Tredje advent

Bana väg för Herren

Psalmer: inled: 739, gradual: 785, 766, offertorie: 717, slut: 909

Text: Lukas 3:1-5

Johannes banar väg för Herren. Han gör det på det sätt han kan, genom att uppmana till omvändelse, med ganska tuffa ord. Johannes är en talare, han talar om etik och moral. Egentligen talar han ju om vanligt hyfs: dela med dig, utnyttja inte människor. Ganska enkla saker egentligen men det ser inte ut som om vi klarar det. Världen talar sitt tydliga språk: orättvisan grasserar och snålheten bedrar kärleken. Så var det då och så är det nu.

Det är väl därför vi som kyrka är så envisa med att ständigt återkomma till budskapet, kärnan i kristen tro: kärlekens väg är möjlig! Som kyrka tjatar vi på oss själva och på varandra: det finns ett sätt att leva på som ger mer än det tar. Som tar emot när behoven finns. Det är en växelverkan, en fråga om jämvikt.

Det jag ger ut ger jag ut för att jag måste, för att min tro på Jesus Kristus föder det hos mej. Jag har inget val, kärleken tvingar sej på och gör det möjligt för mig att vara större än jag egentligen är. Min tro och mitt hopp gör detta med mej. Jag kan inte värja mej för den kärlek Gud ger mig. Det gör att det liksom pockar på och gör att jag måste ge vidare.

När Johannes predikar omvändelse och kärlekens handlingar fylls folket av förväntan. De frågar sig till och med om inte denne Johannes är Messias själv. Jag tror att den känslan kommer för att Johannes gör allt han kan för att vara genuin. Han lever sitt budskap, han kämpar med att leva som han lär. Det inger förtroende och förväntan, stora saker kan hända.

Vi gör inte alltid så: lever som vi lär. Många av oss kämpar med det, försöker så gott vi bara kan. Det är bra och mer förväntas inte av oss, men det förväntas av oss. Att vi faktiskt försöker, att vi faktiskt går in i den kamp som alla kristna är kallade till.

Johannes bereder väg för Herren. Hur bereder du och jag väg? I våra alldeles vanliga liv?

Det jag har, som en av världens 8 % rikaste människor, ja kanske så lite som 5-6 % faktiskt, behöver jag dela med mig av. Det betyder att en del av de privilegier som jag lever i måste jag avstå ifrån. Klarar jag det? För att världen ska leva?

Det är en fastefråga. En sån där fråga som sätter fingret på mig själv och hur jag lever mitt liv. En sån där besvärlig fråga som jag behöver bearbeta, i mig själv, i bönen, samtalet med Gud och i samtalet med andra.

Tobias Elof Hadin skriver: ”Låt denna adventsfasta få öva mig i att hoppfullt ta emot hotet mot mina privilegier och utbrista: ”Gud befria mig från mina privilegier så jag kan leva med i din nya Skapelse!” (kyrkoårets gudstjänster 2016/2017, Argument).

Det är radikalt. Guds nya Skapelse handlar ju om den värld där Guds rike råder. En värld av rättvisa och gemenskap, en drömvärld, det vi längtar efter. Alltså längtar vi inte primärt efter ett litet barn som föds i en krubba utan efter det som kommer i hans kölvatten: Guds rike. Det är längtan i advent. Guds rike kan bara utbredas om du och jag deltar i dess utbredande. Gud vill det!

Vi längtar efter att bli dem vi vill vara, dem vi är kallade till, de som förbereder marken så att Jesus kan vandra den och stödja oss i den kamp det är att arbeta för Guds rikes utbredande.

Det är inga små saker som händer i juletid. Det är inget lättsmält budskap till den här världen Gud kommer med då Gud sänder sin son till oss.

Det är skönt att det är adventsfasta så att vi kan ta oss tid att reflektera över budskapet. Hur drabbar det mig och mina kära, de som jag har runt omkring mig? Vad är min kallelse denna advent? Vad vill Gud med just mig?

Tack Gud för att du räknar med oss, också denna advent kommer du till oss och ställer de besvärliga frågorna. Tack för att du aldrig tröttnar på att söka oss och vårt engagemang. Amen.

 

Andra söndagen i advent, några tankar.

Psalmer: 39, 909, 396, 835.

Våga tro det! Någon måste ju våga! Tiden är inne, Guds rike är nära. Det är nu det sker, liksom alltid, nu, nu, inte sen, inte då utan nu!

Det är gudsriket som förkunnas av Jesus, det är hans ärende till världen, att Guds rike bryter in. Nu är det Messiastid, frälsningstid, räddningen är här!

Men kan vi se det? Kan vi ana att vi lever i försoningens tid i det som försonats i påskmysteriet faktiskt är en realitet? Hur ska vi förhålla oss till att världen ser ut som den gör. Hur tappar vi inte hoppet? Hur länge ska vi orka lita på löftet?

Jag tillåter mig själv att vara hoppfull. Det är ett livsval jag gör varje dag. Vi får tillåta oss att vara hoppfulla, vi behöver träna på det för det verkar inte komma naturligt för oss människor. Vi behöver träna hoppfullhet.

Advent betyder ankomst, det är Jesus som kommer med budskapet och vi får det tydligt och rakt i dagens evangelium: Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet.

Omvändelsen är inte något som sker en gång för alla. Den sker varjedag, omvändelsen till hoppet. Att vägra ge upp om Guds rike. Att envisas med att tro. Det är ingen lättköpt livshållning. Den får vi kämpa oss till.

Men så är också kampen omistlig i kristen tro, utan den ingen tro. Kampen som Jesus för visar oss vilken kamp vi har att föra. Exemplen är tydligt: det handlar om Guds rike. Det riket där ingen lämnas utanför, där hierarkier bryts ned och makten saknar betydelse. Det är riket Jesus förkunnar.

Budskapet i advent, i den fasta vi nu står mitt i är att våga hoppas på det goda, de goda gärningarna, kärleken. Kärlekens väg som kräver så mycket arbete, varje dag. För att orka det måste vi våga hoppas. Hoppas att Gud vandrar vid vår sida, att Jesus vår broder, kämpar med oss när vi brottas mot det som vill bryta ner och förstöra.

Det nya har brutit in. Världen är inte förlorad! Den är räddad! Det är nästan omöjligt att säga en sådan sak utan att bli klassad som alldeles galen. Men det är ju så med vår tro: den är orimlig, den går inte ihop med vad världen lär oss, den är galen. Eftersom den går på tvärs med hur världen lever och hur vi själva lever. För ingenting är svårare än att gå från ord till handling. Det är den dagliga kampen: att försöka leva som man lär. Det är kallelsen från Gud: sök leva så att gudsriket utbredes!

Ett enormt uppdrag, en omöjlig kallelse kan tyckas. Men Gud tror på oss. Jesus kommer till oss för att visa oss, den helige Ande stödjer oss i allt.

Du är kallad! Omvänd dig och tro på budskapet. Amen.

Debatt i Kyrkans tidning

Idag svarar jag på ett märkligt påhopp som kom i Kyrkans tidning förra veckan. Där påstod prästen Bo Bergstrand i Nässjö att ekoteologi antyder att det finns ett annat evangelium än det om Jesus Kristus. Inget kunde ju vara längre från det ekoteologi står för! Läs hans insändare här http://www.kyrkanstidning.se/debatt/i-tro-pa-jesus-tar-vi-ansvar-hela-skapelsen

Idag svarar jag att ekoteologi naturligtvis tar sin utgångspunkt i evangeliet om Jesus. Detta skriver jag också i min bok som Bergstrand för övrigt citerar. Läs mitt svar på http://www.kyrkanstidning.se/debatt/den-kristna-maniskan-har-ett-skapelseansvar

Spännande nog ställer han människor mot djur (på ett ganska raljant sätt) och här har vi ju liksom pudelns kärna. Om det är riktigt det Paulus skriver i Romarbrevet 8 att hela världen ska frälsas finns väl ingen skillnad mellan människor och resten av Skapelsen? Det är just dessa medeltida idéer som gjort att kyrkorna oftast inte varit på tårna när det gäller att värna Skapelsen utan istället har man varit allt för människocentrerad. Det blir ett värnande av Jesus bara för människornas skull. Det är inte bara egoistiskt men också obibliskt anser jag och andra ekoteologer.

Nåväl, kul att efter snart sex år inse att min bok fortfarande läses. Och det är bra det! När jag bläddrar i den inser jag att den faktiskt fortfarande är lika aktuell. Tyvärr.

 

Första söndagen i advent, fler tankar…

(Gudstjänst i samarbete med IM)

Ett nådens år

Så inleder vi ännu en gång ett nytt kyrkoår! Ett nådens år minsann! Men vad betyder det egentligen?

Vi får höra de välkända texterna först i Sakarja om en man som kommer i ringhet, ridande på en åsna och sedan i Matteusevangeliet, samma sak: en man på en åsna under folkets jubel. Hosianna!

Ett nådens år verkar handla om fred. I Sakarjatexten sägs att han ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alltså det heliga landet, krigets vapen skall förintas sägs det och han ska förkunna fred för folken. Det är ett kraftfullt budskap. Ett nådens år är ett fredens år och kyrkan borde varje första advent påkalla fred, ja det borde väl kyrkan göra varje dag förstås, men särskilt när det nya bryter in. Nu är det dags att ställa om, nu är det dags att förinta alla vapen!

Men det gör vi inte. För vi vågar inte. Eller vill vi inte? Som nation rustar nu Sverige upp. Vi är rädda. Hur ska det bli? Det säkerhetspolitiska läget hårdnar, det finns Putin-typer och Trumpar överallt nu för tiden verkar det som. Europa faller isär och gränser hårdbevakas. Här släpps ingen in som riskerar det vi har, det vi byggt upp, det som är vårt. Vårt, vårt, vårt!

Det är inte sämre tider nu än vad det var då. Inget är värre nu än det var då, då när Jesus kom med ett budskap om fred. En Messias som vandrar rakt in i våra jordiska liv och ställer krav: arbeta för freden!

K.G Hammar skriver i sin fredsbok att vi alla har en fredsmission, ett fredsuppdrag: att i varje stund välja fredsbyggandets väg. Hur gör vi det? IM gör det, genom att hävda alla människors okränkbara värde. Då kan de inte dödas i krig, inte om livet är det viktigaste av allt. Det funkar bara inte.

Men, vi måste ju försvara oss, eller hur? Vi måste ju stå starka inför sådana krafter som vill plundra oss, eller hur? Det är mänskligt att vara rädd och orolig, det verkar vara människans signum, kan man uppgivet konstatera.

Trots detta verkar Jesus vilja peka på något helt annat. När han rider in i Jerusalem på en åsna gör han det för att markera sin ståndpunkt, sin allra djupaste övertygelse nämligen att fred byggs i gemenskap, inte med makt. Om fred är vägen till fred kan den inte byggas med vapen. Det visste Jesus och det vet ju vi också innerst inne. Men rädslan tar över och så befäster vi Gotland för säkerhets skull, som om vapen kan rädda oss när det hettar till. Vi går in i det maktparadigmet som världen så gärna bygger på: att den starke bestämmer och har kontrollen.

Jesus väljer åsnan för att visa på en annan möjlighet: fredens väg, den väg som inte kommer uppifrån med order utan nedifrån, i ett ödmjukt möte, i ögonhöjd, i samtalets form, dialogens.

Gud kommer inte till världen för att ge order. Gud sänder Jesus för att vandra vid vår sida, för att få oss att upptäcka en annan möjlighet, ett annat sätt att leva.

När Jesus kommer proklamerar han ett nådens år, det är egentligen det första han säger när hans offentliga verksamhet börjar och den inleds i Nasarets synagoga. Ett nådens år, ett år då vi inte krampaktigt behöver hålla i det vi samlat ihop.

Nej, nådeåret är ju jubelåret, då när allt skulle återställas och skulder avskrivas. Just för att klyftorna inte skulle växa i samhället och oro skapas. För det vet vi: att när klyftorna i samhället mellan dem som har och dem som inte har blir för stora skapas social oro och i värsta fall våldsamheter. Då stängs gränser och protektionismen vinner mar. Då vill vi stänga in det vi lyckats skrapa ihop för att andra inte ska få del av det.

Det är mänskligt att vara rädd och orolig. Men det är inte hela sanningen! Jesus kommer till världen, ridande på den där åsnan, i ögonhöjd, just för att berätta detta. Det är inte hela sanningen att vi måste vara missunnsamma och oroliga. Nej, istället är ett av Jesus viktigaste tilltal till oss: ”Var inte rädda!”.

Det handlar för oss om att ända in i hjärteroten förstå detta: du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Då kan jag släppa på oron och våga. Vi människor är kallade, inte till ett enkelt liv men till ett liv i kärlek och delande. Det är ingen mänsklig rättighet att njuta av det jag skrapat ihop när någon annan saknar det jag har i överflöd. Men det är en mänsklig skyldighet att dela med sig. Att leva i gemenskap, trots att det är jättesvårt och påfrestande. Att inte sätta upp stängsel kring det egna är en helig handling. Att engagera sig för andras väl och ve är att utföra kärlekens handlingar. Det är att gå emot allt vi lär oss i samtiden: att det gäller att vara vaksam, att man vet vad man har men inte vad man får, att det främmande är farligt och skall misstänkliggöras.

Första advent är inte bara ljusstakar, glögg och allmän mysighet. Det är inget fel på det och det kan vi gott få tillåta oss i novembermörkret.

Men mitt i mörkret kommer första advent också som en fyrbåk, ett allvarligt budskap: Fred är vägen, inte krig. Tillit är möjligheten inte misstänksamhet, generositet är förvandlande, inte snålheten.

Jesus kommer till dej och till mej och undrar om vi vill vara med i arbetet för fred. Om vi vill vara med i den fredsrörelse som älskar världen och de som bebor den och som med freden som redskap vill bygga den goda värld som Gud drömmer om och som vi längtar efter.

Jag vill vara med, jag tror du också vill det. Då behöver vi varandra och Jesus vid vår sida. Då är allt möjligt, då kan vi i tillit utropa ett nådens år för alla. Hosianna i höjden!

Amen.

Första söndagen i advent, funderingar…

Text: Sakarja 9:9-10

(Inspiration: Fredrik Höggren, SKT 11/2016)

Äntligen är det advent och vi får läsa Sakarjatexten som enligt oss kristna talar om Jesus, Messias som kommer till oss ridande på en åsna.

Det är en märklig bild, en vuxen man ridande på en åsna ser löjligt ut. Men Jesus verkar inte bekomma sig, det gör inget om han ser löjlig ut i världens ögon för han bär något mycket viktigare inom sig: budskapet om ett nytt sätt att leva!

Det är ett påfrestande budskap: det handlar om kärlek, gemenskap, öppnade ögon för min nästa, ett tjänande förhållningssätt, en relativisering av det egna egot. Svårsmälta saker, minst sagt!

Och det blir värre! Jesus är sannerligen en besvärlig typ som ställer det mesta på ända. Det som vi människor tror är sant visar sig inte alls vara det.

Hela Jesus sätt att vara och tala sätter vårt vanliga beteende under lupp, skärskådar det och konstaterar att det inte duger. Det är hårda bud! De sista ska bli först, det tjänar inget till att springa för fort i ekorrhjulet: man kan inte meritera sig för Guds kärlek. Det bara finns där. Du är älskad oavsett hur och vad du presterar och producerar. Ditt värde ligger bortom allt detta.

Jesus kommer till oss på en åsna, i ögonhöjd för att dela vår gemenskap, för att visa och tala om det sanna livet, det liv som inte förtjänas utan som måste tas emot i ödmjukhet och med öppet hjärta.

Han är motvalls, inte som andra, besvärlig och irriterande. Detta sätt att sätta fingret på ömma punkter i det samhälle som var då kommer så småningom att leda honom till döden. Människorna, makten och eliten orkar inte höra på honom. Orkar vi det?

Vänd andra kinden till, ge av det du har till den som saknar, bemöda dig om din nästas liv. Besvärligt, kravfyllt, ibland obehagligt. Usch ja!

Men ändå: vi vill ju det goda! Vi vet ju dessutom många gånger mycket väl vad det goda är. Vi vet det oftare än vad vi vill erkänna för varandra och för oss själva.

Livet blir jobbigt och obekvämt om man ska leva på det sätt Jesus förespråkar. Att vara kristen verkar inte vara något myspys precis.

Om vi är kallade att vara Jesu lärjungar, efterföljare borde väl det innebära att vi försöker leva så som Jesus lever? Jag tror det.

Advent som nu kommer är fyra veckor av förberedelse för den som ska komma. Får Jesus plats i våra liv? I all sin besvärlighet? I allt det han uppmanar oss att göra och tänka på? Hinner vi det mitt i allt julstök? Jag hoppas det för jag tror att det är avgörande.

Tänk om vi kunde använda dessa fyra veckor till att öva. Öva oss i kärlek till vår nästa och öva oss i att vara mottagliga för Gud och vad Gud vill med våra liv.

Det här behöver jag påminna mig själv om, gång på gång. Jag har en tendens att försvinna i allt det jag har att göra så att jag inte hinner med kärleken till min nästa, ibland inte ens till de som är allra närmast. Kanske känner någon igen sig?

Mitt bland lussebullar och ljusslingor vill jag kämpa för att påminna mig om vad Jesus vill med mej. Jag vill detta år hitta en förberedelsetid som fungerar, som inte bara blir stress utan också innerlighet och eftertanke, och kanske, kanske kan jag denna advent förändra mig själv, med Guds hjälp, något lite i riktning mot det som jag vet är det goda Gud vill.

Kanske kan det vara vår gemensamma utmaning denna advent, då Jesus kommer, inte på en stridshäst utan på en åsna, att vi något lite mer ska börja likna Jesu lärjungar?

Gode Gud, hjälp oss likna din son Jesus Kristus, amen.

 

Domsöndagen

Text: Joh. 5:22-30

Hu, vad det är svårt med domen. Hur ska det bli? Har vi verkligen en Gud som dömer oss? Är inte Gud bara kärlek? I så fall kan det väl inte bli tal om någon dom?

Jag tror att domen finns, dels att den kommer, dels att den pågår. I dagens text säger Jesus att den som hör hans ord och tror på Gud, har evigt liv. Den personen faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Det verkar alltså som om det redan i livet här och nu finns en dom och en möjlighet att befrias ifrån den.

Att höra betyder att in i själva livsnerven förstå befrielsens språk, kärlekens ord från Gud: ”du är älskad, du är sedd, var inte rädd”. När de orden får bli det jag kallar sanningen, det jag kan leva på, fundamentet och kraften i mitt liv, då går jag från döden till livet.

Döden är närvarande i våra liv dessvärre. Vid varje tillfälle då vi vill duga, då vi sätter likamed-tecken mellan att lyckas och att vara älskad. Då visar sig döden mitt i livet. När vi sätter oss och våra egna behov i centrum och vägrar se medmäniskans nöd, då gör sig döden påmind.

Hur kan vi släppa på egenintresset? Hur tar vi steget till ett liv i Jesus efterföljelse, ett liv som innebär att ge upp den egoistiska strävan efter mer och istället sträva efter det som ger liv?

För varje rörelse bort från dödens lockelser kommer vi närmare livet, det eviga livet. Vågar vi tro det? Kan vi lita på att vi redan här och nu kan smaka på det sanna livet Gud vill ge oss? Det liv som andas ödmjukhet, varsamhet i ungänget med andra, kärlek som sporrar till kamp mot orättvisor, delandet glädje, förnöjsamhetens frid. Det låter kanske som märkliga och ouppnåeliga ord. Men jag tror att de är sanna.

Att dö från domen kan ske i vårt jordsliga liv men också vid avskedet av detta jordiska liv får vi möjlighet att lägga av oss dödens mörker, en gång för alla, förlåtelsens möjlighet räckes oss och vi får ta emot den.

Kristen tro handlar alltid om liv. Många gånger kan livet kännas dött och torrt. Världen runt omkring oss kan kännas mörk och död. Och det är rakt in i denna verklighet Jesus talar: den stund är redan här då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den ska få liv. Det kristna livet är ett lyssnande liv. Lyssnandet är alltså det viktigaste att öva på och lyssnande innebär att någon annan talar, inte jag. Det innebär ett överlämnande i Guds händer, att vara buren av de ord Gud talar till mig. Guds ord, inte mina. Jesus närvaro inne i mig.

Jesus befinner sig i samma situation, Jesus följer inte sin egen vilja utan dens vilja som har sänt honom.

Det är kanske det svåraste som begärs av oss på domsöndagen: att släppa taget om makten över våra egna liv. Inte så att vi skulle bli nickedockor utan egen vilja utan just med den vilja Gud gett oss överlämna makten till Gud själv. Den makten andas närhet och kärlek, upprättelse och glädje. När den makten utväljer sin son till att döma kan vi vila i förtröstan på att den domen präglas av samma egenskaper. Vi får våga lita på det.

Gud är ljus, inte mörker. Gud är kärlek, inte hat. Gud är liv, inte död. Domen andas liv.

Amen.