta för givet som ett villkor för att vi ska våga ge oss hän, rakt in i kärleken. I goda relationen upplever nog båda att de både får ge och få. Men det fungerar inte som ett bankkonto med insättningar och uttag. Snarare är det förunderligt märkligt hur kärleksrelationer fungerar, det går inte riktigt att förklara.

I Korinthierbrevet är det tydligt att det finns en förtröstan hos den som skriver. Gud tröstar oss, så är det bara. Livet är svårt och det lidande som Jesus fick utså får också vi utstå på olika sätt, vi bär korset med Jesus. Men vi behöver inte fastna i det som är svårt, vi får gå vidare till trösten, för den finns. Gud tröstar i det som är svårt. Vi har ett fast hopp skrivs det. Och nog är det väl det hoppet som finns kvar när vi bara upplever korsets börda i våra liv?

Men så sägs det något mer viktigt i texten: den tröst vi får när det är som svårast, den är vi kallade att bära vidare till andra. Här har vi väl ett typexempel på ringar på vattnet. Guds nåd och tröst är inte till för att stängas in och gömmas. Den är till för att ge vidare. Vi har att trösta var och en som har det svårt står det. Ett stort och viktigt uppdrag!

Det där fasta hoppet som vi får stå på när allt annat svajar är inte lätt att hålla fast vid. Men det är en viljeakt, jag kan bestämma mig för att det yttersta hoppet, Guds förlåtelse, det överger jag aldrig. Och när det är som svårast behöver någon annan finnas där och bära Guds tröst till mig. Det är mina medmänniskors kallelse.

Guds tröst kommer utan vår prestation, den finns där, den är gratis och oändlig, den tar inte slut och beror inte på vem jag är eller vad jag gör. Ibland kallar vi den nåd, Guds nåd, gratis, fritt given för alla som vill ta emot den.

När vi läser dagens psaltarpsalm får vi en sådan där härlig förtröstansfull text. Till himlen sträcker sig Guds nåd. Den är alltså oändlig. Guds rättfärdighet, alltså vilja till det rätta och sanna, är som väldiga berg, oändliga och Guds rättvisa som det djupaste hav, oändligt. Hos Gud är livets källa, allt det vi behöver för att leva. I Guds ljus ser vi ljuset. Också i den allra mörkaste natt ser vi i Gud ljuset. Lättare att säga än att uppleva när allt känns mörkt förstås.

Men att vilja tro är att tro, att vilja hoppas är att hoppas, att vilja Gud är Gud. Det tror jag. Gud förväntar sig inte att vi ska vara hjältar som klarar allt men Gud vill att vi vill.

Detta att bestämma sig för att vilja hoppas och tro kan jag göra trots att jag står utan svar på livets mysterium. Trots att inte allting är klart utan snarare oklart får jag tro och hoppas.

I relationen med Gud finns inget ekonomiskt tänkande, ingen kalkylering för att vinna fördelar. Gud älskar, Gud tröstar, Gud ger nåd, gratis. Det som följer därav är att vi kan orka försöka leva som kärleksfulla människor. Den som får mycket kan också ge mycket. Det följer naturligt på de goda gåvor Gud ger att jag vill ge dem vidare. Kan jag våga hoppas på ett givandets ekonomi? Guds ekonomi?

Jag vill, jag vill våga tro och hoppas. Hjälp mig milde herre Gud.

 

Andra söndagen efter trettondedagen 2017

”Livets källa”

Ingångspsalm: 921, Gradual: 757, Trosbek: 766, Offertorie: 617, Slut: 730.

Text: Ps. 19:2-7

Tanzaniaeleverna hälsas välkomna hem och Costa Rica eleverna sänds.

Himlen förkunnar Guds härlighet! Det är maffigt! Psaltartextens lovsång är kosmisk, den talar om en Gud utan gränser i tid och rum. Detta tal om Guds härlighet är ett språk som alla kan förstå, det talas i hela världen och alla kan se himlen och dess storhet. Oavsett var man befinner sig, i Tanzania, Sverige eller Costa Rica är det samma himmel, samma språk som talas från Gud. Storheten, den väldighet som är vårt kosmos, vårt universum, det som är vår Moder Jord. Där finns Gud. Ingenting är gömt för glöden i Guds kärlek till helheten, det Gud skapat.

Som så ofta, talar psaltarens texter ur en djup förvissning, ett slags grundtema för livet. Det finns en grundläggande tro för psaltarens författare om att Gud finns, trots allt, oavsett hur mitt liv ser ut, finns Gud där.

Andra söndagen efter trettondedagen har som rubrik ”Livets källa”, och jag tänker att det handlar om min yttersta tillit, mitt fundament i livet. Var har jag det? En del människor säger sig inte vara religiösa och i det lägger man ofta att man inte går till kyrkan särskilt ofta eller alls. Att man inte ”ständigt” talar om Gud och sin tro, eller att man helt saknar ett religiöst språk. Men den allra mest grundläggande tilliten handlar inte om dessa saker. För många av oss är gudstjänsten, bönen och att sätta in sitt liv i ett religiöst paradigm viktigt och bygger upp oss.

Men det som är närmast hjärteroten, det som finns kvar när allt annat är avskalat? Vad är det?

Vi människor är sköra varelser. Vi vill oftast inte kännas vid det men det mesta som finns runt omkring oss är bräckligt och kan tas ifrån oss, det är livets realitet. Våra nära och kära, våra vänner, vårt arbete, studier, det vi fyller vår tid med, vår hälsa. Jag vill inte måla bilden alltför dyster men jag tror det är klokt att vara medveten om livets skörhet och att väldigt få saker går att ta för givet.

Vi behöver en källa i oss, en källa till liv. Det som ger oss kraft och mod att vara människor och leva. Den källan tänker jag är Guds kärlek, Jesus medvandrarskap, han som går vid vår sida och den heliga Ande som andas in liv i oss, minut för minut. Så formulerar jag det, du kanske formulerar det på annat sätt. Den källan kan vi fylla på med de goda mötena med andra människor. Jag tänker att ni som varit i Tanzania fått med er möten som kommer att betyda något för er hela livet. Den typen av upplevelser har vi alla varit med om, livsavgörande möten med människor som verkligen betyder något för oss. Och för er som ska till Costa Rica önskar vi många sådana stunder, då livet bränner till och blir på riktigt.

Kanske är en del av förklaringen till att många människor i vår tid inte mår bra och inte känner sig närvarande i sina egna liv just avsaknaden av den där grundläggande källan till liv i vårt inre? Jag tror det. Och det här är inget märkvärdigt egentligen, det handlar om en yttersta tillit till livet, till Gud om man så vill, till någon slags yttersta mening i tillvaron, trots att den ser ut som den gör. Ibland gör vi saker svårare än vad de är. Kan jag våga känna tillit? Kan jag tillåta mig detta och släppa på mitt kontrollbehov och på mitt behov av sanning som kan mätas och definieras? Tro är att vilja, tänker jag.

När man tappar fotfästet, vilket vi alla gör ibland, behövs någonslags livboj att greppa tag i. Vi behöver något som kan dra oss in på fast mark igen. För mig är det den grundläggande tilliten till att jag inte lever i kaos och av en slump. Jag lever i en mening som betyder något. Också när jag känner att jag inte kan bidra till den meningen finns den där. Också när jag tappar all tro på livet och kärleken, finns den där ändå. Därför är mitt liv aldrig hopplöst, aldrig utan mening även om jag ibland inte kan se den. Då behöver jag andra människor som kan berätta detta för mig, jag behöver ett sammanhang där jag får landa. Kanske är det bästa vännen, kanske är det i bönen, kanske i gudstjänstgemenskapen, det ser olika ut för oss.

Gudstro, tillit till ett yttersta vara är en viljeakt, en inställning som jag kan tillåta mig själv. Den vägen ligger öppen för mig, om jag väljer den. Vi får tillåta oss att formulera oss på olika sätt om detta tillvarons yttersta mening. För mig funkar Gud, för andra blir det något annat. Men det jag ser i detta är att jag för att orka greppa detta strå av mening är sammanhang och gemenskap. På egen hand är det omöjligt. Därför behövs de livsnära goda mötena med andra.

 

Julotta 2016, lite tankar för predikan.

Julens budskap är mänskligt, kroppsligt och fyllt av kärlek.

Det handlar om oss människor, det handlar om mänsklighet, om hur Gud låter sig födas som människa, som en av oss, här och nu. Det är kroppsligt. Maria föder en son, såsom kvinnor i alla tider fött barn, kroppsligt, med smärtan och lyckan det innebär.

Det handlar om kärlek, liksom Maria älskar det nyfödda barnet med den kanske starkaste kärleken av alla: moderskärleken, så älskar Gud oss alla, ständigt, i varje stund. Gud är som en moder som älskar, för at hon inte kan annat, för att livet fått en ny innebörd, för att ingenting längre kommer att vara som förut. När barn kommer förändras allt. Kärleken liksom spränger hjärtat och flödar över. Nästan ingen människa kan låta bli att le i åsynen av ett nyfött barn. Det verkar ligga i våra gener, det är som om det är den viktigaste delen av att vara människa: att glädjas inför det nyfödda barnet.

Gud satsar allt i sin kärlek till oss. Gud låter sig födas, beroende av vår kärlek. I Hebreerbrevet läser vi hur Gud tidigare talat till mänskligheten genom sina profeter, Jesaja är en av dem. Men mänskligheten har inte kunnat omsätta profeternas ord i handling. De har förblivit vackra ord om fred och rättvisa, om delaktighet och givmildhet. Så som det ofta är med oss: vi vet hur vi vill leva, vi vet hur vi skulle vilja att världen ska se ut men vi har så svårt att omsätta det i handling. Istället är vi rädda och bygger murar om oss, rustar upp vår militära förmåga för att försvara det som vi tror är vårt. När ska vi lära oss? När vi stänger om oss och sätter gränser gör det något med oss. Vi blir ängsliga varelser som bara är en skugga av vårt sanna jag. Vårt sanna jag är det Gud skapat. Det är den givmilda människan, den som vägar älska, den som kan stå ut med att bli lurad, den som är så naiv att den tror på människors godhet.

Jesaja talar till det folk som vandrar i mörkret. Nog har vi detta 2016 vandrat i mörkret? Jag upplever det så. Alltför många svåra händelser har inträffat och mörkret verkar tätna. Varför kan vi inte med gemensamma krafter och med det allmännas bästa för ögonen förhindra att människor dör som flugor i Syrien och på ”dödens hav”?

Men Jesaja kommer med ett glädjebudskap: ett stort ljus ska komma. Det händer nu, det är julens budskap. Men kanske måste jag först vårda det lilla ljus som Gud tänt inne i mig? Kanske måste jag rensa ut i all min bråte och släppa fram det ljuset så att det får lysa upp mig för att sedan kunna lysa upp för andra? Det är min kallelse att inte sätta det ljus Gud givit mig under skäppan.

Rädda människor sätter sitt ljus under skäppan. De döljer det som är gudomligt i dem eftersom de inte vågar lita på kraften i det ljuset. Vi är nog alla sådana på ett eller annat vis. Tilliten är skadad och världens tillstånd gör att vi gömmer oss och det ljus vi fått. Nu är det gudomliga ögonblicket, det är nu det händer! Det är dags att visa ljuset. Världen behöver ditt ljus, nu! Gud har gett dig det för att det ska lysa, inte bara tveksamt i ditt inre, utan för alla dem du möter i kärlekens handlingar och ord.

Det krävs mod att låta sitt ljus lysa. Mod är en bristvara i vår tid. Vi tystas av tillvarons osäkerhet. Vi behöver inspiration för vårt mod och de finns ju där, nu på julens morgon. Josefs och Marias mod är vår förebild. Alldeles vanliga människor. Gud väljer sådana som dej och mej att bära ljus till världen liksom Gud valde Josef och Maria att bära fram världens frälsare i allas åsyn. Josef och Maria är inte särskilt skolade modighetsagenter. De är relativt fattiga, vanliga människor som får ett gudomligt uppdrag. De väljer att säga ja. Mitt i det vanliga livet, det mänskliga och det kroppsliga väljer de kärlekens väg. Var får de sitt mod ifrån? Maria, den unga kvinnan som inte haft någon man ska bli havande med Guds son. Så utomordentligt förunderligt! Hur ska det gå till? Hon frågar och hon får svar. Och vad ska Josef säga? Han som vill bryta trolovningen eftersom lagen säger att det är just det han ska göra. Han vill göra det i smyg så att Maria inte ska vanäras mer än nödvändigt. Men ängeln har en annan plan för Josef. Han ska visa mod! Och han gör det. Han väljer att gå emot alla konventioner om hur man ska uppföra sig och tar den gravida Maria till sig. Han är den som tar henne till Betlehem, utan Josef hade det inte varit möjligt att uppfylla profetian om Messias som ska födas i Davids stad. Josef visar mod när han inser att familjen måste skyddas från Herodes maktlystnad och tar Maria och det nyfödda barnet med sig på flykt till Egypten.

Vi är kallade att vara modiga i en mörk tid. Det kan kännas oöverstigligt att våga men vissa saker måste man bara göra.

Gud söker oss denna jul, i det kroppsliga och mänskliga. Det handlar om våra händer, vårt engagemang och våra ord. Gud behöver dem, också denna jul, att utföra kärlekens arbete. Det är kroppsligt och mänskligt, vardagligt och en kamp mot vår inre rädsla.

Gud ställer frågan till Maria och Josef: står ni till förfogande för livets skull? Vi får just nu samma fråga: står vi till förfogande för livets skull? Vad ska vi göra? Tillsammans?

Margaret Mead som var amerikanske antropolog sade en gång: ”Tvivla inte på att en liten grupp kan förändra världen. Det är de enda som någonsin gjort det!”

Vi kan! Gud kallar oss! Josef och Maria går före. Vi får följa i deras spår.

Amen.

 

Dagens boktips!

På skolans julbön kommer jag detta år att läsa ett stycke ur Kjell Wiklunds bok ”Lilla Jesusboken” ”Om Guds kroppslighet i andlighetens tid”, utgiven av Strängnäs stift 2004. Den är fantastisk och i år läser jag stycket ”Guds gråt”. Har du den inte rekommenderar jag dig att försöka skaffa den!

Tredje advent

Bana väg för Herren

Psalmer: inled: 739, gradual: 785, 766, offertorie: 717, slut: 909

Text: Lukas 3:1-5

Johannes banar väg för Herren. Han gör det på det sätt han kan, genom att uppmana till omvändelse, med ganska tuffa ord. Johannes är en talare, han talar om etik och moral. Egentligen talar han ju om vanligt hyfs: dela med dig, utnyttja inte människor. Ganska enkla saker egentligen men det ser inte ut som om vi klarar det. Världen talar sitt tydliga språk: orättvisan grasserar och snålheten bedrar kärleken. Så var det då och så är det nu.

Det är väl därför vi som kyrka är så envisa med att ständigt återkomma till budskapet, kärnan i kristen tro: kärlekens väg är möjlig! Som kyrka tjatar vi på oss själva och på varandra: det finns ett sätt att leva på som ger mer än det tar. Som tar emot när behoven finns. Det är en växelverkan, en fråga om jämvikt.

Det jag ger ut ger jag ut för att jag måste, för att min tro på Jesus Kristus föder det hos mej. Jag har inget val, kärleken tvingar sej på och gör det möjligt för mig att vara större än jag egentligen är. Min tro och mitt hopp gör detta med mej. Jag kan inte värja mej för den kärlek Gud ger mig. Det gör att det liksom pockar på och gör att jag måste ge vidare.

När Johannes predikar omvändelse och kärlekens handlingar fylls folket av förväntan. De frågar sig till och med om inte denne Johannes är Messias själv. Jag tror att den känslan kommer för att Johannes gör allt han kan för att vara genuin. Han lever sitt budskap, han kämpar med att leva som han lär. Det inger förtroende och förväntan, stora saker kan hända.

Vi gör inte alltid så: lever som vi lär. Många av oss kämpar med det, försöker så gott vi bara kan. Det är bra och mer förväntas inte av oss, men det förväntas av oss. Att vi faktiskt försöker, att vi faktiskt går in i den kamp som alla kristna är kallade till.

Johannes bereder väg för Herren. Hur bereder du och jag väg? I våra alldeles vanliga liv?

Det jag har, som en av världens 8 % rikaste människor, ja kanske så lite som 5-6 % faktiskt, behöver jag dela med mig av. Det betyder att en del av de privilegier som jag lever i måste jag avstå ifrån. Klarar jag det? För att världen ska leva?

Det är en fastefråga. En sån där fråga som sätter fingret på mig själv och hur jag lever mitt liv. En sån där besvärlig fråga som jag behöver bearbeta, i mig själv, i bönen, samtalet med Gud och i samtalet med andra.

Tobias Elof Hadin skriver: ”Låt denna adventsfasta få öva mig i att hoppfullt ta emot hotet mot mina privilegier och utbrista: ”Gud befria mig från mina privilegier så jag kan leva med i din nya Skapelse!” (kyrkoårets gudstjänster 2016/2017, Argument).

Det är radikalt. Guds nya Skapelse handlar ju om den värld där Guds rike råder. En värld av rättvisa och gemenskap, en drömvärld, det vi längtar efter. Alltså längtar vi inte primärt efter ett litet barn som föds i en krubba utan efter det som kommer i hans kölvatten: Guds rike. Det är längtan i advent. Guds rike kan bara utbredas om du och jag deltar i dess utbredande. Gud vill det!

Vi längtar efter att bli dem vi vill vara, dem vi är kallade till, de som förbereder marken så att Jesus kan vandra den och stödja oss i den kamp det är att arbeta för Guds rikes utbredande.

Det är inga små saker som händer i juletid. Det är inget lättsmält budskap till den här världen Gud kommer med då Gud sänder sin son till oss.

Det är skönt att det är adventsfasta så att vi kan ta oss tid att reflektera över budskapet. Hur drabbar det mig och mina kära, de som jag har runt omkring mig? Vad är min kallelse denna advent? Vad vill Gud med just mig?

Tack Gud för att du räknar med oss, också denna advent kommer du till oss och ställer de besvärliga frågorna. Tack för att du aldrig tröttnar på att söka oss och vårt engagemang. Amen.